Vanlig padda

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
?Vanlig padda
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Status i Sverige: Livskraftig
Vanlig padda - hanne
Vanlig padda - hanne
Systematik
Domän: Eukaryoter
Eukaryota
Rike: Djur
Animalia
Stam: Ryggsträngsdjur
Chordata
Klass: Groddjur
Amphibia
Ordning: Stjärtlösa groddjur
Anura
Familj: Äkta paddor
Bufonidae
Släkte: Bufo
Art: Vanlig padda
B. bufo
Vetenskapligt namn
§Bufo bufo
Auktor: Linné, 1758
Blue morpho butterfly2 300x271.jpg
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Den vanliga paddan (Bufo bufo) är en art i familjen äkta paddor.

Innehåll

Utseende

Vanlig padda är en robust, påtagligt vårtig padda med stora och röda ögon med avlång, vågrätt pupill. Den är brunaktig till gråbrun med mörkare vårtor. Hanens längd ligger mellan 5 - 8 cm, medan honan kan bli mellan 7,5 och 12 cm lång. Buksidan är ljusgrå, även denna med mörkare vårtor. Ungdjur är ofta rödare i färgen än äldre. Parotidkörtlarna (giftkörtlarna) bakom ögonen är stora och välutvecklade. Trumhinnan syns vagt under främre delen av parotidkörtlarna. Bakbenen är korta, vilket ger dem en kravlande gångstil med korta små hopp. Den har simhud på nästan hela bakfoten,[2]

Beteende

Den är inte lika vattenkrävande som de flesta andra groddjur. Hanarna kan leva upptill en halv kilometer från närmsta vattensamling, honorna ännu längre, upptill en kilometer. I undantagsfall förekommer det att paddorna avlägsnar sig så mycket som 4 kilometer från vattnet.[2]

Den kan förekomma i många olika biotoper: Löv- och barrskog, trädgårdar, brukad mark, hedar, stranddyner, moss- och myrmark, bergsterräng, stenrösen och liknande.[2] [3]

I Alperna går den så högt som 2 000 m[4]>, i Nordafrika upptill 3 000 m[5].

Den sitter ofta stillasittande och väntar på sitt byte i form av insekter (även larver), spindeldjur och sniglar. Den har inte krafter nog att dra upp maskar ur sina hål; dessa ätes endast om de påträffas på markytan. Den vanliga paddan har en lång, klibbig och effektiv tunga som den kastar ut mot bytet.[2] Enligt vissa källor kan den även ta större byten, som andra groddjur, kräldjur och möss[4].

Paddan sover vintersömn, nergrävd på frostfritt djup, mellan september-oktober till maj i norra delen av sitt utbredningsområde[4], mellan december till januari i södra delen[3].

Hanarna blir könsmogna vid omkring 3 års ålder, honorna vid 4 till 5 år. Fullvuxna blir de först senare.[2]

Den vanliga paddan blir normalt 7-10 år gammal, även om en ålder av 36 år har konstaterats för vilda paddor. I fångenskap har den kunnat bli så gammal som 50 år.[2]

Utbredning

Paddan finns i nästan hela Europa med undantag för Irland och de flesta av medelhavsöarna (utom Sicilien). I Norge finns den dock bara sparsamt, i Sverige finns den i hela landet, dock bara fläckvis i västra delen av Svealand och Norrland, och i Finland saknas den längst i norr. Vidare sträcker den sig österut bort till norra Kazakstan och östra Sibirien. Den finns också i större delen av Turkiet, nordvästra Syrien, lokalt i de libanesiska bergen och i Nordafrika (främst i bergen).[5]

Arten är fridlyst i Skandinavien[2].

Fortplantning

Vanliga paddor som parar sig

Paddan leker gärna i samma sjö eller vattensamling där den har kläckts. Den vandrar, ofta i stora flockar, mot lekplatsen strax efter vinterdvalans slut, honorna senare än hanarna. Den leker oftast i sjöar och större, permanenta vattensamlingar, men kan också leka i brackvatten. Amplexus, hanens omklamring av honan, sker just bakom frambenen. Hanarna är mycket ivriga; det är inte ovanligt att flera hanar omfamnar en hona, vilket i värsta fall kan leda till honans död. Äggläggningen varar i 6 till 12 timmar, under vilken honan lägger mellan 1 200 till 6 800 ägg i form av strängar, som lindas kring vattenväxter.[2] Äggen kläcks efter 8 till 12 dygn, och den färdiga paddan är färdigutvecklad efter 8 till 12 veckor.[4]



Fiender

Paddan har giftkörtlar i huden, som avsöndrar ett slemhinneretande och muskelförlamande gift, något som gör att de flesta predatorer skyr paddan. Snok och igelkott tål emellertid giftet; grävling, kråkfåglar och ormvråk sprättar upp magen på paddorna och undgår på så sätt att bli förgiftade. Den vanliga paddan kan också angripas av larverna till en spyfluga, Lucilia bufonivora, som tränger in i paddans huvud via näsborrar eller ögonhålor, och äter upp paddans huvud inifrån. När paddan efter ett par dagar har dött, fortsätter larverna med resten av kroppen.[2]

Källor

  1. IUCN 2004 Läst 2008-09-12
  2. 2,0 2,1 2,2 2,3 2,4 2,5 2,6 2,7 2,8 Kåre Fog, Adam Schmedes, Dorthe Rosenørn de Lasson 2001. Nordens padder og krybdyr ISBN 87-12-02982-3
  3. 3,0 3,1 Donato Ballasina 1984. Amphibians of Europe ISBN 0-7153-8603-4
  4. 4,0 4,1 4,2 4,3 Kai Curry-Lindahl 1988. Däggdjur, groddjur och kräldjur ISBN 91-1-864142-3
  5. 5,0 5,1 IUCN Läst 2008-09-12

Personliga verktyg