Magnetit
Från Rilpedia
| Magnetit | |
 Magnetit från Sydtyrolen i Italien |
|
| Grupp | Oxider |
|---|---|
| Dana klassificering | 7.2.2.3 |
| Strunz klassificering | 4.BB.05 |
| Kemisk formel | Fe3O4 |
| Färg | svart, grå |
| Förekomstsätt | Vanligen massivt kornig eller som oktaedriska kristaller, även som dodekaedriska kristaller. |
| Kristallsystem | Kubisk |
| Spaltning | Saknas |
| Brott | Ojämt |
| Hållbarhet | Skör |
| Hårdhet (Mohs) | 5,5–6,5 |
| Glans | Metallisk, submetallisk |
| Transparens | opak |
| Streckfärg | svart |
| Specifik vikt | 5,17–5,18 |
| Diagnostiska egenskaper | Starkt magnetisk |
| Referenser | [1] |
Magnetit, ibland även kallat svartmalm, är en gråsvart järnoxid med formeln Fe3O4, där två av järnatomerna har laddningen +3 och en har laddningen +2. Magnetit bildas huvudsakligen under högt tryck och hög temperatur och nybildas inte i någon stor utsträckning på jordytan. Bildas dock till exempel i samband av korrosion av stål, och ingår därför ofta i rost. Magnetit är också en vanlig järnmalm som bryts i bland annat Kiruna. Magnetit är naturligt magnetiskt (ferrimagnetiskt), vilket gör den lätt att skilja ut från det omgivande gråberget.
Ett närbesläktat mineral är maghemit γ-Fe2O3, en gulaktig järnoxid som framförallt förekommer i tropikernas jordar efter det att allt järn oxiderats till Fe3+, och ingår även i rost. Även maghemit är ferrimagnetiskt.
Innehåll |
Svenska fyndplatser
- Kiruna, massiv och i kristallform. Utgör malmen i de flesta gruvorna i området.
- Malmberget, som upp till 2 cm stora kristaller i druser.
- Smålands Taberg, en stor förekomst av varianten titanomagnetit med upp till 6% TiO.
- Bergslagen, förekommer i många gruvor som fina kristaller i talkhaltiga bergarter.
Referenser
- ↑ Hedin, Lars-Håkan; Mikael Jansson: Mineral i Sverige, Förlags AB Björnen, Borlänge 2007. ISBN 978-91-88528-58-2.
Externa länkar
- http://www.webmineral.com/data/Magnetite.shtml
- http://www.mindat.org/min-2538.html
- http://www.geology.neab.net/minerals/magnetit.htm
