Valar

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

För J.R.R. Tolkiens gudaskapelser, se Valar (Tolkien)

?Valar
Knölval (Megaptera novaeangliae)
Systematik
Domän:	Eukaryoter Eukaryota
Rike:	Djur Animalia
Stam:	Ryggsträngsdjur Chordata
Understam:	Ryggradsdjur Vertebrata
Klass:	Däggdjur Mammalia
Ordning:	Valar
Vetenskapligt namn
§Cetacea Auktor: Brisson, 1762
Underordningar
Tandvalar (Odontoceti) Bardvalar (Mysticeti)
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Valar (Cetacea) är en ordning i klassen däggdjur som är anpassade för ett liv i vatten. I ordningen ingår ungefär 80 arter. Ett äldre ord för val är valfisk, men detta kom ur bruk när det blev klarlagt att valen inte är en fisk utan ett däggdjur. På grund av nyare molekylärgenetiska undersökningar räknas valar tillsammans med partåiga hovdjur till ett taxon med namnet Cetartiodactyla.

Kännetecken

Allmänt

Valar är liksom sirendjur på ett fullständigt sätt anpassade till livet i vattnet. De lever hela sitt liv i vatten och saknar förmåga att leva på land, där de skulle torka ut, dö på grund av överhettning eller klämma ihjäl sig med sin stora vikt. Trots det har valar olika kännetecken gemensamt med andra däggdjur.

Valars kännetecken består av tre inre organ vilka är öron, näsa och mun. Detta i sin tur är oerhört unikt, finns inget annat däggdjur med denna kombination.^{[källa behövs]}

• Valar har lungor istället för gälar och måste andas luft. Deras andningssystem är mycket bra anpassade för livet i vattnet så att de kan dyka en lång tid innan de behöver komma upp till vattenytan. Några valarter kan förbli upp till två timmar under vattenytan. De andas genom blåshål ovanpå huvudet.
• Valar har ett mycket effektivt hjärta med två kamrar, samt ett blodomlopp med två kretslopp: det lilla som pumpar syrefattigt blod från hjärtat till lungorna och syrerikt tillbaka, samt det stora som pumpar ut syrerikt blod i kroppen och syrefattigt tillbaka till hjärtat. Detta medför att blodet samt syret blir bättre fördelat i kroppen. Detta i motsats till fiskarna, som endast har ett enda kretslopp och därmed också ett mer primitivt hjärta.
• Valarnas honor föder levande ungar som dias med mjölk som är rik på fett.

I ordningen valar finns de största djurarterna som lever eller har levt på jorden. Blåvalen är idag med en längd upp till 33 meter och en vikt av cirka 190 ton världens största djur och kaskeloten är den största köttätande varelsen. De minsta valarterna blir däremot bara 120 centimeter långa.

Kroppens huvudegenskaper

Till kroppens form liknar valar stora fiskar. De har en spolformig kropp och deras främre extremiteter är omformade till fenor. Dessutom finns ytterligare en fena som ligger på djurets rygg. Denna fenas form skiljer sig hos de olika arterna. Dessa fenor använder valarna endast för att hålla balansen i vattnet. Stjärtfenan, som effektivt driver dem framåt i vattnet eller i flera meter höga språng upp i luften, är vågrätt ställd. Stjärtfenan är broskig och saknar ben.

Bakre extremiteter saknas fullständigt, liksom alla andra kroppsbihang som öron och hår^[1]. Manliga könsorgan och mjölkkörtlarna hos honan är gömda i hudflikar.

Andningsöppningarna ligger på kroppens högsta punkt, strax bakom nacken. Av dessa har bardvalar två och tandvalar en. Vid utandning kondenserar ofta andningsluftens fuktighet och bildar en fontän som kallas blås. Inandning och utandning sker snabbt och med högt tryck.

I övrigt har valar ett tjockt späcklager som skyddar mot kyla. Hos de större arterna är detta skikt upp till 50 centimeter tjockt.

Skelett

Valarnas skelett saknar till största delen fasta ben. De ben som finns är lätta och elastiska. Många skelettdelar är ersatta av brosk eller till och med av fettvävnad. I örat och vid nosens spets har valar speciella ben som bara förekommer i denna ordning. Dessa ben har en hög densitet och liknar porslin. Dessutom har de särskilda akustiska egenskaper och leder ljudet bättre än vanliga ben.

Under evolutionen blev valarnas skalle längre än skallen hos deras förfäder. Benen i armarna förkortades och benen i fingrarna blev längre. Den enda led i främre extremiteterna som används är den som sitter mellan skuldran och armen. Skelettdelar som tidigare tillhörde de bakre extremiteterna finns idag bara rudimentärt.

Inre organ

Viktigt för ett liv i vatten är ett bra utvecklat blodomlopp och ett effektivt andningssystem. Vid varje andning byter en val ut upp till 90 procent av lungornas innehåll. För landdäggdjur ligger detta värde ungefär vid 15 procent. I lungorna överförs nästan dubbelt så mycket syre till blodet än hos landdäggdjur. Syret sparas inte bara i blodet och i lungorna utan också i andra vävnader, till exempel i musklerna. Dessa extra syremagasin är ytterst viktiga för valarnas överlevnad i havsområden som ligger mer än hundra meter under vattenytan. Vid detta djup trycks lungorna helt ihop. Under dykningen sänks syreförbrukningen genom lägre hjärtaktivitet och vissa organ får inget syre för en viss tid.

Valar har en mage med tre kamrar, förutom näbbvalar som saknar den första av dessa. Blodets salthalt är lägre än salthalten i havsvattnet. Saltet som valarna tar in med vattnet förs ut ur kroppen av njurarna. Hjärnan är högt utvecklad.

Utvecklingshistoria

Forskare anser att de första valarna troligen uppkom vid mellersta eocen för ungefär 50 miljoner år sen. Det framgår ur fossil som man huvudsakligen har hittat i Pakistan. Valar hade samma förfäder som dagens partåiga hovdjur. Bland nutida djur räknas flodhästarna som valarnas närmaste släktingar.

Under tidens lopp försvann de bakre extremiteterna för att ge djurens ryggrad en högre flexibilitet. Öronen förlorade sina öppningar och andningsöppningarna flyttades från huvudets spets till dess ovansida. De olika tandsorterna ändrade utseende och idag finns bara likformiga tänder. Några arter har senare bildat nya munverktyg, förhornade gomlister som kallas barder.

Från landet till havet

Det äldsta fossil av ett djur som med säkerhet är en föregångare till valarna kallas Pakicetus. Den levde redan i vattnet men hade ännu tydligt utpräglade extremiteter. Djurets kvarlevor hittades 1977 i Pakistan av paleontologen Philipp Gingerich som letade efter landdäggdjur. 1979 hittade samma forskare i norra Pakistan delar av en skalle med tydliga kännetecken av valarnas hörselregion.

Som viktigaste länk räknas arten Ambulocetus natans som var nästan fyra meter lång. Även denna art hade extremiteter som var användbara för rörelse på land. Den levde i mangroveskogar eller bräckt vatten och liknade i kroppsformen avlägset en krokodil. Nosen var långsträckt och andningsöppningarna och ögonen befann sig högt uppe på skallen. Djurets svans var kraftig och användes för att ta sig fram. Denna art livnärde sig av fiskar och andra ryggradsdjur. Ambulocetus natans upptäcktes först 1992 i norra Pakistan av Hans Thewissen som var elev till Gingerich. Hans Thewissen har upptäckt den felande länken mellan landlevande och vattenlevande förfäder till alla valar. Detta numera utdöda djur har gets namnet Indohys och hör till en grupp hovdjur som kallas raelloiderna^[2]. Överensstämmelser hittades bland annat i uppbyggnaden av klippbenet som är en del av tinningbenet, i formen av djurens premolarer och i strukturen av andra skelettdelar.^[3]

Andra arter som levde för 45 miljoner år sedan hade redan bakåtbildade bakre extremiteter och liknade till kroppsformen dagens sälar.

Livet i oceanen

Sedan 40 miljoner år finns valarter som inte har någon anknytning till land. Här kan nämnas släktet Basilosaurus med 18 meter långa arter, som efter upptäckten felaktigt betraktades som dinosaurier. Övergången från ett liv på land till ett liv i havet tog alltså ungefär tio miljoner år.

Fram till nutiden har ett stort antal olika valarter utvecklat sig. Man känner till fossil av cirka 1000 arter, som huvudsakligen är utdöda, men deras släktingar lever fortfarande i jordens oceaner.

Levnadssätt

Grupp av vitvalar.

Valar lever oftast i flockar och har ett högt utvecklat socialt beteende. En vanlig grupp omfattar mellan tio och femtio individer. Vid mycket bra tillgång till föda eller under parningstiden förekommer upp till 1000 djur tillsammans. Vid dessa tillfällen är det möjligt att individer från olika valarter bildar gemensamma grupper.

I varje grupp finns en rangordning och varje individ försöker höja sin ställning genom att bita, ramma eller knuffa. Tydligt aggressiva handlingar förekommer dock bara i stressituationer, till exempel vid brist på föda eller under fångenskap. Ofta liknar deras beteende mer en lek med luftsprång, surfing och klappande rörelser med fenorna.

För att kommunicera utstöter valhannar ljud som liknar sång och som går att höra på avstånd av mer än hundra kilometer. Även jakten sker i grupp och några arter jagar tillsammans med andra djur. Många delfiner följer tillsammans med tonfiskar efter svärmar av mindre fisk. Späckhuggare (Orcinus orca) har till och med andra större valarter som jaktbyte när de är i grupp. Grupper av knölvalar (Magaptera novaeanglia) skapar ett nät av luftbubblor runt fisk- eller krillsvärmar för att markera dem.

Fortplantning

Hos de flesta valarter har man fastställt en fortplantningscykel som hänger ihop med årstiderna. Denna cykel hänger samman med vandringar som man har iakttagit hos många arter. Hos tandvalarna finns sällan fasta förhållanden, till exempel har honorna av flera arter flera partner under samma parningstid. Däremot lever bardvalar under en fortplantningsperiod monogamt, men dessa par skiljs efteråt.

Dräktigheten ligger mellan 9 och 16 månader och denna tid beror inte på djurets storlek. Dräktigheten hos tumlare ligger liksom hos blåvalarna vid 11 månader. Valar föder vanligtvis bara en unge och vid tvillingfödsel dör oftast den ena ungen, därför att honan inte har tillräckligt med mjölk för båda. Ungar föds huvudsakligen med stjärten först. På detta sätt är risken att ungen drunknar minimal. Strax efter lyfter honan ungen till vattenytan så att den kan andas. Ungarna har vid födseln en storlek som ligger vid ungefär en tredjedel av de vuxnas och de blir snabbt självständiga. Mjölken sprutas från två spenar vid honans bukregion in i ungens mun med tryck.

Ungdjuret får di i ungefär ett år och det skapar ett tätt samband mellan modern och avkomman. Uppfostringen görs hos alla valar av honan. De flesta valar blir jämförelsevis sent könsmogna, huvudsakligen vid sjunde eller tionde levnadsåret. Med denna strategi blir det inte så många ungar men dessa har bra överlevnadschanser.

Status

De största hoten för valarna skapas med några få undantag av människan. Som naturliga fiender finns bara några större hajar och andra valarter som späckhuggaren. Hoten från människan kan underdelas i tre typer: Det direkta hotet av valfångst och de indirekta hoten av fiske och miljöföroreningar.

Valfångst

Valfångst vid slutet av 1800-talet

Huvudartikel: Valfångst

Under medeltiden jagades valar för deras kött, tran som användes som bränsle och de stora gomlisterna som användes för husbygge. Redan vid slutet av medeltiden var stora flottor ute för att jaga de stora valarterna, huvudsakligen grönlandsval och rätvalar. Till exempel hade den nederländska flottan under 1500-talet och 1600-talet cirka 300 valfångstskepp med 18 000 män i besättning. Under 1700-talet och 1800-talet jagades huvudsakligen bardvalar, för att få gomlisterna som användes i korsetter och krinoliner. Dessutom användes kaskelotens spermaceti som smörjmedel för maskiner och dess ambra som grundämne för farmacin och parfymframställning. Efter uppfinnandet av sprängharpunen ökade jakten tydligt. Stora skepp omvandlades till moderskepp och där förädlades valen till olika produkter. Ungefär vid början av 1900-talet hade valar en stor betydelse som råvarokälla för industrin. Under denna tid pågick en intensiv jakt. Till exempel dödades vid 1930-talet varje år omkring 30 000 valar.

De flesta valarter är idag hotade i beståndet. Några större valarter blev nästan utdöda. Fullständigt utrotade blev till exempel gråvalspopulationen i Atlanten och biscayavalen. Av arten nordkapare finns troligtvis bara 300 till 600 individer. Populationen av blåvalen uppskattas till maximalt 14 000 individer.

De första skyddsåtgärderna för valar beslöts 1931. Huvudsakligen tydligt hotade arter som knölvalen, som vid denna tid bara hade ett bestånd på omkring hundra djur, blev skyddade. Dessutom skapades de första skyddszonerna. 1946 grundades den internationella valfångstkommissionen, som ska säkra valarnas bestånd. Denna organisation förbjöd 1985 dödandet av valar fram till 2005. Fortfarande fångas dock val, huvudsakligen av japanska fiskeflottan, vilken anger forskning som skäl till detta.

Fiske

Många mindre arter, mest delfiner, har minskat i bestånd. De blir ofta offer för fiske efter tonfisk, på grund av att de simmar i närheten av tonfiskar. Många fiskare vet om delfinernas vana att simma ihop med tonfiskarna och letar därför efter delfiner när de vill fånga fiskarna. Fiskarna bildar stora cirklar runt delfingruppen med sina nät och hoppas att på detta sätt fånga även ett fiskstim. När näten dras ihop blir även delfinerna fångade och drunkar. För floddelfiner är fiske med lina ett hot som förekommer i deras levnadsområde.

Miljöföroreningar

Ett problem som blir allt större är föroreningen av havet. Tungmetaller och rester av växt- och insektsgifter är inte biologiskt nedbrytbara. Valar slukar dessa ämnen med havsväxter och bytesdjur och på detta sätt ökar känsligheten för sjukdomar och de får färre ungar. Även ozonlagrets uttunning påverkar valarnas liv, genom att det minskar mängden plankton i havet och därmed tillgången på föda. Det drabbar huvudsakligen bardvalar.

En långsiktigt hot är även försurningen av havet, som förstör kalkskelett av alger och mindre varelser som räknas till plankton. Militär och geologisk forskning använder sprängningar och sonar som bildar ett tydligt oljud i havet.^[4] Havsdäggdjur som använder biologiska sonar för orientering och kommunikation blir hindrade och skräms av oljuden och kommer upp till vattenytan i panik. När de kommer upp till vattenytan i stor hastighet omvandlas gaser som finns löst i blodet tillbaka till det ursprungliga tillståndet. Gasen sluter blodkärlen och leder till djurets död. På samma sätt dör dykare i dykarsjuka. Ljudet av de tekniska apparaterna räcker mycket långt och kan kännas på ett avstånd av över hundra kilometer. Djurskyddsaktivister önskar att de som använder sonarteknik tar reda på om det finns stora mängder havsdäggdjur i området.

Systematik

Storleksförhållande mellan några valar: 1. grönlandsval, 2. späckhuggare, 3. nordkapare, 4. kaskelot, 5. narval, 6. blåval, 7. sillval, 8. vitval

Ordningen Cetacea indelas klassiskt i två underordningar:

• Bardvalar, som har fått namnet efter de kamliknande gomlister som kallas barder. Med dessa barder filtrerar valarna mindre djur och plankton ur vattnet efter att de har tagit in mycket vatten och sedan utpressas vattnet genom barderna. Hos arten grönlandsval blir dessa barder längre än fyra meter. I denna underordning finns de största nu levande djurarterna.
• Tandvalar, som bland annat innefattar alla delfiner, har likformiga konformiga tänder i käkarna eller bara i underkäken. Tandvalar har en speciell förmåga att känna av sin omgivning med ekoorientering.

Fram till 1970-talet bestod uppfattningen att tandvalar och bardvalar utvecklades oberoende av varandra, men idag anser man att de har samma förfäder. Elva valarter betecknas som storvalar, men denna kategori ingår inte i taxonomin, utan är bara en ytlig bedömning.

Se även

• Exploderande val

Referenser

Noter

1. ↑ Spearman RI (1972): The epidermal stratum corneum of the whale; Journal of Anatomy 113(3):373–381
2. ↑ DN - Valarnas anfader upptäck
3. ↑ J.G.M. Thewissen, Lisa Noelle Cooper, Mark T. Clementz, Sunil Bajpai, B.N. Tiwari: Whales orginated from aquatic artiodactyls in the Eocene epoch of India. Nature 450, 2007; sidorna 1190–1194, Nature Video
4. ↑ Ocean Noise Coalition, 26 november 2007.

Webbkällor

• Denna artikel är delvis en översättning från tyska Wikipedia i december 2005
• ITIS (engelska)

Tryckta källor

• Nigel Bonner, Whales of the World, Octopus Publishing, 2002, ISBN 0-7137-2369-6,
• T. Cahill, Dolphins, National Geographic, 2003, ISBN 0-7922-3372-7
• Carwardine M., Wale und Delfine, Delius Klasing, 1996
• Carwardine M., Delfine - Biologie, Verbreitung, Beobachtung in freier Wldbahn, Naturbuch Verlag, 1996
• M. Carwardine, E. Hoyt, R. E. Fordyce, P. Gill, Whales & Dolphins - the ultimate guide to marine mammals, Harper Collins, 2002, ISBN 0-00-220105-4
• P. Clapham, Whales, World Life Library, Colin Baxter Photography, 2001, ISBN 1-84107-095-5 s. o.,
• A. Coenen, The whale book: whales and other marine animals as described by Adriaen Coenen in 1585, Reaktion Books, 2003, ISBN 1-86189-174-1
• Kiefner, Ralf: "Wale und Delfine weltweit", Jahr Top Special Verlag, 2002
• J. Mann, R. C. Connor, P. L Tyack, H. Whitehead (ed.) Cetacean Societies - Field Studies of Dolphins and Whales, University of Chicago Press, 2000, ISBN 0-226-50340-2
• T. Martin, Whales, Dolphins & Porpoises, World Life Library, Colin Baxter Photography, 2003, ISBN 1-84107-173-0
• Joan McIntyre (Hrsg): Der Geist in den Wassern. Zu Ehren des Bewußtseins der Wale und Delphine; Zweitausendeins-Verlag, 1982-2000 (18.Aufl.) (http://www.cetacea.de/artikel/review/mcintyre.htm Buchbesprechung)
• Niethammer J, Krapp F (Hrsg): "Handbuch der Säugetiere Europas. Band 6: Meeressäuger, Tel 1B: Wale und Delphine 1"; AULA-Verlag Wiesbaden, 1994
• R. M. Nowak, Walker's Marine Mammals of the World, Johns Hopkins University Press, 2003, ISBN 0-8018-7343-6
• C. C. Kinze, Photographic Guide to the Marine Mammals of the North Atlantic, Oxford University Press, 2002, ISBN 0-19-852625-3
• Reeves R. R., Stewart B. S., Clapham P. J., Powell J. A., See Mammals of the World - a complete Guide to Whales, Dolphins, Seals, Sea Lions and Sea Cows, A&C Black, 2002, ISBN 0-7136-6334-0
• Smolker R., To touch a wild dolphin - a journey of Discovery with the Sea's Most Intelligent Creatures, Souvenir Press, 2002, ISBN 0-285-63655-3
• Soury Gérard, Das große Buch der Delfine, Deliuzs Klasing, 1997
• Williams H.: "Kontinent der Wale", Zweitausendeins, 1998
• B. Wilson, Dolphins, World Life Library, Colin Baxter Photography, 2002, ISBN 1-84107-163-3
• Würtz M., Repetto N., Underwater world: Dolphins and Whales, White Star Guides, 2003, ISBN 88-8095-943-3
• Nakamura T., Dolphins, Chronicle Books, 1997, ISBN 0-8118-1621-4

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Valar
  Bilder & media
• Cetacea site: http://www.cetacea.org/
• Greenpeace sida om valar
• valar.nu Rapportera fynd och observationer
• valar.se Valar i scandinaviska vatten