Triton (måne)

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Triton
Triton
Triton
Upptäckt
Upptäckt av: William Lassell
Upptäcksår: 10 oktober, 1846
Omloppsbanans egenskaper
Avstånd från planeten: 354 800 km
Excentricitet: 0,0000
Omloppstid: −5,877 d (Retrograd)
Inklination: 130,267° (till ekvatorn)
157,340° (till Neptunus ekvator)
130,063° (till Neptunus omloppsbana)
Satellit till: Neptunus
Fysiska egenskaper
Radie: 1353,4 ± 0,9 km [1] (0,2122 jordar)
Ytarea: 23&nbsp:018&nbsp:000 km²
Volym: 10 384 000 000 km³
Massa: 2,147×1022 kg (0,00359 jordar)
Densitet: 2,05 g/cm³
Ytgravitation: 0,782 m/s²
Flykthastighet: 1,455 km/s
Rotationstid: Bunden
Axellutning:
Albedo: 0,76
Temperatur: -238 °C (34,5 K)
Skenbar magnitud: +13,47 [2]
Atmosfär
Yttryck: 0,001 kPa
Sammansättning: 99,9% kväve
0,1% metan

Triton (['tri:ton], grekiska Τρίτων), eller Neptunus I) är den största av Neptunus månar och den enda kända större månen som har en retrograd omloppsbana. Med 2 700 km i diameter är det den sjunde största månen i solsystemet. På grund av egenskaper som liknar dvärgplaneten Pluto så tror man att Triton är ett objekt infångat från Kuiperbältet; den har den kallaste kända ytan i solsystemet.[3]

Triton har en komplex geologisk historia och den tros ha en relativt ung yta. Den upptäcktes av den brittiske astronomen William Lassell den 10 oktober 1846, endast 17 dagar efter att själva planeten Neptunus upptäcktes av den tyska astronomen Johann Gottfried Galle.

Innehåll

Namn

Triton är namngiven efter den grekiska havsguden Triton

Triton är namngiven efter den grekiska havsguden Triton, son till Poseidon. Namnet föreslogs först av Camille Flammarion år 1880.[4] Det är kanske konstigt att Lassel, upptäckaren, inte namngav sin egna upptäckt, eftersom han några år senare namngav sina följande upptäckter; Saturnus åttonde måne (Hyperion), och Uranus tredje och fjärde månar (Ariel och Umbriel).

Omloppsbana

Triton är unik bland alla stora månar i solsystemet på grund av dess retrograda omloppsbana runt Neptunus. De flesta av Jupiters och Saturnus yttre satelliter har ockå retrograda omloppsbanaor, precis som några av Uranus yttre månar. Alla dessa månar är dock ganska små; den största av dem, Phoebe, har endast 8% (0,03% av massan) av Tritons diameter. Månar i retrograda omloppsbanor kan inte ha bildats ur samma ställe i solnebulosan som planeterna de kretsar runt, utan de flesta måste ha fångats upp från någon annanstans eller fått retrograda banor efter kollisioner. Det sistnämnda scenariot är det minst troliga för Triton och man tror därför att Triton är ett fångat objekt från Kuiperbältet.

Infångning

Teorin om att Triton fångades kan förklara flera olika saker i det Neptuniska systemet, bland annat månen Nereids extremt excentriska omloppsbana och bristen på månar som liknar de som kretsar runt de andra gasjättarna (Tritons omloppsbana kan i ett tidigt stadium ha korsat många andra lätta månars banor, genom gravitionell samverkan). Som ett resultat av den excentriska banan efter infångningen kan tidvattenkrafter ha värmt upp Triton och gjort den flytande för en miljard år. Bevis för skillnader i Tritons inre stöder detta. Dess likheter i storlek och sammansättning med Pluto, såväl som Plutos excentriska Neptunus-korsande bana, ger ytterligare ledtrådar om Tritons möjliga uppkomst som Pluto-liknande himlakropp.

Dubbelteorin

Teoretiskt arbete föreslår att innan Triton fångades, kan den ha haft en massiv följeslagare liksom Plutos måne Charon. När detta dubbelsystem nådde Neptunus, så förvisades kompanjonen för att mekanismerna skulle stämma så att Triton skulle kunna gå in i en omloppsbana runt planeten. Denna teori för med sig en fördel, vilket är att dubbelsystem är mycket vanliga bland stora objekt i Kuiperbältet. [5]

På grund av dess retrograda rörelse, så blir Tritons redan lilla omloppsbana allt sakta mindre på grund av interaktioner med Neptunus och man tror att inom 3,6 miljarder från nu, så kommer Triton att passera innanför dess Roche-gräns.[6] Detta kommer antingen att resultera i en kollision med Neptunus atmosfär eller att det bildas ett ringsystem likt det som finns runt Saturnus.

En annan unik sak med Tritons omloppsbana, om man bortser från tidvatteneffekter på en sådan stor måne så nära sin planet i en retrograd bana, är att den nästan är en perfekt cirkel med excentricitet på noll enligt nutida mätningar.

Fysiska egenskaper

Triton har en densitet på 2,05 g/cm³, och består troligtvis till 25% av is, och det resterande består av mer steniga material. Triton har en tunn kväveatmosfär med en liten del metan. Tritons atmosfär har ett lufttryck på endast 0,01 millibar. Yttemperaturen är minst på -237°C (35,6 K) eftersom Tritons kväveis är i det varmare hexagonala beta-kristallianska stadiet. Den högsta temperaturen som kan nås ligger på låga 40 K på grund av kvävegas i atmosfären. Denna temperaturvariation är kallare än Plutos medeltemperatur på -229°C (44 K). Förvånansvärt nog, så är Triton geologiskt aktiv; dess yta ny och det finns få kratrar, och Voyager 2 observerade ett antal isvulkaner eller gejsrar som kastar ut flytande kväve, damm, eller beståndsdelar av metan från underjorden upp till plymer som kan bli 8 km höga. Denna vulkaniska aktivitet tros vara resultat från årstidsupphettning från solen, ej likt tidvattenskrafterna som står för vulkanerna på Io. Det finns stora bergskedjor och dalar i komplexa mönster över hela Tritons yta, troligtvis resultat från frysning/tiningscykler.[7] Tritons ytarea är omkring 23 miljoner km² (4.5% av jorden, eller 15.5% av jordens landarea).

Yta

Tritons totala ytarea är omkring 15,5% av jordens ytarea, eller 4,5% av den totala ytan. Tritons dimensioner föreslår att det finns områden med olika densitet, varierande mellan 2,07 till 2,3 g/cm³. Det finns områden med stenig karaktär, och områden med kanjoner. Isen, för det mesta frusen metan, täcker delar av ytan.

Området vid Tritons sydpol täcks av ett mycket reflektivt täcke av fruset kväve och metan som ströts ut av nedslagskratrar eller gejseröppningar. Man vet lite om Trions nordpol eftersom den var på månens nattsida när Voyager 2 besökte Triton. Fast man tror att den måste ha en polarkalott.

De få kratrar som finns på Triton vittnar om kraftig geologisk aktivitet.

I områdena runt ekvatorn finns långa förkastningar med parallella bergskedjor av is som kastats ut från månens inre över komplex terräng med kanjoner. Yasu Sulci, Ho Sulci, och Lo Sulci är några av dessa system kända som en sulki, en term som betyder 'ås'. Öster om dessa åsar finns slätterna Ryugu Planitia och Sipapu Planitia och platån Cipango Planum.

Slättområderna Sipagu Planitia och Abatos Planum på den södra hemisfären är omringade av svarta prickar, maculae. Två grupper av maculae Akupara Maculae och Zin Maculae utgör den östra delen av Abatos Planum. Desas märken ser ut att vara kvarlämningar av is som avdunstat, men varken isens sammansättning eller ursprung är känd.

Bredvid Sipapu och Abatos Planum, finns det en ny krater som är 27 km i diameter med namnet Mazomba. Åt nordväst finns det två mindre kratrar (Kurma och Ilomba) och följer Mazomba i en nästan rak linje. Majoriteten av hålen och ödemarkerna har orsakats av is som glider och spricker, motsatt av vad som händer på andra månar, där kratrar dominerar ytan. Fast Voyager 2 fotograferade en krater med en diameter på 500 km som kraftigt ändrats på grund av upprepade översvämningar, isglidning och kollapser.

Kryvulkanism

Fil:Geyser on Triton.gif
Mörka ränder som visar spår av gejseraktivitet på Tritons södra hemsisfär
Huvudartikel: Kryvulkanism

En av de stora överraskningarna vid Voyager 2:s förbiflygning av Neptunus var upptäckten av gejsrar på Triton. Astronomerna upptäckte att mörka plymer, vissa så höga som 8 km ovanför ytan, och sprider material upp till 150 km nedströms.

Alla gejsrarna observerades mellan 40° och 60°S, den del av Tritons yta som ligger nära subsol-punkten. Detta indikerar att värmen från solen, trots att den är mycket svag på grund av Tritons stora avstånd till solen, troligtvis spelar en viktig del. Man tror att Tritons yta troligtvis består av halvtransparenta lager av fruset kväve, vilket skapar något som liknar en växthuseffekt, genom att värma upp frusna material under ytan tills det når ytan i ett utbrott. En temperaturökning på endast 4 K över den närliggande yttemperaturerna som ligger på 38 K kan driva utbrott till de höjder man observerat dem på.

Geotermisk energi kan också spela en viktig roll. Ovanligt för en större satellit, så kretsar Triton i en retrograd bana. Detta skapar tidvattenseffekter vilka orsakar att Tritons bana sakta blir allt mindre.[8] Tidvattenskrafterna kan också generera värme inuti Triton, ungefär på samma sätt som Jupiters gravitation skapar tidvattenkrafter på dess måne Io, vilket har gjort att den har extrem vulkanisk aktivitet.

Varje utbrott av gejser på Triton kan vara upp till ett år, och under den tiden kastas ungefär 0.1 km³ material ut. Bilder från Voyager 2 på Tritons södra hemisfär visar många ränder av mörkt material, nerlagt av gejseraktivitet.

Hili och Mahilani är två kandidater till att vara kryovulkaner som observerats på Tritons yta. Dom är namngivna efter Zulu och en havsgud från Tonga.[9] Triton ansluter sig till jorden, Io, Enceladus, och kanske Venus och Titan, som en av de världar med nuvarande vulkanisk aktivitet.[10]

Atmosfär

Ett moln över Tritons horisont

Triton har en tunn atmosfär bestående av kväve (99,9%) med en liten del metan (0,01%). Lufttrycket i Tritons atmosfär är endast 14 mikrobar, ungefär 1/70 000 av lufttrycket i jordens atmosfär.

Under Voyager 2:s passage så kunde den ta en bild som visar ett molnlager vid månens horisont. Dessa moln bildades i polarområderna och är en samling frusen kväveis. I atmosfären finns det också fotokemisk smog, bestående till största del av kolväten, upp till en höjd på 30 km. Man tror att det är kolvätena som ger Tritons yta den rosa färgen.

Utforskning

Egenskaperna för Tritons omloppsbana hade klarlagts med hög noggrannhet redan under 1800-talet, men lite var känt om satelliten själv tills Voyager 2 anlände i slutet av 1900-talet. De första detailjerade observertionerna av Triton gjordes inte förrän 1930, då man fann att omloppsbana av bakvänd, med en väldigt hög vinkel jämfört med Neptunus plan.

Innan Voyager 2 anlände misstänkte astronomer att Triton möjligen kunde sjöar av flytande metan och en atmosfär bestående av en blandning mellan kväve och metan med en densitet på 30% av jordens. Likt överskattningarna av Mars' atmosfärs densitet, var detta helt fel. Tillsammans med Mars hade nog Triton en tjockare atmosfär i sin ungdom[11].

Det första försöket att mäta Tritons diameter gjordes av Gerard Kuiper 1954. Han fick fram ett värde på 3 800 km. Senare mätningar visade att diametern skulle ligga mellan 2 500 och 6 000 km, eller något mindre än månen, till nästan halva jordens diameter[12]. Data från Voyager 2's besök hos Neptunus den 25 augusti 1989 gjorde så att man kunde fastställa ett mer nogrant värde för Tritons diameter, (2 706 km)[13].

Under 1990-talet gjordes flera observationer av Tritons horisont när ockulerade en stjärna. Informationen från dessa observationer vilket indikerade närvarandet av en atmosfär. Observationerna föreslår att atmosfären är tjockare än vad data från Voyager 2 visat.

Externa länkar

Källor

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia
Artikeln är, helt eller delvis, en översättning från portoguisspråkiga Wikipedia.
  1. ”Planetary Satellite Physical Parameters”. Solar System Dynamics. http://ssd.jpl.nasa.gov/?sat_phys_par. 
  2. ”Satellites of the Solar System”. Observatorio ARVAL. http://www.oarval.org/ClasSaten.htm. 
  3. ”Neptune: Moons: Triton”. NASA. http://solarsystem.nasa.gov/planets/profile.cfm?Object=Triton. Läst 2007-09-21. 
  4. Flammarion, C. (1880). Astronomie populaire, p. 591”. http://gallica.bnf.fr/ark:/12148/bpt6k94887w/f610.table. Läst 2007-11-13. 
  5. Agnor, C. B.; and Hamilton, D. P. (2006). "Neptune's capture of its moon Triton in a binary–planet gravitational encounter". Nature 441: pp. 192–194. 
  6. Chyba, C. F.; Jankowski, D. G.; and Nicholson, P. D. (1989). "Tidal evolution in the Neptune-Triton system". Astronomy and Astrophysics 21 (No. 1–2): pp. L23–L26. 
  7. Elliot, J. L.; Hammel, H. B.; Wasserman, L. H.; Franz, O. G.; McDonald, S. W.; Person, M. J.; Olkin, C. B.; Dunham, E. W.; Spencer, J. R.; Stansberry, J. A.; Buie, M. W.; Pasachoff, J. M.; Babcock, B. A.; and McConnochie, T. H. (1998). "Global warming on Triton". Nature 393: pp. 765–767. DOI:10.1038/31651. 
  8. Tidal evolution in the Neptune-Triton system
  9. USGS Astrogeology Research Program: Gazetteer of Planetary Nomenclature, search for "Hili" and "Mahilani"
  10. Kargel, J. S. (1994). "Cryovolcanism on the icy satellites". Earth, Moon, and Planet 67: pp. 101–113. DOI:10.1007/BF00613296. 
  11. Jonathan I. Lunine, Michael C. Nolan (November 1992). "A massive early atmosphere on Triton". Icarus 100 (1): 221–34. DOI:10.1016/0019-1035(92)90031-2. ISSN 0019-1035. 
  12. DP Cruikshank, A Stockton, HM Dyck, EE Becklin, W Macy (October 1979). "The diameter and reflectance of Triton". Icarus 40: 104–14. DOI:10.1016/0019-1035(79)90057-5. 
  13. EC Stone, ED Miner (December 15 1989). "The Voyager 2 Encounter with the Neptunian System". Science 246: 1417–21. DOI:10.1126/science.246.4936.1417. ISSN 0036-8075. PMID 17755996. 


Personliga verktyg