Gamla Norbergs bergslag
Från Rilpedia
i Västmanlands län
UNESCO:s världsarv #556
(tidigare Gästgivaregård) i Norberg
Foto: FriskoKry
Foto:Tompen0000
Gamla Norbergs bergslag var ett historiskt bergslag (motsvarande härad) i den norra delen av landskapet Västmanland. Bergslaget omfattade nuvarande Norbergs och Fagersta kommuner, vilka är en del av Västmanlands län. Bergslaget omgav en stad - Fagersta - hade en köping - Norberg - och ett municipalsamhälle - Västanfors vilket sedermera uppgick i Fagersta stad. Största tätort förutom denna är numera Norberg beläget c:a 71 km nordväst om Västerås. Den totala arealen mätte drygt 758 km² och befolkningen uppgick år 1927 till 16 372 invånare, vilket idag ökat till drygt 18 000 invånare inklusive knappt 11 000 invånare i Fagersta stad. Gamla Norbergs bergslag ingick i Västmanlands mellersta domsaga och Fagersta fögderi, men utgjorde ett eget tingslag t.o.m. år 1899.
Gamla Norbergs bergslag sträcker sig från trakten av sjön Åmänningen samt Stora och Lilla Aspen och flera sjöar i Kolbäcksåns övre lopp fram till trakten av Dalälven vid Avesta. Området är storskogigt med en sjörik berg- och dalterräng vilken kännetecknas av skogar, mossar och sjöar. Bergslaget är beläget i en gammal bergslagsbygd med många nedlagda järngruvor, och merparten av beyggelsen har legat kring gruv- och bruksorterna. Stora skogar avgränsar området mot öster och bygderna runt Svartåns lopp. Gamla Norbergs bergslag gränsade i öster mot Vagnsbro härad, i sydost mot Snevringe härad, i sydväst mot Skinnskattebergs bergslag samt i norr mot Västerbergslags och Hedemora tingslag och Folkare härad i nuvarande Dalarnas län.
Historia
Under förkristen tid utgjorde landskapet Västmanland ett eget folkland i Sveariket och i likhet med de övriga Mälarlandskapen delades det tidigt in i s.k. hundare, vilka under 1300-talet kom att betecknas som härader. Området befolkades under utflyttning från det uppländska folklandet Fjädrundaland och fordom torde åtminstone östra Västmanland också ha räknats till detta. Gamla Norbergs bergslag räknades under hela medeltiden som en del av Dalarna, som dock i lagligt hänseende var en del av landskapet Västmanland och kom först under Vasatiden att hamna under förläningarna inom Västmanlands gränser. Området omtalas för första gången i ett brev utfärdat av riksmarsken Torgils Knutsson år 1303 och är känt från Magnus Erikssons bergsordning år 1354. Namnet Norberg skrevs år 1303 som Norobergh vilket kommer av ordet nor som är ett annat ord för smal å och troligen syftar på sjön Norens avlopp till Trätten. Efterledet -bergh avser inte den nutida betydelsen bergshöjd utan syftar snarare på bergverk eller gruva, d.v.s. en ort där bergbruk bedrivs. Bergslagets tingsplats var också den belägen i Norberg och redan på medeltiden fanns här en marknadsplats där bergsmännen samlades för att bedriva handel. Gamla Norberg anses vara Sveriges äldsta järnbergslag, och den äldsta hyttan som också är Europas första masugn var Lapphyttan i byn Karbenning sydost om Norberg där produktionen upptogs redan under 1100-talet. På 1600-talet hade bergslaget "så många järngruvor att ingen kan dem uträkna". Först från 1870-talet var dock brytningen "avsevärd" och från år 1904 ingick de flesta gruvorna i Norbergs gruvförvaltning.
Norberg har blivit historiskt känt som platsen Engelbrekt Engelbrektsson stammade ifrån. Denne föddes på 1390-talet i Ängelsberg vid sjön Åmänningen sydost om Norberg, och blev rikshövitsman genom Engelbrektsfejden vilken utspelade sig mellan bönder i Västmanland och Dalarna samt den danska kungamakten i Kalmarunionen. Striden som bl.a. omtalades i Engelbrektsvisan gällde i grund och botten bergmännens rättigheter till den fria marknaden, men har med historiens nycker kommit att upphöja Engelbrekt till nationell frihetshjälte. Engelbrekts födelseplats Ängelsberg är bara en av flera bruksorter i Gamla Norbergs bergslag. Engelsbergs bruk anlades först år 1681, men kom under 1700-talet att utvecklas till en av världens modernaste. Miljöerna kring bruket är extremt välbevarade och det togs därför upp på UNESCO:s världsarvslista år 1993. Bland bergslagets andra bruksorter märks Fagersta, som är känt från slutet på 1400-talet. Det var dock kyrkbyn Västanfors som kom att utvecklas som serviceort med järnvägsstation och dylikt, och Fagersta hade in på 1700-talet endast ett 80-tal invånare. Västanfors blev med tiden municipalsamhälle och år 1944 kom samhället att få stadsrättigheter, men då under namnet Fagersta som i sin tur kom att ingå i stadsbildningen. Fagersta är beläget vid sjön Åmänningen som utgör en del av Strömsholms kanal. Kanalen som färdigställdes år 1795 löper längs Kolbäcksåns flöde från Mälaren ända till trakterna kring Smedjebacken och Ludvika i södra Dalarna. Från bygden kring Norberg fraktades varor på kanalen via hamnen i Ängelsberg till vilka varorna skeppades med Engelsbergs-Norbergs Järnväg (ENJ) som anlades på 1850-talet. Järnvägen används än i dag för museijärnvägsverksamhet.
Socknar
Gamla Norbergs bergslag omfattade fyra socknar.
samt
Källor och litteratur
- Nordisk familjebok, uppl 3, 1929
- Norbergs kommun: Historia, 2009-04-05, kl. 21:11
- J.E. Ångman, "Försök till beskrifning om Norbergs bergslag etc", 1925
|
Härader och bergslag i Västmanland |
 |
|
|
Fellingsbro | Gamla Norberg | Grythytte och Hällefors | Lindes och Ramsberg | Nora och Hjulsjö |
