Atleklass
Från Rilpedia
 |
|
 |
Atleklass |
|---|---|
| Klass | |
| Typ | Isbrytare |
| Fartyg i klass | Atle Urho Frej Sisu Ymer |
| Varv | Wärtsilä, Helsingfors |
| Allmänna egenskaper | |
| Längd | 104,6 m |
| Bredd | 23,8 m |
| Deplacement | 9 500 ton |
| Djupgående | 7,3 - 8,3 m |
| Plåttjocklek | För: 32 mm |
| Midskepps: 28 mm | |
| Fart | Max: 19 knop March: 14 knop |
| Aktionstid | 6-8 veckor |
| Besättning | Cirka 20 |
| Tekniska data | |
| Framdrift | Diesel-elektriskt |
| Propellrar (Akter+För) | 2+2 |
| Huvudmaskin | 5 st Wärtsilä S.E.M.T Pielstick 12 PC 2-2V 22 000 hkr |
| Propellermotor | Strömberg typ : GTOUL 135/455 DI |
| Dragkraft | 190 ton |
| Bunkerkapacitet | 2 200 m3 |
Atleklassen är en typ av isbrytare som består av tre fartyg. Atle II, Frej och Ymer II. I Finland finns en liknande fartygsklass, Urhoklassen, som består av isbrytarna Urho och Sisu. Urhoklassen har samma skrov och utseende men de skiljer sig ändå en aning från Atleklassen. När den kom var Atleklassen en helt ny typ av isbrytare. Med högt monterad brygga med 360 graders sikt och helikopterplatta var den helt olik de tidigare isbrytarnas konstruktion.
Innehåll |
Bakgrund
Fram tills början av 1970-talet fanns inte isbrytare starka nog för att kunna hålla hela Bottenviken öppen för sjötrafik under vintern. 1971 kom förslaget till riksdagen att man skulle bygga en isbrytare med kapacitet att kunna bryta is i hela Bottenviken året runt. Förslaget gick igenom och riksdagen beslutade att man skulle få beställa en isbrytare till en kostnad av 60 miljoner kronor i 1970 års prisnivå (knappt 412 miljoner kronor i 2006 års penningvärde). Den 10 maj 1971 gick ordern till Wärtsilä i Helsingfors för leverans under 1974. När Atle sattes i tjänst under 1974 kunde man hålla alla hamnar upp till Umeå öppna för trafik året om, men för att hålla samtliga hamnar öppna skulle fler isbrytare behövas. 1974 beslutade riksdagen att två nya isbrytare krävdes för att uppfylla detta ändamål. Under tiden hade Finland beställt två isbrytare av klassen, i Finland kallad Urho-klassen. Dessa var Urho, som levererades 1975, och Sisu som levererades 1976. 1975 levererades Sveriges andra isbrytare i serien, Frej, och 1977 Ymer.
Egenskaper
Skrov
Atleklassen var den första isbrytartypen från Wärtsilä vars skrovutformning kunde optimeras med hjälp av modelltester. Tidigare kunde man bara använda sig av teoretiska beräkningar, men nu kunde man göra tester i fast is, isvallar och i rännor. Detta gjorde att atleklassen, trots sin bredd på 24 meter, har mindre ismotstånd än exempelvis Tor och Njord, som bara var 21 meter breda. I fören är skrovet hela 32 mm tjockt, midskepps 28 mm och i aktern 30 mm. Avstånden mellan spanten är 800 mm. När fartygen byggdes var de 47,3 meter höga från köl till toppen av masten, vilket innebar att höjden från vattenytan var hela 40 meter. Då Sandöbron i Ångermanälven har en segelfri höjd på 42 meter gav detta för små marginaler, varför man 1989 kapade masten vilket reducerade höjden till 38 meter.
Maskineri
Framdrivningsmaskineri
Maskineriet är diesel-elektriskt, vilket innebär att man använder förbränningsmotorer kopplade till generatorer för att alstra ström, som sedan går till elektriska motorer som driver fartyget framåt. Maskinerna som driver generatorerna är fem stycken S.E.M.T Pielstick 12PC2.2 V-motorer. Var och en har 12 cylindrar och utvecklar vid 485 varv per minut 5 000 hästkrafter. Varje motor har två turbo-aggregat, vilket innebär totalt tio stycken på huvudmaskinerna. Strömmen genereras av tio stycken likströmsgeneratorer som är sammanbyggda två och två så det är två generatorer på varje huvudmaskin. I generatorerna uppkommer ett effektbortfall som gör att varje aggregat utvecklar 4 719 hästkrafter. Strömmen fördelas sedan mellan fören och aktern så de två akterliga propellermotorerna utvecklar 6 677 hästkrafter vardera, och de förliga 4 366 hkr vardera.
Mellan 1983 och 1984 konverterades fartygen i klassen så att de både kan köras på dieselolja och den billigare tjockoljan (som i så fall uppvärms till 80 °C).[1]
Hjälpmaskineri
För hjälpmaskineri och fartygets egen förbrukning finns ett seperat, dieseldrivet system med 4 Wärtsilä-Vasa 624TS motorer kopplade till varsin generator som levererar 3-fas växelström på 380 V. Dessutom finns en dieselmotor och generator avsedda för nöddrift och för att täcka elbehovet i hamn. De elektriska drivmotorerna är luftkylda, medan övriga motorer kyls av ett färskvattensystem kopplat till en havsvattenkyld värmeväxlare. Vattenklosettsystemet är anslutet till en biologisk reningsanläggning.[1]
Se även
Referenser
Noter
- ↑ 1,0 1,1 Staffan Fischerström, 1997 Isbrytare s. 163 ISBN 91-9-707009-2
Webkällor
- Sjöfartsverket Våra isbrytare läst 2008-01-07
Tryckta källor
- Staffan Fischerström: Isbrytare : med statens isbrytare under 80 år, Marinlitteratur, Falkenberg 1997. ISBN 91-9-707009-2.
Externa länkar
|
|||||||||||
