Carl Swartz
Från Rilpedia
 |
|
| Ämbetsperiod(er): | |
| 30 mars – 19 oktober 1917 |
|
| Företrädare: | Hjalmar Hammarskjöld |
| Efterträdare: | Nils Edén |
| Födelsedatum: | 5 juni 1858 |
| Födelseplats: | Norrköping, Östergötland |
| Dödsdatum: | 6 november 1926 |
| Dödsplats: | Stockholm, Stockholms län |
| Maka: | Dagmar Lundström |
| Politiskt parti: | Nationella partiet |
| Ministärer: | Regeringen Swartz |
Carl Johan Gustaf Swartz, född 5 juni 1858, död 6 november 1926, var en svensk politiker inom högern och fabrikör. Han var statsråd, riksdagsman 1900–26 (första kammaren), finansminister 1906-11 och statsminister mars-oktober 1917.
Swartz gift sig 1886 med Dagmar Lundström, med vilken han hade tre barn: Erik, Brita och Olof.
Biografi
Carl Swartz föddes den 5 juni 1858 i Norrköping, som son till fabrikör Erik Swartz och Elisabeth Forsgren. Efter studietiden i Uppsala och Bonn återvände han till Norrköping för att leda familjeföretaget, tobaksfirman Petter Swartz. Han kom att spela en stor roll i sin hemstad, inte minst kulturellt. Han var styrelseordförande i bland annat Sveriges privata centralbank 1912-17. År 1917 blev han universitetskansler.
Som finansminister 1906-11 genomförde han en rad reformer, bland annat enhetlig inkomst- och förmögenhetsskatt som båda gjordes progressiva. Vid sammanslagningen av första kammarens högergrupper blev Swartz medlem av förtroenderådet i det nybildade Nationella Partiet (1912).
Swartz blev under första världskriget en nyckelperson i riksdagen i egenskap av ordförande i statsutskottet 1915–17. När regeringen Hammarskjöld, som haft en ämbetsmannakaraktär, föll på grund av yttre tryck och inre splittring kallade Gustaf V den i riksdagen partipolitiskt förankrade högermannen Carl Swartz som statsminister. Det var en uppgift han åtog sig mer av plikt än personlig önskan. Regeringens främsta uppgift var att utöva en lugnande inverkan på borgerskapet eftersom det rådde stor oro inför 1 maj 1917, då rykten cirkulerade om att februarirevolutionen i Ryssland skulle sprida sig till Stockholm.
Swartz betraktades allmänt som en hygglig och resonabel högerman, till typ och stil en gammaldags och omtänksam brukspatron. Han förbjöd borgerliga skyddsgarden i utbyte mot att socialdemokraterna åtog sig att svara för ordningens upprätthållande under förstamaj-demonstrationerna. Utan denna politiska smidighet hade konfrontationerna kunnat eskalera under maj och fört landet in i en riktigt allvarlig inrikespolitisk kris.
Missnöjet bottnade i att vanligt folk levde på gränsen till svält. Det var mer hungerkravaller än politiska krav på rösträtt som låg bakom oroligheterna. När potatisen började skördas på försommaren lugnade stämningarna ner sig. Swartz förde också snabbt förhandlingarna iland med ententen, främst Storbritannien, om importen västerifrån. Det som Hammarskjöld förhindrat.
Socialdemokraterna använde hungerkravallerna till att sätta press på högerregeringen med krav på allmän rösträtt, framförallt kvinnlig rösträtt och borttagande av den 40-gradiga röstskalan i kommunalvalet. Regeringen var dock splittrad. Vänsterfalangens ledare, civilministern Oscar von Sydow och finansminister Conrad Carleson, ville gå socialdemokrater och liberaler till mötes. De hotade att avgå om Swartz gav efter för utrikesminister Arvid Lindmans krav på vakthållning om status quo. Finansministern backades också upp av näringslivet som ville ha slut på tjafset. Statsministern var villrådig och kände sig pressad av motsättningarna. Hans lösning blev att invänta höstens val. Därmed blev han historisk: den förste ledande högerman som erkände den parlamentariska principen att folket - inte kungen - ska utse regering.
Gustaf V försökte i det längsta att undvika ett genombrott för parlamentarismen, men hans vilja att låta Carl Swartz fortsätta trots vänsterpartiernas valframgång i valet 1917 undergrävdes av att Swartz' son drogs in i en skandal kring svarthandel i strid med rådande ransoneringar.
Carl Swartz var även en framstående kommunalman och en frikostig donator. 1912 donerade han Villa Swartz till Norrköpings stad för inrymmande av bibliotek och museum. Swartz invaldes 1915 som ledamot 774 i Kungliga Vetenskapsakademien.
Han avled den 6 november 1926 i Stockholm.
Bland sentida släktingar finns journalisten Richard Swartz, kulturprofilen Eva Swartz och IT-debattören Oscar Swartz.
Se även
| Företrädare: Elof Biesèrt |
Sveriges finansminister 1906–1911 |
Efterträdare: Theodor Adelswärd |
| Företrädare: Hjalmar Hammarskjöld |
Sveriges statsminister 1917 |
Efterträdare: Nils Edén |
|
|||||||
