Substantiv

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa är "Substantiv är namn på ting, sådana som boll och ring". Exempel på substantiv är bord, sol, kärlek och fred.

Avgränsning

Ordklassen substantiv har relativt tydlig avgränsning gentemot andra ordklasser. Substantiv ska dock inte förväxlas med de speciella ersättningsord som kallas pronomen. Även egennamn som är beteckningar på enstaka konkreta ting, Indalsälven, eller företeelser, andra världskriget, räknas vanligen till substantiven. Vissa menar dock att dessa bör utgöra en egen ordklass.

Semantisk indelning

Substantiven placeras in i undergrupper beroende på om de har abstrakt eller konkret betydelse. De konkreta substantiven betecknar sådant som existerar fysiskt, sådant man i allmänhet kan "ta på". Konkreta substantiv betecknar även företeelser som man av praktiska skäl inte kan ta på, till exempel gas och himlakropp. De abstrakta substantiven betecknar bland annat egenskaper, förhållanden, tillstånd och annat som inte existerar i direkt fysisk bemärkelse, till exempel kärlek och fred. Det är inte alltid enkelt att dra gränsen mellan abstrakta och konkreta substantiv, och många substantiv kan användas både i abstrakt och konkret bemärkelse: "Svensson sitter på jobbet" respektive "Svensson har förlorat jobbet".

Vidare kan substantiven vara delbara (dividuativa, icke-räknebara) eller odelbara (individuativa, räknebara). Odelbara substantiv kan räknas (sättas i plural). Konkreta odelbara substantiv betecknar föremål som är tydligt avgränsade i tid och rum, och som förstörs om de delas upp i sina beståndsdelar. Även abstrakta substantiv kan vara odelbara, under förutsättning att det går att sätta "en/ett" eller "flera" framför dem. Exempel på odelbara substantiv är cykel, misstanke och hare. Delbara substantiv betecknar sådant som inte är klart avgränsat i tid och rum. Delbara substantiv kan inte räknas, men kan däremot ges attribut som "mycket" och "lite". Exempel på delbara substantiv är sand, kläder och sömn.

Många odelbara substantiv kan med något annan betydelse användas som delbara substantiv, och vice versa.

Konkreta substantiv indelas ytterligare i artnamn (eller appellativer), ämnesnamn och kollektiver. Artnamn är odelbara och betecknar klart avgränsade ting såsom människa, uppslagsverk och dator. Ämnesnamn är delbara och betecknar homogena ämnen av konkret fysisk natur såsom vatten, leverpastej och plutonium. Kollektiver betecknar ord vilka består av likartade, individuella delar. En typ av kollektiver fungerar på samma sätt som artnamnen och kan därför utan problem sättas i plural. Hit hör till exempel orden familj och styrelse. Kollektivet ohyra å andra sidan, fungerar som ämnesnamnen och sätts därför ogärna i plural. Beroende på sammanhanget kan ett och samma substantiv fungera på olika sätt. Jämför till exempel "Goterna var ett mäktigt folk" med "Det är mycket folk på torget idag". I den förra satsen fungerar kollektivet folk som ett artnamn och i den senare som ett ämnesnamn.

Det faktum att kollektiver är singularis till formen trots att de betecknar flera föremål och individer, ställer till vissa problem i konstruktioner som "Styrelsen sa att de blev förvånade över beslutet". Denna mening är ett exempelt på så kallad semantisk kongruens, något som kritiserades hårt av språkvårdare från 1800-talet och framåt. Det grammatiskt korrekta (eventuellt hyperkorrekta) enligt äldre grammatikor är "Styrelsen sa att den blev förvånad över beslutet". Språkrådets nuvarande rekommendation är att plural i det här fallet kan används om "mångfalden sätts i förgrunden" eller om konstruktionen annars känns otymplig. I övrigt rekommenderas singularformen, eller att meningen omformuleras så att problemet försvinner.^[1].

Genus

Alla svenska substantiv har grammatiskt genus. Antingen har ett substantiv genuset utrum, som även kallas "reale" eller "n-genus", eller så har det genuset neutrum, som även kallas "t-genus". Det går inte att semantiskt bestämma vilket genus ett substantiv har, men det finns vissa mönster. Exempelvis är ord som betecknar människor nästan alltid utrum (ett vanligt förekommande undantag är ordet "barn"). Ord för levande varelser kan även ha naturligt genus i form av femininum eller maskulinum. Detta har bland annat betydelse för vilka pronomen ("hon" respektive "han") som används för istället för substantivet.

För ett litet antal ord skiljer sig genus åt beroende på den regionala språkvarianten, till exempel apelsin som i standardspråket har n-genus, men som i stora delar av södra Sverige har t-genus.

Vissa ord har både neutrum och utrum, och växlar betydelse beroende på vilket genus som används:

• en borr – en borrmaskin
• ett borr – stålbiten man sätter i borrmaskinen)
• en öl – drycken i flaska eller glas)
• ett öl – ett ölmärke

Svenskan hade tidigare tre genus, maskulinum, femininum och neutrum. Rester av det historiska genunssystemet finns kvar i vissa uttryck, till exempel när klockan eller människan (oavsett kön) omtalas som hon. Spår av det gamla genussystemet finns även i många dialekter:

• en häst (maskulinum)
• ena märr (femininum)

Det kan tilläggas att bruket att kalla båtar för hon inte har någonting med genus att göra. Det rör sig istället om en personifiering, som även finns på andra språk (till exempel engelska).

Böjning

Substantiv kan böjas i numerus, species och kasus.

Numerus

Odelbara substantiv kan normalt böjas i numerus, vilket innebär att de har en form för singular (ental) och en för plural (flertal). Pluralformerna konstrueras i huvudsak med hjälp av böjningsmorfem (ändelser), men för en mindre grupp ord förekommer även omljud och vokalförkortning (till exempel man - män, mus - möss). Man brukar kategorisera substantiven i deklinationer efter vilken pluraländelse de får. Svenskan anses allmänt ha sex eller fem deklinationer (ibland låter man ord med pluraländelserna -er och -r utgöra en och samma deklination).

Notera att obetonat -a faller bort i första deklinationen och att e-ljudet faller bort i många ord som slutar på -e, -el, -en eller -er.

Vid sidan av de här vanliga mönstren för pluralbildning finns en del former inlånade från andra språk. Engelskans -s blir allt vanligare, särskilt vad gäller inlånade dator- och tekniktermer (till exempel skanner - skanners). Det förekommer även en del grekiska (till exempel schema - schemata) och latinska (till exempel faktum - fakta) former, men de är i stort sett på utdöende.

Species (bestämdhet)

När man anger ett substantiv i bestämd form nominativ så lägger man till suffix -et eller -en i slutet av varje substantiv. I detta sammanhang utgör suffixet en grammatisk artikel. Artikeln är beroende av vilket genus substantivet har (utrum eller neutrum).

• Ett hus - huset
• En bil - bilen

Artikeln används när man talar om något speciellt och vill uttrycka bestämdhet, till exempel "Jag såg huset" om man syftar på att man såg ett speciellt hus (om man bara refererar till ett hus i största allmänhet använder man obestämd form, "Jag såg ett hus").

Kasus

I svenskan markeras genitiv med ändelsen s på substantivet (efter alla andra eventuella ändelser):

• bilen - bilens

Det är tveksamt om genitivändelsen -s verkligen innebär att svenskan har genitiv som ett särskilt kasus.

Äldre böjningsmönster

Svenskan hade tidigare ett mer omfattande kasussystem, med dativ-, ackusativ-, genitiv- och nominativformer av substantiv. I den moderna svenskan finns, med några få undantag, endast genitivformen kvar, samt en ändelselös nominativ, då den fornsvenska nominativformen på -er ersatts av den ändelselösa ackusativformen.

Följande stelnade fraser är exempel på dativformer, det kasus som överlevde längst i svenskan:

• gå man ur huse
• i vår ägo
• lagom (dativ pluralis)^[2]
• till godo

Exempel på ackusativformer är:

• i högan sky
• i ljusan låga

Exempel på stelnade genitivformer:

• till sjöss
• till handa (genitiv pluralis)^[3]
• dags
• till salu (av det feminina ordet sala)

Exempel på bevarade ursprungliga nominativformer:

• dager^[3]
• glader

Det kan tilläggas att dativformer fortfarande finns kvar i vissa dialekter, till exempel jämtska och vissa dalmål. Ackusativformerna får nog anses som fullständigt utdöda, med undantag av Älvdalsmål i den mån det språket kan anses som en svensk dialekt och inte ett eget språk.

Se även

• Egennamn
• Pronomen
• Particip

Källor

• Hultman, Tor G.: Svenska Akademiens språklära, Norstedts ordbok (distr.), Stockholm 2003. ISBN 91-7227-351-8. 
• Svenska språknämnden: Språkriktighetsboken, Norstedts Akademiska Förlag, Stockholm 2005. ISBN 91-7227-381-X. 
• Holm, Lars och Larsson, Kent: Svenska meningar, Studentlitteratur, Lund 1980. ISBN 91-44-09662-3. 
• Nationalencyklopedin

Noter

1. ↑ Svenska språknämnden 2005:239–245
2. ↑ Lagom är dativ pluralis-formen av substantivet lag. Källa: Språkvårdssamfundet
3. ↑ ^{3,0 3,1} Demarcating degrammaticalization: the Swedish s-genitive revisited