Diabas

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Dorit)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
Diabas, svart som lavasten
Gravsten av diabas eller så kallad "svart granit"

Diabas är en mörk basisk magmatisk bergart. Huvudmineralen i diabas är plagioklas (labradorit) och pyroxen (augit), med mindre mängder av olivin, magnetit och illmenit. Den svarta färgen orsakas av pyroxen och ytterst små korn av järn- och titanoxid i den annars ljusa plagioklasen.[1][2]

Beteckningen diabas, eller på franska diabase infördes 1807 av Alexandre Brongniart. Han härledde ordet till grekiskans δι- (di-) och bas av grekiska βάσις, med avseende på bergartens två beståndsdelar men sköt, grammatiskt fel, in ett "a" mellan orden. Snart fick bergarten istället beteckningen dorit. 1842 återinförde Friedrich Hausmann beteckningen diabas, men nu med hänvisning till det grekiska verbet διαβαίνειν (diabainein) (participform διαβας, diabas) som betyder genomgående eller genomträngande.[3]

Innehåll

Bildningssätt

Till skillnad från basalt har diabas inte bildats uppe på jordytan. Bergarten har bildats genom att den kristalliserat halvvägs upp till jordskorpans övre partier. Diabasens hårdhet orsakas av en relativt hastig avkylning som resulterat i en tät och hård bergart. Då diabas också innehåller en del järn är den relativt tung och en kubikmeter väger cirka 3 ton. Diabas är vanligen massformig, vilket betyder att mineralkornen ligger regellöst orienterade i olika riktningar. Ibland kan dock en del av mineralkornen, i första hand fältspaten, lägga sig mer eller mindre parallellt med varandra längs lavans flytriktning. Denna struktur kallas flytstruktur. Bergartens kornstorlek beror på hur lång tid det har tagit för bergarten att kristallisera. Ju snabbare magmans värme kunnat ledas bort, desto kortare blir kristallisationstiden och därmed blir mineralkornen mindre. Diabas som stelnat nära jordytan är därför i regel mer finkornig än den som stelnat på större djup. Vissa typer av diabas stelnar så ytligt att de bildar basalt.

Egenskaper

Diabas är ett hårt, styvt material med god motståndskraft mot kemikalier och yttre nötning. Det är tåligt mot korrosion, är ej magnetiskt, och leder ej elektricitet. Det har låg vattenabsorption och värmeutvidgning.[4][5].

Naturligt förekommande diabas upfyller dock inte alltid en sådan teknisk specifikation utan kan variera i sammansättning. Ibland kan den t.ex vara något magnetiskt på grund av ett visst magnetitinnehåll.

Förekomster

Globe icon
 Denna artikel eller detta avsnitt anses inte vara skrivet ur ett globalt perspektiv.
Förbättra gärna texten eller diskutera saken på diskussionssidan.

Sverige

Diabasen förekommer allmänt i Sverige. I Västergötland kallas den diabas som finns på platåbergen lokalt för trapp. Några kända diasbasförekomster är Hälleforsgången och Svarta linjen (aktivt stenbrott i Hägghult).

Hälleforsgången

På flertalet platser finns det ställen där smält magma har trängt in i eller upp genom sprickor (intruderat) i en omgivande berggrunden och bildat en lokalt avvikande bergart i form av en diabasgång. Som ett exempel på en extremt mäktig diabasgång, kan nämnas den sydost om sjön Hjälmaren strykande Hälleforsgången, som har en längd av 40 km och en största bredd av 2 km.[6] Hälleforsgången är Sveriges största diabasgång och upptar en sammanlagd yta av 40-50 km och sätter i stor utsträckning sin prägel på de områden den övertvärar då den framträder med egna landskapsformer. Ett av de mer karakteristiska avsnitten av Hälleforsgången har därför tagits upp som riksobjekt och har klass II i Södermanlands länsstyrelses naturvårdsprogram.[7]

Svarta Linjen

Svarta Linjen är en smal diabasgång 10-15 m bred, [8]som sträcker sig från Olofström upp till Farabol i norr. Totalt finns det 45 olika stenbrott på den här sträckan. Den höga densiteten, den korpsvarta färgen och svårigheten att få fram stora block gjorde stenen dyrbar. Även på Skånesidan och i sydvästra Småland finns gångar av hyperitdiabas. Där är de betydligt bredare, upp till 100 m., avkylningen av magman gick här långsammare och stenen blev inte lika hård. Gången av hyperitdiabas började brytas på 1880-talet.

Ekonomisk geologi

Brytning

Författaren Harry Martinsson som bodde i Lönsbodatrakten som barn ger denna målande beskrivning i boken Nässlorna blomma:

Cquote1.pngMän i slokhattar växte ur marken. Vart barnen än gingo för att leka öppnade sig avgrundsdjupa stenbrott svartmyllrande av män med dynamit i händerna. Deras munnar voro fyllda av eder, sånger och väldiga försäkringar. De borrade in järnkäppar i berget; slog ner dem med släggor och så sköt de. Eld i berget! skrek de och klungade ihop sig i passet. Då dånade det där nere och stationssamhället gungade till. Så var det varje dag, hela dagen, överallt var förbjudet att gå. Landskapet var uppfläkt och urholkat.Cquote2.png

Stenen fick försäljningsnamnet svart granit. Den svarta stenen blev så oerhört eftertraktad att den trots besvärliga och dyra landtransporter var lönsam att bryta. Övergången till det grå urberget som omger diabasgången är direkt. Att hitta gången med den svarta stenen kunde vara både tålamodsprövande och mödosamt. Den exakta sträckningen var ju inte känd. Ofta gav ”suggorna” vägledning. Det var flyttblock som inlandsisen skalat bort från diabasgången. De låg alltid öster om denna, ibland till största delen under jord. Genom att stöta med ett spett och lyssna till "klangen" kunde man avgöra om det lät lönsamt.

Den första tiden sköttes den mesta brytningen av de större bolagen. Blekinge var tätt befolkat och fattigdomen var stor då jordbruket inte kunde ge alla bröd för dagen. Stenbrotten blev en efterlängtad ny näring och stenarbetarna blev en fri arbetskår. Många bönder och småföretagare förstod snabbt värdet av stenen och började själva bryta eller sälja brytningsrätter.

Gylsboda

Den lilla byn 4 km söder om Lönsboda har kallats stenindustrins vagga och är idag friluftsmuseum. På 1870-talet hittade man här den ”svarta graniten” och brytningen startade 1890. Under glansdagarna arbetade det cirka 400 man här och ett brukssamhälle byggdes upp med som mest nästan 1000 invånare. Här fanns det affärer, caféer, dansbana, företagshälsovård, missions- och idrottsförening.[9]

Svarta Bergen

Väster om Lönsboda ligger Hägghults stenbrott och vid dess sida ligger idag ett friluftsmuseum och det kallas för Svarta Bergen av ägarinnan. Här har funnits väldiga stenbrott, varav ett fortfarande i drift.[10]

Det började ganska blygsamt och hantverksmässigt vid 1800-talets slut.År 1899 startade man provbrytning även i Hägghult och på båda orterna fick verksamheten ganska fort industriell omfattning. I Hägghult har brytningen pågått under hela 1900-talet med undantag för världskrigen och enorma mängder råvara har vinschats upp av de totalt 16 kranar som fanns runt fyndigheten. I dag omnämns stenbrottet som världens största dagbrott för svart diabas, med den imponerande längden 900 meter, bredd 50 meter och djup 75 meter. Även kvalitén på diabasen tillhör världens främsta, vilket gjort den eftersökt för många användningsområden.

Än idag bryts diabas i Hägghult.[11] Diabasådrorna går här alltid i NNO-SSV och är i allmänhet cirka 50 meter breda och någon kilometer långa. Svart diabas har brutits på minst 18 platser i Örkeneds socken. Brytningen startade på allvar på 1890-talet. Efterfrågan steg snabbt, inte minst på exportmarknaderna, och stenindustrin blev inom de närmaste decennierna mycket utbredd i trakten. I Hägghult arbetade som mest 128 man så sent som på 1960-talet. Vid båda dessa platser och i Södra Duvhult bryts diabas än i dag medan övriga brott är nedlagda och helt eller delvis vattenfyllda. Nu är allt högmekaniserat och i Hägghult arbetar bara 6 man idag. En hydraulisk borrvagn betjänad av en man klarar att borra lika mycket som 200 man vid sekelskiftet, och grävmaskiner och lastmaskiner har ersatt alla kranar från förr.

Berwaldhallen

Berwaldhallen invigdes i november 1979 efter många års planerande. Sveriges Radios Symfoniorkester och radiokören var i stort behov av en hemvist. Orkestern hade vuxit till över 100 personer och det gick inte längre att flytta runt mellan olika lokaler. Det kostade 58 miljoner kr att bygga hallen, vilket är taget av licensmedel. Bygget väckte stora protester. Det skulle inte få synas för mycket över marknivån. Därför är det nedsprängt så att 2/3 ligger under marknivå. Det består av granit och gnejs och har en diabasgång som dekorativt element.[12]

Transport

1901 öppnades den 72 kilometer långa Sölvesborg-Olofström-Älmhults Järnväg efter tre års arbeten. Från starten blev transport av sten en viktig uppgift för banan. I skogarna kring järnvägen fanns mängder av diabas (svart granit) och stenbrott togs upp på många ställen. Den största utlastningsstationen var Gylsboda söder om Lönsboda.[13]

Användningsområden

Konst

US Marine Corps Memorial med sockel i diabas från Östra Göinge.

En berömd, helt svart, mycket finkornig diabas bryts i Hägghult i Östra Göinge i Skåne. Diabasens höga kvalité från detta område har gjort den eftertraktad av konstnärer över hela världen. En av de mer namnkunniga är Takashi Naraha från Japan.[14] Stenen används primärt för monument, skulpturer och andra former av konstverk, men även för dekoration av byggnader. Empire State Building är delvis dekorerad med diabas från detta område och US Marine Corps Memorial[15] har en sockel gjord av diabasen från Göingebygden

Inredning

Ett ökande användningsområde är numera inredning, mest bänksskivor exempelvis till kök, där sten blir mer och mer populärt. Granit och svart diabas är de mest praktiska då de tål värme, vatten och vassa knivar.[21]Det är som vanligt bara fantasin som sätter gränserna och det finns även andra exempel på sten i huset.

Mätteknik

Diabas användes ofta för att göra planskivor inom mätteknik i tillverkningsindustrin. [24]Diabas är passande för uppgiften då det är ett högt komprimerat och slagfast material med finkornig struktur. Dessa egenskaper gör diabasen till ett idealiskt material för planskivor, vinklar, linjaler med mera.

Luftlagring

Ett användningsområde utnyttjar den yttäta stenens förmåga att låta sig läppas till hög ytnogrannhet. Metoden bygger på att i maskiner som kräver mycket hög precision använda diabas som ett element i en luftlagring . Man kan till exempel skapa en vagn (maskindel) som beröringsfritt svävar med hjälp av ett stabilt lufttryck mot en slipad och läppad diabasreferensyta.[26] Hydrostatisk luftlagring används där hög rörelseprecision, robusthet, mycket lågt rörelsemotstånd och därmed mindre friktionsvärme önskas.[27] Applikationer med luftlagring kan ofta hittas i forskning- och utvecklingssammanhang.

Dekorationsstenar

Diabas har liksom släktingen hyperit och i några fall även diorit och gabbro sedan länge använts som dekorationssten exempelvis till gravvårdar, då under namnet svart granit. Särskilt eftersökt i sammanhanget är småkornig, mindre lätt vittrande diabas. Sådan bryts framför allt i Blekinge och Östra Göinge i nordöstra Skåne.

Tillsatsmaterial

Diabas har också fått användning som makadamtillsats i asfalt och för tillverkning av isoleringsmaterialet rockwool.

Verktyg

Under förhistorien tillverkades olika typer av stenyxor av diabas, i norra skandinavien, till exempel tridyxor.

Referenser

Fotnoter

  1. ↑ Erich Spicar: Mineral och bergarter, Ica bokförlag 1995. ISBN 91-534-1385-7, s.163
  2. ↑ Diabasens uppkomst och innehåll, Diabasmuseum diabas.nu
  3. ↑ SAOB, uppslagsord Diabas
  4. ↑ Beskrivning på egenskaper, från Microbas.se
  5. ↑ Tekniska riktlinjer, från Loimaan Kivi, Finland
  6. ↑ Mäktig diabasgång vid Hällefors, från MarkInfo
  7. ↑ Riksintressen att bevara , pdf från Länsstyrelsen i Södermanlands län
  8. ↑ Svarta linjen, från Diabas.nu
  9. ↑ Gylsbodas blomstring, från Osby.se
  10. ↑ Svarta bergen, från Osby.se
  11. ↑ Stenbrotten i svarta bergen, från Svarta bergen.nu
  12. ↑ Bygget av Berwaldhallen, från Svergies Radio
  13. ↑ Diabastransporter, från Järnväg.net
  14. ↑ Takashi Naraha, Biografi och utställningar
  15. ↑ US Marine Corps Memorial, från engelsk wiki
  16. ↑ Monument över Raul Wallenberg utanför FN-huset, från Jogra Steinindustri AS
  17. ↑ Offentliga arbeten, av Christer Bording
  18. ↑ Konsthantverk, av Christer Bording
  19. ↑ Skulpturer i diabas, av Christer Bording
  20. ↑ Diabas på frimärke från Wanås/Pål Svensson
  21. ↑ Information, från Marbodal
  22. ↑ Bänkskivor i sten, från Marbodal
  23. ↑ Inredning med diabas, från Bordingdiabas
  24. ↑ Exempel på tillverkad planskiva av diabas., från Promet CEJ AB
  25. ↑ Exempel på planskiva, från Microbas.se
  26. ↑ Lagringsteknik, pdf från KTH
  27. ↑ Tentamen i Maskinelement, pdf från KTH
  28. ↑ Exempel på dekorationssten, från Kekkila, Finland

Webbkällor

Se även

Externa länkar

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Diabas"
Personliga verktyg