Fredrik VI av Danmark
Från Rilpedia
| Fredrik VI av Danmark | |
 |
|
| Regeringstid | 1808-1839 (Danmark) 1808-1814 (Norge) |
|---|---|
| Valspråk | Gud og den retfærdige sag |
| Föräldrar | Kristian VII av Danmark och Karolina Matilda av England |
| Gemål(er) | Maria Sofia Fredrika av Hessen-Kassel |
| Företrädare | Kristian VII av Danmark |
| Efterträdare | Kristian VIII (Danmark), Kristian Fredrik (Norge). |
| Född | 28 januari 1768 Christiansborgs slott |
| Död | 3 december 1839 Amalienborg |
| Begravningsplats | Roskilde domkyrka |
Fredrik VI, da. Frederik VI, född 28 januari 1768, död 3 december 1839, kung av Danmark 1808-1839 och av Norge 1808-1814.
Innehåll |
Tidiga år
Fredrik VI var endast fyra år gammal, när hans moder Karolina Matilda förvisades ur landet, och hans barndom förflöt glädjelöst under den hårda och förödmjukande behandling han rönte av faderns styvmor, änkedrottningen Juliana Maria och hennes son, arvprinsen Fredrik. Fredrik VI var icke synnerligen begåvad och fick inte heller någon bra utbildning, men hans kammarjunkare Johan Bülow visade honom uppriktig vänskap och vann hans förtroende.
Redan 1782 hade Fredrik VI satt sig i förbindelse med den två år förut avlägsnade ministern Andreas Peter Bernstorff, och senare ingick han en sammansvärjning även med andra missnöjda. Då han efter sin konfirmation fick säte i statsrådet (14 april 1784), blev han därigenom i stånd att förskaffa sig makten i sin sinnessvage faders namn samt att avlägsna änkedrottningen från styrelsen och avskeda Guldbergs ministär.
Familjeförhållanden
Fredrik VI förmäldes 1790 med sin kusin Maria Sofia Fredrika av Hessen-Kassel, (d. 1852) och hade med henne åtta barn, av vilka endast två döttrar nådde vuxen ålder: Caroline av Danmark, gift med Fredrik Ferdinand av Danmark och Vilhelmina av Danmark i första äktenskapet gift med kung Fredrik VII av Danmark, (skilda 1837) , därefter med sin kusin hertig Karl av Glücksburg. 1808 knöt han dessutom en förbindelse med en kvinna av lågt stånd, som fick namnet Frederikke Dannemand (1790-1862) och hade 3 barn med henne.
Åren som regent
De första tretton åren, under vilka Andreas Peter Bernstorff var hans förnämste rådgivare, utgjorde en av de lyckligaste perioderna i Danmarks historia. Då genomfördes bondeståndets frigörelse, genom "stavnsbaandets" upphävande (1788, fullständigt först l jan. 1800), hoveriets reglerande och bättre bestämmelser om förhållandet mellan godsägare och fästebönder. Fredrik VI visade personligen stor iver för främjandet av denna sak och lät inte skrämma sig, när 102 godsägare i Jylland 1790 anhöll om återkallandet av de gjorda förändringarna.
Därjämte genomfördes flera andra reformer av stor vikt: förbudet mot spannmålsutförsel upphävdes, handeln på Island och Finnmarken frigavs, en friare tullagstiftning än något annat europeiskt land då kunde uppvisa infördes 1797, slavhandeln förbjöds - 1792 (dock först från och med år 1803), pressen befriades från polismyndighetens godtycke 1790, och rättsväsendet förbättrades genom upprättande av förlikningskommissioner (1795) samt genom förträffliga regler "om rettens vedbörlige og hurtige pleje" (1796). Danmarks utrikespolitik var fredlig, med undantag av kriget med Sverige 1788, vilket framkallats av förbundet med Ryssland och hejdades genom engelsk påtryckning. Medan det övriga Europa var upptaget av strider mot franska revolutionen, blomstrade Danmarks handel och sjöfart mer än någonsin förr, till följd av den neutralitet Bernstorff förstod att hävda bland annat genom ett särskilt förbund med Sverige 1794.
Fredrik under Napoleonkrigen
Bernstorffs död (1797) blev en vändpunkt i Fredriks regering, i det att han - som redan 1793 avlägsnat Bülow för att frigöra sig från dennes allvarliga råd - nu fick växande lust och själv tillit att utöva envåldsmakten trost att han saknade den därtill nödvändiga begåvningen och överblicken. För att trygga handelsfartygen, närmast mot franska kapare, började Danmark utsända konvojerande krigsskepp, men detta upptogs illa av England, och efter en blodig sammanstötning mellan de två rikenas örlogsfartyg avslöts augusti 1800 ett avtal, varigenom Danmark lovade att upphöra med konvojeringen. Inte desto mindre lät Fredrik VI, som september 1799 under rysk påtryckning inskränkt tryckfriheten förmå sig att i december 1800 avsluta ett väpnat neutralitetsförbund med de tre andra östersjömakterna. Han ådrog därigenom Danmark angreppet av en engelsk flotta och sjöslaget på Köpenhamns redd, 2 april 1801, varvid Fredriks självrådiga inblandning gav Nelson större fördelar, än han annars skulle ha vunnit.
Oaktat den då erhållna varningen och oaktat Ryssland lämnade Danmark i sticket, fortfor Fredrik VI dock under de följande sex åren att intaga en tvetydig hållning mellan de två kämpande stormakterna England och Frankrike samt ådrog sig bådas misstankar och ovilja. Han höll sedan 1803 en stor truppstyrka i Holstein för att hävda rikets neutralitet mot franska hären i Nord-Tyskland, men för att inte stöta England fick flottan ligga outrustad. Faktiskt var Fredrik VI som utpräglad legitimist ovänligt stämd mot Napoleon, men hans ministrar, särskilt Christian Bernstorff, avgjort engelsksinnade, och man önskade att till det sista förhala det slutliga avgörandet. 1807 bröt stormen ut över landet. När England efter freden i Tilsit fruktade, att Napoleon med våld skulle göra sig till herre över danska flottan, fordrade det, att Danmark skulle lämna sin flotta i pant till krigets slut, varemot det till gengäld lovade att garantera Danmark alla dess besittningar.
Trots att Fredrik VI från flera håll fått varningar om den hotande faran, vidtogs inga åtgärder för att sätta landet i försvarstillstånd, och trots att engelska flottan och landstigningshären var så stora, att allt motstånd emot ett plötsligt angrepp syntes omöjligt, avslog Fredrik VI dock Englands fordran, då han kände sig kränkt i sin ära genom engelska sändebudets brutala uppträdande. Själv flydde han från huvudstaden med sin fader till Holstein, överlämnande åt andra ansvaret för det avgörande, som det ålåg just honom att träffa. Efter fyra dagars (2-5 sept.) ödeläggande bombardemang måste Köpenhamn kapitulera och flottan utlämnas.
Ånyo erbjöd England neutralitet eller förbund med full ersättning för flottan och landutvidgning i norra Tyskland, men fastän Fredrik under tiden fått veta, att även Napoleon skulle ha bekrigat Danmark för att vinna flottan, var han dock alltför upprörd över Englands beteende för att låta förnuftet råda, utan förklarade England krig och bragte därigenom över landet nya olyckor, framför allt tillintetgörelse av dess handel och välstånd, utan att vinna det minsta på förbundet med Frankrike.
Krig mot Sverige
Såsom Rysslands bundsförvant förklarade Fredrik våren 1808 krig även mot Sverige och underlättade därigenom den ryska erövringen av Finland, samtidigt som han själv närde planer på att återerövra södra Sverige. Den möjlighet, som 1809 öppnade sig för honom att bli vald till svensk tronföljare, förspillde han genom att hånfullt kalla svenskarna "insurgenter", därför att de avsatt Gustav IV Adolf, samt genom sin vägran att åt Norge och Danmark ge en fri författning, vilken för Sverige kunde vara en borgen mot hans envåldslystnad.
Efter svenske kronprinsen Karl Augusts död sökte Fredrik VI ånyo bli vald, men då var det för sent, i synnerhet som Napoleon, fast han önskade Fredriks vald, av hänsyn till Ryssland ej öppet ville stödja honom. Valet föll i stället på den franske marskalken Bernadotte, och dennes av Ryssland gynnade planer på att som ersättning för förlusten av Finland åt Sverige erövra Norge, vilket vållade Danmark nya olyckor.
Förlusten av Norge
För att avvärja förlusten av Norge tillrådde Fredrik VI:s ministrar och tronföljaren Kristian Fredrik att söka fred med England, men i sin kortsynthet och styvsinthet dröjde Fredrik därmed så länge, att Sverige hann tillträda koalitionen mot Frankrike och därigenom vinna även Englands anslutning till planerna på Norge. Fredrik VI:s tidigare ovilja mot Napoleon hade nämligen förbytts till blind beundran och tillit till kejsarens lycka; han höll därför troget fast vid förbundet med honom till och med efter dennes nederlag vid Leipzig (oktober 1813). Kort därefter inryckte en svensk-rysk-tysk här i Holstein, och utan att våga någon avgörande strid avstod Fredrik VI genom freden i Kiel (14 januari 1814) Norge. Det enda vederlag han sedan fick var det usla hertigdömet Lauenburg.
Fredriks regering efter tronbestigningen
Fredriks ledning av utrikesärendena var sålunda mycket olycklig, och hans inre styrelse saknade inte heller grova fel. Ända sedan han i mars 1808 bestigit tronen, utvecklades en ren kabinettsregering, i det att han mer och mer sköt ministrarna och kollegierna åt sidan och föredrog att styra genom sina adjutanter, vilka varken visade duglighet eller hederlighet, mitt under krigets olyckor förde ett slösaktigt liv och gav konungen smak för råa och simpla nöjen. Parader och truppexercis var hans största glädje, och medan han fördjupade sig i förvaltningens många enskildheter, miste, han alldeles överblicken över det hela.
Visserligen genomfördes flera viktiga reformer, såsom införande av ordnad fattigvård (1799-1803), avskaffandet av värvning av främmande soldater (1802), livegenskapens upphävande i Holstein och södra Slesvig (1804), grundläggningen av universitetet i Kristiania (1811), vartill 1814 kom nyorganisation av folkskoleväsendet, judarnas likställande med andra medborgare (inlett 1788) samt 1818 grundläggningen av nationalbanken.
Men även om han 1806 efter tyska rikets upphörande hade med danska staten införlivat Holstein samt hyste planer på att där införa dansk tronföljd och lagstiftning samt krav på kunskap i danska språket, så kunde han inte övervinna sina tyska ämbetsmäns motstånd och ge danska språket tillräckligt skydd i norra och mellersta Slesvig. Det dröjde länge, innan krigets följder utplånades, efter det allmänna välståndet vid tiden omkring 1800 följde en period av svårt ekonomiskt tryck. Fredriks milda regering, outtröttliga verksamhet och uppriktiga nit för folkets väl gjorde så småningom att de många olyckorna och missgreppen föll i glömska, och han återvann folkets kärlek.
Reformpolitik och död
Under intrycket av julirevolutionen (1830) tillkännagav Fredrik VI 1831, att han ämnade införa rådgivande provinsialständer. Samtidigt med förordningen om dessas införande (1834) upprättades för Slesvig och Holstein en gemensam regering och högsta domstol, varvid monarkins tudelning och slesvig-holsteinismen framträda. Huru litet Fredrik VI i verkligheten kunde förlika sig med politisk frihet, visade sig 1835 i hans svar på en adress, vari man anhöll, att han ej måtte ytterligare inskränka tryckfriheten: "Vi ensamma kunna bedöma vad som är statens och folkets sanna gagn och bästa". Landets sorg var dock allmän, när Fredrik dog, 3 december 1839, efter att ha styrt landet mer än 55 år, längre än någon annan dansk konung.
1845 restes en minnesstod åt honom vid Skanderborg och 1858 en bronsstaty i Frederiksbergs slottspark, hans älsklingsställe.
| Företrädare: Kristian VII |
Kung av Danmark 1808-1839 |
Efterträdare: Kristian VIII |
| Kung av Norge 1808-1814 |
Efterträdare: Kristian Fredrik |
|
||||||||||||||||||||||
_Roi_de_Su%C3%A8de,_de_Danemark_et_de_Norv%C3%A8ge_.svg){kind=small}
- Wikimedia Commons har media som rör Fredrik VI av Danmark
Källor
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Fredrik VI, 1904–1926 (Not).
