Fredrik Vilhelm von Buxhoevden
Från Rilpedia
Fredrik Vilhelm von Buxhoevden, född 14 september 1750, död 23 augusti 1811, rysk greve och fältherre.
Innehåll |
Bakgrund och tidig karriär
Fredrik Vilhelm von Buxhoevden härstammade från en gammal balttysk släkt från Livland. Han anställdes i den ryska armén redan 1764[1] och deltog framgångsrikt i rysk-turkiska kriget (1769-74). 1770 utnämndes han till fänrik vid fortifikationstrupperna. Efter att han gift sig "förnämt" befordrades han snabbt[2]. Han befordrades till överste 1783 och 1789 till generalmajor.
Under Gustav III:s ryska krig (1788-90) undsatte han som brigadchef Viborg och Fredrikshamn och deltog även i första slaget vid Svensksund 24 augusti 1789. I rysk-polska kriget tjänstgjorde han 1793-94 som divisionsgeneral och blev efter det framgångsrika kriget militärguvernör i det erövrade Warschau. Han gavs även grevlig värdighet i Pommern - en titel som året efter förärades honom även i Ryssland. Karriären fortsatte med utnämning till generallöjtnant och överkommendant i Sankt Petersburg 1797 men redan nästa år "föll han i onåd" hos tsar Paul I och förvisades till sina gods.
Första Napoleonkriget
Efter ryskt tronskifte inkallades han av den nye tsaren Alexander I för att delta i första Napoleonkriget. 1805 förde han de allierades vänstra flank i det viktiga slaget vid Austerlitz. På hösten nästa år blev han överbefälhavare i Ostpreussen men efter några mindre lyckade företag ersattes han av general von Bennigsen. En av förlusterna var i slaget vid Pultusk (50 km norr om Warszawa[3]) den 26 december 1806. Efterträdaren von Bennigsen förlorade snart också ett viktigt slag vid Friedland i juni 1807 och så fick von Buxhoevden tillbaka kommandot.
Finska kriget 1808-09
I Finska kriget ledde han som överbefälhavare för de ryska styrkornas inledande angrepp och hade även ryske tsarens uppdrag att utöva högsta ledningen över de erövrade områdena. Han inledde belägringen/bevakningen av Sveaborg och nådde redan efter en månad med huvudstyrkan fram till Åbo på finska västkusten. Där etablerade han sitt högkvarter och ägnade sig i fortsättningen mer åt landets administration än åt militära problem.
Han ingick den 29 september stilleståndet i Lohteå, något som väckte stort missnöje i Sankt Petersburg. I november bekräftar han konventionen i Olkijoki och samma månad fick han avsked på grund av sjuklighet. Han ersattes som överbefälhavare för ryska trupperna i Finland av generalen Bogdan von Knorring.
Hans möte med landshövding Olof Wibelius i Kuopio har skildrats i Fänrik Ståls sägner.
Efter freden 1809 blev han högste styresman i Storfurstendömet Finland och anses som sådan ha varit rättvis och ädelmodig. Han dog 1811 på sitt slott Lode i Estland.
Noter
- ↑ 14 år gammal som tidens sed var för unga adelspojkar
- ↑ "Ugglans" artikel av "E.G.P", band 4, sp. 692
- ↑ Där svenske Karl XII besegrade en mycket större saxisk styrka den 21 april 1703
Källor
- Nordisk familjebok, Uggleupplagan 1904–26 (om NF)
- Carlquist, G. red., Svensk uppslagsbok, utg. 1 (1929-37) 1, Malmö