Kryssare
Från Rilpedia
- För andra betydelser med ordet "kryss", se Kryss (olika betydelser).
Kryssare (från holländskans Kruiser, "någonting som korsar") är ett stort örlogsfartyg som kan slåss mot flera objekt samtidigt. Historiskt sett ansågs kryssare vara de minsta fartyg som egenhändigt kunde utföra operationer — jagare krävde vanligtvis stöd utifrån (till exempel i form av stödfartyg) — men i modern tid har denna skillnad utraderats. I modern krigföring har kryssaren nästan helt försvunnit och dess uppgifter har tagits över av jagare.
Innehåll |
Terminologi
Till termen kryssare räknas både:
- större, snabbseglande handelsfartyg, och
- örlogsfartyg i storleksklass mellan slagskepp och jagare,
till vars huvuduppgifter hör att utföra spanings- och bevakningstjänst till sjöss, förstöra fiendens sjöhandel, blockera eller i övrigt oroa hans kust samt skydda egen sjöhandel och kust; härtill kommer på senare tiden för mindre kryssare uppgiften att skydda egen huvudstyrka för anfall från fientliga jagare och torpedbåtar. I äldre tider förrättades kryssartjänsten av snabbseglande fregatter och korvetter eller till och med ännu mindre fartyg, såsom briggar. Vid ångmaskinens införande i örlogsflottorna övertogs kryssaruppgifterna av ångfregatter och ångkorvetter. För att kunna utföra sina uppgifter utrustas kryssarna med synnerligen kraftiga maskiner, betydligt bränsleförråd, i äldre tid med kraftigt artilleri samt torpedbestyckning numera kraftig robotbestyckning. Man eftersträvar även att ge kryssarna en hög grad av sjöduglighet.
Rustningsbegränsningar
Efter första världskriget sökte man begränsa de marina rustningarna. Det första försöket kallades Washingtonkonferensen och hölls år 1922. År 1930 skedde en revision, Londonkonferensen. Dessa konferenser begränsade örlogsfartygens typer, storlek och beväpning.
Washingtonkryssaren
Washingtonavtalet 1922 kom till för att delvis skära ner på de massiva skeppsbyggnadsprogrammen som igångsatts under det första världskriget. Restriktionerna gällde främst de största örlogsfartygen, såsom slagskepp och slagkryssare. Avtalet ledde dock till att ett antal slagkryssare byggdes om till hangarfartyg och att nya typer av tunga kryssare konstruerades. Washingtonavtalet kom att sätta begränsningar på kryssardeplacementet till 10 000 ton och en maximal kaliber om 8 tum (203 mm). Washingtonavtalet skulle dock komma att modifieras med de två Londonavtalen.
Londonkryssaren
Londontraktaten som följde på Londonkonferenserna 1930 och 1936 satte begränsning på militär fartygskonstruktion i signaturländerna Storbritannien, Japan, Frankrike, Italien och USA.
Dessa länder förband sig att begränsa byggandet av kryssare fram tills 1937. Ett antal existerande fartyg skrotades och det totala kryssartonnaget begränsades.
De brittiska, amerikanska och japanska flottorna försökte alla gå runt traktaten. Exempelvis var alla de "lätta kryssarna" enbart lätta kryssare till namnet. Eftersom lätta kryssare enbart definierades som fartyg med artilleri upp till 6,1 tums kaliber (155 mm) så kom de tre flottorna att bygga lätta kryssare som var lika stora som "tunga kryssare". Dessa fartyg kompenserade för sitt småkalibriga artilleri med att utöka det totala antalet pjäser. Ett exempel på detta är den brittiska Town-klassen (1936).
Det andra Londonavtalet begränsade signaturländerna Storbritannien, Frankrike och USA att inte bygga kryssare större än 8 000 ton.
Kryssartyper
Elswick-kryssaren
Elswick-kryssartypen fick sitt namn av skeppsvarvet Armstrong Whitworth som var beläget i Elswick, Storbritannien. Detta varv skapade sig ett rykte som kryssarbyggare år 1885 när kryssaren Esmeralda färdigställdes för Chiles räkning. Fartyget var nyskapande: bland annat hade man tagit bort back, poop och brädgången. Artilleriet utgjordes av 254 mm pjäser för- och akterut och 152 mm pjäser midskepps. Fartygets däck var helt pansartäckt och man kunde uppnå en hastighet om 18 knop — allt detta med ett deplacement under 3 000 ton. Under de två följande årtiondena kom denna kryssartyp att vara förebild när man kombinerade svårt artilleri och hög fart med litet deplacement.
Torpedkryssare
Torpedkryssaren tillkom som typ i slutet av 1800-talet. De var försedda med artilleri och torpeder. Uppgifterna var spaning och bekämpning av de nya torpedbåtarna, en uppgift som senare övertogs av de snabbare jagarna. Torpedkryssarna var försedda med ett tunt pansardäck och kan därför även betraktas som pansardäckskryssare. Sveriges första torpedkryssare var HMS Örnen.
Flottiljledare
Flottiljledaren var ett örlogsfartyg som var lämpat för att leda en flottilj med jagare (eller andra små örlogsfartyg). Vanligtvis utgjordes flottiljledaren av en liten kryssare (av äldre typ) eller en stor jagare. Flottiljledaren erbjöd utrymme, utrustning och stab för flottiljkaptenen och detta innefattade ett radiorum, ingenjörs- och artilleriofficerare, samt en administrativ stab. Dessa örlogsfartyg kom att användas sent under 1800-talet och tidigt under 1900-talet. Nya jagarkonstruktioner, med högre fartkapaciteter kom dock att leda till att dessa fartyg blev föråldrade. Nya, större jagarkonstruktioner kom att ersätta kryssarna i denna roll.
Pansarkryssare
I början av 1900-talet indelade man kryssarna in i två typer på urval av befintligheten av pansarskydd:
- pansarkryssare som hade såväl sidopansar som pansardäck och pansardäckskryssare
- opansrade kryssare, som saknade sidopansar, men som kunde ha skydd för vitala delar såsom motorerna.
Båda typerna hade i allmänhet pansarskyddade utrymmen för artilleri, langning och stridstorn.
Den lätta kryssaren
De örlogsfartyg som klassades som lätta kryssare hade vanligtvis ett deplacement på mellan 2 000 och 10 000 ton. Artilleriet utgjordes vanligtvis av 6-tumspjäser (152 mm), torpeder och luftvärn samt ibland även eget spaningsflyg.
Luftvärnskryssare
.jpg)
Luftvärnskryssare var ett specialfall av lätt kryssare. Beväpningen utgjordes ofta av medelsvårt artilleri (som kunde eleveras mera än vanligt), torpeder och luftvärn. De (robot)kryssare som återstår i västvärlden har ofta i uppgift att skydda flottgrupperingar mot hot ifrån luften.
Tunga kryssare
Tunga kryssare hade vanligtvis ett deplacement på mellan 10 000 och 30 000 ton. Bestyckningen utgjordes vanligtvis av artilleri upp till 8 tum (203 mm), samt artilleri och torpeder. Ofta hade de tunga kryssarna även eget spaningsflyg.
De tyska pansarskeppen
Enligt Versaillesfreden fick Tyskland bygga örlogsfartyg på högst 10 000 ton. På 1930-talet satte Tyskland igång sina storslagna skeppsbyggnadsprogram. Ett av dessa resulterade i den tre fartyg starka Deutschland-klassen, som i Tyskland klassificerades som pansarskepp och i Storbritannien för fickslagskepp. Fartygen var betydligt mindre än slagskepp och slagkryssare, men hade bestyckning och pansar i klass med dessa. I februari 1940 omklassificerade den tyska marinen dem till tunga kryssare.
Pansarskeppen vållade stor uppståndelse, då de inte passade in i de typbegränsninagar som uppställts vid Washingtonkonferensen. De var snabbare än dåtida slagskepp och hade grövre artilleri än alla kryssare
Slagkryssare
Före och under det andra världskriget delade man in kryssarna i olika klasser på basis av deplacement och beväpning eller uppgift:
Slagkryssarna var storleksmässigt jämbördiga med slagskeppen, men hade mindre pansar till förmån för ett starkare maskineri och högre fart. Beväpningen motsvarade även slagskeppens och artilleriet kunde uppgå i 30 centimetersklassen. Slagkryssarna var byggda för att slå ut fiendens kryssare och patrullera världshaven, dock kom de ofta att insättas mot fientliga slagskepp där deras svaga pansar ofta resulterade i katastrofala förluster.
En slagkryssare är och förblir en kryssare, dock betydligt större och dyrare än tunga kryssare även om den väldigt mycket liknar ett slagskepp så kan den inte konkurrera i slaglinjen med dessa fartyg.
Hjälpkryssare
Hjälpkryssare var ofta civila fartyg som tagits i flottans tjänst och bestyckats. Dessa fartyg var vanligtvis snabbgående handelsfartyg eller färjor och bestyckningen utgjordes nästan alltid av äldre artilleripjäser som tagits ut ur förråd. Idén med fartyget var att snabbt få ett hjälpligt örlogsfartyg i tjänst. Luftvärn och medelsvårt artilleri var vanligt förekommande men fartygen saknade ofta effektiv eldledning.
Flygplanskryssare
Under 1930-talet experimenterade olika flottor med flygplanskryssare, en utvecklad typ av flygplanstendrar. Man försökte på detta sätt skapa ett örlogsfartyg som kombinerade de goda sidorna hos hangarfartygen och de tunga kryssarna. Vanligtvis var flygplanskryssaren utrustad med relativt tungt artilleri, minor, samt ett antal flygplan med flottörer. Ett exempel på detta är den svenska HMS Gotland.
Det visade sig dock ganska snabbt att konceptet inte var så lyckat. Nya flygplanskonstruktioner gjorde fartygen föråldrade och de byggdes om till t.ex. luftvärnskryssare.
Helikopterkryssare kan räknas till en nyare variant av flygplanskryssaren.
Robotkryssare
Robotkryssaren är en modern version av den klassiska kryssaren. Under den senare hälften av 1900-talet ersatte denna typ de flesta äldre typerna av kryssare och är idag den enda typ av kryssare som fortfarande finns i tjänst (med något enskilt undantag). Robotkryssarna har ersatt sitt grova artilleri med olika typer av sjömåls- och luftvärnsrobotar.
Källor
- Hans Biärsjö: Strid och tävlan på haven, JB-förlaget, Stockholm 1959.
