Operation Weserübung
Från Rilpedia
| Operation Weserübung | |||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Del av andra världskriget | |||||||
 |
|||||||
|
|||||||
| Stridande | |||||||
| Mall:Landsdata Norge Norge Mall:Landsdata Danmark Danmark Mall:Landsdata Frankrike Frankrike Mall:Landsdata Polen Polen  Royal Navy |
 Nazityskland |
||||||
| Befälhavare | |||||||
| Mall:Landsdata Norge Kristian Laake Otto Ruge fr 1940-04-11 Mall:Landsdata Danmark William Wain Prior |
Nikolaus von Falkenhorst Günther Lütjens Hans Geisler |
||||||
Operation Weserübung (tyska: Unternehmen Weserübung eller Fall Weserübung) var kodnamnet för Nazitysklands invasion av Norge och Danmark den 9 april 1940.
Det militära målet med invasionen var att ta kontroll över de norska hamnarna innan Storbritannien kunde göra det och därmed förhindra en sjöblockad och säkra järnmalmstransporterna från Kiruna via Narvik. Danmark ansågs av general von Falkenhorst som nödvändigt att säkra som en transportväg
Såväl Norge som Danmark hade förklarat sig neutrala. Medan Danmark kunde överrumplas och besegras utan något större motstånd, kunde Norge försvara sig, dock utan framgång.
För att se de enheter som deltog i operationen, se Deltagande förband i Operation Weserübung.
Innehåll |
Strategiska överväganden
I början av kriget ansåg Kriegsmarine att man behövde säkra hamnarna i Norge för att undvika att Tyskland kunde utsättas för en blockad som under första världskriget. De var också oroliga för ett brittiskt ingripande i området.
Ett annat skäl till operationen var att säkra järnmalmstransporten från Kiruna via Narvik. Men under den isfria perioden kunde de använda hamnen i Luleå och när Wehrmacht senare kunde säkra kontrollen över franska gruvor minskade Narvik ytterligare i betydelse.
I november 1939 föreslog dåvarande marinministern Winston Churchill en minering av de norska vattnen för att tvinga ut järnmalmstransporterna på Nordsjön där de kunde genskjutas av Royal Navy. Förslaget förkastades av Neville Chamberlain och lord Halifax på grund av rädslan för reaktionerna bland de neutrala staterna, såsom USA. Efter vinterkriget brutit ut mellan Sovjetunionen och Finland hade den diplomatiska situationen förändrats, men Churchills förslag om minering förkastades återigen.
Bakgrund/Förberedelser
Raeders lägesrapport till Hitler den 10 november 1939
Det första steget till invasionen av Norge togs av storamiral Erich Raeder i hans rapport till Adolf Hitler den 10 november 1939. I sin rapport slog han fast att England skulle belägras genom ett oinskränkt ubåtskrig. Raeder förde fram sin åsikt om att erövrandet av den nederländska kusten inte var lika strategiskt viktig som den norska kusten, som möjligtvis kunde erövras med sovjetisk hjälp. Särskilt nämndes Trondheim som en viktig hamn.
Situationen i de skandinaviska länderna förändrades kraftigt efter det rysk-finska vinterkrigets utbrott den 30 november 1939. Medan de skandinaviska staterna den 7 december förklarade sig neutrala i frågan, såg de västallierade sin chans att öka sitt inflytande i området genom att stötta Finland. På Churchills förslag ville de skicka trupper och utrustning till Finland via Norge och Sverige. Den tänkta rutten var över Narvik och därifrån på malmbanan via Kiruna och Gällivare till Östersjöhamnen Luleå och därifrån vidare österut mot Finland. Planen genomfördes dock aldrig eftersom Norge och Sverige inte släppte in främmande trupper på sitt territorium.
Quislings besök i Berlin
För Hitler fick Norgefrågan ny aktualitet när genom den norske tidigare krigsministern Vidkun Quislings besök i Berlin i december 1939. Quisling var partiledare för det lilla och obetydliga partiet Nasjonal Samling, ett parti som utrikesavdelningen på Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet (NSDAP) under ledning av Alfred Rosenberg redan före kriget varit i kontakt med. På Rosenbergs förtjänst ordnades ett möte mellan Quisling och Raeder den 11 december 1939. Den 12 december informerade Raeder Hitler om Quislings besök och rekommenderade att han skulle träffa den norske politikern för att själv skaffa sig en bild av läget. Den 14 december 1939 genomfördes det första mötet mellan Hitler och Quisling, samma dag beordrade Hitler Oberkommando der Wehrmacht (OKW) att börja arbeta med Norgeproblemet.
Altmark-incidenten
Altmark var ett militärt stödskepp till den tunga kryssaren Graf Spee, som hade sänkt flera brittiska handelsskepp i sydatlanten. Altmark plockade upp överlevande från de sänkta skeppen och skulle segla tillbaka dessa till Tyskland. Hon gick norr om de brittiska öarna och kom den 14 februari in på norskt territorialvatten, där hon undersöktes tre gånger av norska neutralitetsvakter som tog de tyska sjömännens ord på att det inte fanns några oegentligheter ombord.
För britterna var Altmark ett svårt problem. Om det visade sig att det inte fanns några fångar ombord skulle de ha framstått i dålig dager. Men om det istället fanns fångar ombord kunde de kräva ett svar från den norska regeringen om varför de tillät tyska krigsfartyg på eget farvatten.
Utanför Jæren den 16 februari mötte Altmark flera brittiska jagare och hon tvingades söka skydd i Jøssingfjorden. En brittisk bordningsaktion kom inte igång omedelbart då den hindrades av två norska kanonbåtar som hävdade att skeppet redan blivit genomsökt. Men efter att ha fått nya instruktioner av amiralitetet på kvällen om att skeppet skulle bordas och eventuell norsk eld besvaras, inleddes aktionen. Efter bajonett-strider där sju tyska sjömän dödades fritogs de 300 fångarna.
Detta blev den avgörande faktorn för ett tyskt ingripande i Norge. Tyskarna kunde inte längre lita på Norges neutralitet och man bedömde att man var helt beroende av järnmalmen som skeppades ut i Narvik.
Invasionsplan
På grund av Royal Navys överväldigande dominans till sjöss så var hemlighållandet av operationsplanerna av yttersta vikt. För att kunna lura motståndarnas underrättelsetjänst måste de deltagande örlogsfartygen, armén, Luftwaffe och besättningarna på de försörjande handelsskeppen hållas ovetande om planerna. Hemlighållandet gick så långt att man inte ens informerade Luftwaffes överbefälhavare Hermann Göring. Den grundläggande strategin var att få operationen att se ut som ett fredligt besättande av länderna för att med vapenmakt skydda dess neutralitet. Nödvändiga krav skulle skickas till de danska och norska regeringarna vid början av ockupationen. I den senare delen av operationen skulle den fredliga ockupationen visa sig vara en osäkerhetsfaktor, då de tyska styrkorna var tvungna att låta motståndarna skjuta första skottet om det rådde ovisshet om vilka avsikter motståndaren hade.
Huvuddelen av den operativa planen bestod av landsättningar från flygplan, krigsfartyg och andra fartyg på sju olika platser i Danmark och Norge på en bestämd dag (Wesertag), i skydd av nattens mörker vid en bestämd tid (Weserzeit). I Danmark skulle också Kampfgruppen från armén landsättas sjövägen vid Middelfart, Nyborg, Korsør, Köpenhamn och Gedser. Samtidigt skulle en infanteridivision och en med pansar förstärkt motoriserad skyddsbrigad överträda gränsen till Danmark på bred front. Ockupationen av Danmark (kodnamn: Weserübung Süd) var enligt ledarna i generalstaben nödvändig för att kunna genomföra en lyckad operation i Norge (Weserübung Nord).
För invasionen av Norge skulle krigsfartygen anlöpa Narvik, Trondheim, Bergen, Kristiansand, Egersund, Arendal och Oslo. Stavanger skulle tas från luften och säkras med soldater från handelsskepp. Uppdraget var att inta de norska städerna och befästa dessa för att kunna försvara sig mot brittiska kontraattacker. Nästa mål var att inta den norska arméns övningsplatser då dessa också fungerade som mobiliseringsplatser.
Genomförandet av operationen
Invasionen av Danmark
De tyska förberedelserna hade inte gått obemärkta förbi den danska regeringen, men av rädsla för att provocera tyskarna hade man inte vidtagit några åtgärder. Man hade inte mobiliserat eller byggt fortifikationer utan förlitade sig på ett icke-aggressionsavtal.
Klockan 04.00 den 9 april 1940 ringde den tyske ambassadören i Danmark, Renthe-Fink, till den danske utrikesministern Munch och krävde ett omedelbart möte. När de möttes 20 minuter senare berättade Renthe-Fink att tyska trupper var på väg in i Danmark för att skydda dem mot ett franskt eller engelskt angrepp. Han krävde också att allt motstånd skulle upphöra annars skulle Köpenhamn bombas.
Men nu var angreppet redan inlett, i Gedser hade en bataljon gått i land och avancerade norrut, tyska fallskärmssoldater hade säkrat Storestrømsbron och fästningen Masnesø. Samtidigt gick tyska trupper i land i Nyborg och en infanteridivision i Korsør för att säkra förbindelsen mellan Fyn och Sjælland.
Klockan 4.20 ankom det tyska skeppet Hansestadt Danzig till Köpenhamn och landsatte en bataljon. Det danska försvaret blev helt överrumplat och tyskarna kunde rycka fram mot Amalienborg. Men nu hade förstärkningar hunnit fram till slottet och det tyska angreppet stoppades. Bombplanen började cirkla över Köpenhamn och de danska ledarna valde att kapitulera.
Invasionen av Norge
För invasionen hade Seekriegsleitung iordningställt fem stycken fartygsgrupper. Kriegsschiffgruppe 1 som var på väg till Narvik bestod av tio jagare med 200 bergsjägare ombord på varje. Mot Trondheim seglade Kriegschiffsgruppe 2 med den tunga kryssaren Admiral Hipper och fyra jagare. Grupp 1 och 2 lämnade den tyska bukten klockan 03.00 den 7 april under skydd av slagskeppen Gneisenau och Scharnhorst. Detta var den största styrka som Kriegsmarine kunde sätta samman för en offensiv operation under hela andra världskriget.
Klockan 14.30 angreps den tyska styrkan av Wellington-bombare men utan att skadas. Natten mellan den 7 och 8 april seglade grupperna mellan Shetlandsöarna och Bergen och vidare norrut. Denna natt friskade vinden i från sydväst och nådde en vindstyrka på mellan 7 och 8. Eftersom jagarna inte kunde hålla 26 knop i den sjögången bröts kontakten med nio av jagarna under natten.
Narvik
- Huvudartikel: Slaget om Narvik
Kriegsschiffgruppe 1 nådde planenligt Narvik vid Weserzeit på morgonen den 9 april 1940 med 10 nybyggda jagare med 2000 österrikiska bergsjägare. De norska pansarskeppen Norge och Eidsvold torpederades och sänktes. Den norske befälshavaren överste Sundlo ville kapitulera men 200 norska soldater under major Omdahl undkom och kunde fortsätta kampen, men de överraskades av tyska trupper vid Bjørnefjell och de flesta av dem tillfångatogs.
Den 10 april anlände en brittisk styrka med fem jagare under befäl av Bernard Warburton-Lee. De överraskade de tyska skeppen i fjorden och sänkte två, skadade allvarligt en jagare och skadade ytterligare två jagare mindre allvarligt. Den tyske befälhavaren, Kommodore Bonte, var ombord på en av de sänkta jagarna och dödades. De brittiska jagarna sköt också på de tyska soldaterna på land men de hade inte tillräckligt manskap för en landstigning och bestämde sig för att vända om. Under återtåget stötte de på tre jagare under Erich Bey som legat i Herjangsfjorden och ytterligare två jagare från Ballangenbukten. I de följande striderna sänktes två brittiska jagare och en skadades. De övriga lämnade slagfältet och tyskarna beslöt att inte förfölja dem på grund av brist på bränsle och ammunition. Bernard Warburton-Lee hade befunnit sig ombord på HMS Hardy som sänktes och därmed omkom även han.
Royal Navy ansåg det viktigt att besegra tyskarna i Narvik och skickade därför dit slagskeppet HMS Warspite, nio jagare och ett hangarfartyg. Dessa styrkor anlände till Ofotfjorden den 13 april och fann de kvarvarande åtta tyska jagarna i stort sett strandsatta på grund av brist på bränsle. I det följande slaget sänktes tre av de tyska jagarna av Warspite och hennes eskort och de övriga fem borrades i sank av sin egen besättning då de fick slut på bränsle och ammunition. Många av de tyska sjömännen räddade sig i land och fungerade som infanterisoldater under landstriderna.
Brittiska soldater anlände den 14 april med tre bataljoner och satte upp ett högkvarter i Harstad. De förstärktes av fem franska bataljoner den 28 april och fyra polska bataljoner den 5 maj. De allierade hade problem med att enas om en gemensam strategi och samarbetet mellan dem gick inte alltid smärtfritt. Efter några veckor med mindre framgångsrika strider bestämde de allierade sig för att byta taktik och satte vid midnatt den 12 maj in en attack mot Bjerkvik med beskjutning från havet och landsättning av franska främlingslegionärer som kunde inta staden och marschera mot nordöst. Den planerade inringningen av de tyska trupperna fungerade inte men operationen var ändå en stor framgång.
Nu låg vägen mot Narvik öppen och de allierade skulle angripa via Rombaken. Men de allierade ville vänta tills deras jaktflyg hade kommit fram till Bardufoss så att de kunde skydda landstigningsfartygen under de ljusa nätterna. Klockan 23.40 den 28 maj inleddes bombardemanget från havet och två franska och en norsk bataljon skulle transporteras över Rombaksfjorden och avancera mot Narvik norrifrån och i söder skulle de polska bataljonerna avancera mot Ankenes och Beisfjord. Den tyske befälhavaren bestämde sig redan den klockan 7 att överge staden och de retirerade längs Beisfjord.
Nu kom utvecklingen i övriga Europa till tyskarnas räddning och de allierade beslutade sig för att evakuera. Mellan den 4 och 8 juni evakuerades alla de allierade styrkorna. Den 8 juni kunde tyskarna återta Narvik och de norska styrkorna kapitulerade den 10 juni.
Trondheim
Under seglatsen norrut sänkte den tunga kryssaren Admiral Hipper den brittiska jagaren HMS Glowworm. Tidigare hade Glowworm genom att ramma Admiral Hipper orsakat svåra skador i kryssarens bog.
Kriegsschiffgruppe 2 anlände planenenligt till hamnen i Trondheims fjord. Omkring 100 bergsjägare under överst Weiss kunde besätta staden. I själva Trondheim fanns knappast några norska soldater.
Bergen och Stavanger
Kriegsschiffsgruppe 3 hade uppdraget att forsla omkring 1 900 soldater och sjöartillerienheter till Bergen. Gruppen nådde Bergen i skydd av tät dimma, men när de norska fyrarna släcktes vid midnatt den 9 april stod det klart för dem att överraskningsmomentet var förlorat. Till klockan 05.15 seglade gruppen in i Byfjorden och nåddes nu av eld från de norska kustbatterierna. Två av de tyska skeppen skadades men Bergen kunde intas utan strid och kustbatterierna intogs snart därefter.
I Stavanger föregicks landsättningen av ett Stuka-angrepp mot den norska jagaren Roda som sänktes. Från luften kunde man sedan landsätta två bataljoner infanterisoldater, ett kompani fallskärmsjägare och luftvärns- och försörjningsenheter.
Kristiansand, Egersund, Arendal
Fyra båtar med ett cykelkompani ombord erövrade Egersund planenligt. De skulle erövra en kabelstation och mötte inget motstånd. På grund av tjock dimma kunde inte Kriegsschiffgruppe 4 anlöpa hamnen i Kristiansand. När dimman lättade lite klockan 06.00, 45 minuter efter Weserzeit, gjorde de ett försök att segla in i fjorden. Tre angreppsförsök misslyckades på grund av intensiv eld från klipporna vid Odderøy och kustbatteriet vid Glødden. Först klockan 11 kunde mindre enheter gå i land med stöd av eld från den lätta kryssaren Karlsruhe. Stads- och kustbatterier intogs av de tyska trupperna. Torpedbåten Greif nådde Arendal och satte där i land ett cykelkompani. Utan vidare motstånd kunde Arendal intas och säkras.
Oslo
Landstigningen i Oslo var av central betydelse för den så kallade fredliga ockupationen. Förhandlingar om uppfyllandet av de tyska kraven satte igång, att den norska kungen och regeringen skulle sättas i tyskt förvar. Ockupationen av Oslo genom 163. infanteridivisionen planerades därför inte bara från sjövägen, utan också - om vädret tillät - från luften. Efter intagandet av flygplatsen Fornebu genom ett fallskärmsjägarregemente transporterades två infanteribataljoner och ett ingenjörskompani dit för att säkra en utgångsplats för intagandet av Oslo.
De trånga farvattnen i Oslofjorden var illa lämpade för de tunga fartygen i Kriegsschiffgruppe 5. Gruppen upptäcktes vid midnatt den 9 april då de passerade strålkastarna vid kustbefästningarna Bolærne och Rauøy. Kort därefter lyste norrmännen upp fjorden med fyrarna. Tyskarna kunde alltså inte längre räkna med överraskningsmomentet. Det är därför oförståeligt varför konteramiral Kummetz försökte forcera Drøbaksundet med sitt flaggskepp, den tunga kryssaren Blücher. Blücher träffades av två salvor från 28 cm-kanonen på fästningen Oscarsborg. Samtidigt öppnade ett batteri strax norr om Drøbak eld med sina 15 cm-kanoner och fick in 20 träffar. Två torpeder från torpedbatteriet på ön Nord-Kaholm avlossades och beseglade skeppets öde. Klockan 07.32 sjönk Blücher öster om ön Askholmene, där vraket än idag ligger på 90 m djup. 28 cm-kanonerna på Oscarsborg hade tillverkats av Krupp i Tyskland i slutet av 1800-talet. Sänkningen av Blücher blev ändå betydelselös eftersom Oslo intogs med styrkor som landsatts från luften.
Landsättningen av trupper på Oslos flygplats gick inte heller som planerat. 29 lufttransportflygplan av typ Ju 52 fann tät dimma då de kom i närheten av Oslo. Därför beslutade befälhavare om återmarsch eftersom hans piloter inte var utbildade i blindflygning. Två piloter uppfattade inte ordern utan landade på flygplatsen med 18 fallskärmsjägare och 50 infanterister. Ordern om återtåg togs tillbaka då det meddelades från ett tyskt skepp att tyska flygplan startade och landade på Fornebu. Under eftermiddagen attackerades också Bolærne, Rauøy, Horten och Drøbak. Klockan 18.30 var de norska positionerna intagna. På morgonen den 10 april kunde alla de tyska fartygen anlöpa Oslos hamn.
Sammantaget var Weserübung, med stabiliserandet av situationen i Oslo den 10 april, lyckad trots att norrmännen med stöd av sina allierade fortfarande bjöd motstånd. Inte förrän den 10 juni 1940 skrev överstelöjtnant I.G. Roscher-Nielsen under kapitulationsdokumenten i Trondheim och delar av befolkningen började ett aktivt eller passivt motstånd mot nationalsocialismen. Som rikskommisarie för Norge utsågs Josef Terboven.
Resultat
Operation Weserübung, den dittills största kombinerade sjö-, land- och luftoperationen i krigshistorien, riktade sig omedelbart mot Storbritannien. Direkt angrepp gjordes dock mot två neutrala stater trots att ett icke-angreppsavtal slutits mellan Tyska riket och Danmark den 31 maj 1939. Detta faktum belastade relationerna mellan Tyskland och de skandinaviska staterna under de följande årtiondena.
Ur operativt hänseende var Weserübung, på grund av de höga förlusterna, ett misslyckande för Kriegsmarine. Det utökade geostrategiska läget kunde knappt utnyttjas av Seekriegsleitung. Trots detta var Operation Weserübung en nödvändig förutsättning för den fortsatt tyska krigföringen. Exporten från svenska järngruvor och stålverk kunde säkras för resten av kriget och tyskarna säkrade också kontrollen över Östersjön. Slutligen förhindrade man att en ny front öppnades i skandinavien, vilket Frankrike hade behövt som avlastning.
Källor
- Denna artikel är till stora delar en översättning av motsvarande artikel på tyskspråkiga Wikipedia
- Den tyske besættelse af Danmark
- Altmark-saken
- Battles of Narvik
Se även
Litteratur
- Tamelander, M., Zetterling, N., Den nionde april : Nazitysklands invasion av Norge 1940, Historiska media (2004), ISBN 91-85057-28-2
Externa länkar
