Sven Nilsson (naturforskare)

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Sven Nilsson
Sven Nilssons byst i parken Lundagård, Lund
Sven Nilssons grav på Östra kyrkogården i Lund.

Sven Nilsson, född 8 maj 1787 på gården Alfastorp i Asmundtorps socken utanför Landskrona i Skåne, död 30 november 1883. Sven Nilsson var professor i naturalhistoria i Lund mellan 1832 och 1856 och han brukar kallas den svenska ornitologins fader. Dessutom var han en banbrytande arkeolog.

Innehåll

De tidiga åren

Sven Nilsson föddes på gården Alfastorp. Han var det yngsta barnet av sex syskon och son till bonden Nils Nilsson och Tora Svensson. Efter några år flyttade familjen några mil norrut till Lilla Ryckeltofta där den unge Sven Nilsson började jaga småvilt med en flintlåsbössa och snara tättingar om höstarna. 1806 börjar han studera till präst vid Lunds universitet men hans zoologiprofessor Anders Jahan Retzius, som var lärjunge till Linné, ska senare ha övertygat honom att istället studera naturvetenskap, eller naturalhistoria som det hette på den tiden. Han skriver en uppsats om däggdjurens systematik och 1812 blir han docent i naturalhistoria vid Lunds universitet, som för övrigt var det enda universitet i Sverige som vid denna tid hade en professur i zoologi.

Zoologen och ornitologen

1814 publicerar han avhandlingen Analecta Ornithologica som behandlar Skånes "motacillor" (vilket på denna tid inte bara innebar ärlor utan även sångare) och "brockfåglar" (vadare). Detta var Sven Nilssons första ornitologiska arbete och bland annat beskriver han "den hökfärgade sångaren" (höksångare) för första gången som en svensk fågel.

Med pengar från ett stipendium av greve H.G. Trolle Wachtmeister kunde Sven Nilsson resa till universitetet i Köpenhamn för en längre tids studier och han reste också till Vallox-Säby utanför Uppsala för att studera Gustaf von Paykulls naturaliesamling som var den största samling djur och insekter i Sverige vid denna tid.

Resultatet av hans forskning blev Ornithologica suecica som trycktes i Köpenhamn 1817 med illustrationer av Anders Arvidsson som var ritmästare vid Lunds universitet. Fyra år senare kom en avslutande del.

Den 23 april 1816 ger sig Sven Nilsson ut på en resa norrut i Skandinavien för att genomföra ornitologiska studier. Anteckningarna från denna resa lät han publicera 60 år senare. Han reste från Lund upp längs västkusten till Kristiania, fortsatte genom Hedemarken och Gudbrandsdalen mot Dovrefjäll. Sedan vidare till Trondheim och upp längst kusten till resans nordligaste punkt Bodö. Hemresan gick först tillbaka till Trondheim och sedan till Dalarna och avslutades i Uppsala. Under denna resa beskrivs bland annat gransångaren för första gången i Skandinavien.

Han påbörjar sitt samlingsverket Skandinaviens fauna 1820 med det första bandet med underrubriken Handbok för Jägare och zoologer som innehåller beskrivningar av däggdjuren på Skandinaviska halvön. 1824 ges bandet Svensk Ornithologi eller Beskrifning öfver Sveriges Foglar ut som är den första utgivna handboken i Sveriges ornitologi. De två volymerna med titlarna Foglarna I & II, som anses vara de klassiska volymerna, är den omarbetade tredje utgåvan som gavs ut 1858.

Många av de folkiga namn som Sven Nilsson valde att använda i dessa böcker blev sedan de vetertagna fågelnamnen i Sverige.

Nilsson invaldes 1821 som ledamot nummer 390 av Kungliga Vetenskapsakademien.

Arkeologen

Vid sidan av sina ornitologiska studier, ingick det i hans naturalhistoriska forskning studier i naturahushållningens utveckling, vilket ledde honom till ämnet arkeologi. Sven Nilsson hade studerat för den franske paleontologen Georges Cuvier, vilket han hade nytta av då han försökte fastställa hur forntida artefakter av sten och ben hade använts för att sluta sig till hur jakt och fiske gick till i förhistoriska tider. Det banbrytande bidraget till den arkeologiska forskningen var att han genom systematiska försök med hjälp av etnografiska vetenskapliga skrifter från alla delar av världen kunde börja fastställa hur stenålderns redskap hade använts och Sven Nilsson lade därmed grunden till den internationellt jämförande arkeologin, dessutom genom att han studerade slitspåren på dessa artefakter kunde ytterligare information fås om dessa ting. En av hans teorier var att befolkningsökningen hade varit den viktigaste orsaken till att skandinaviska jägar- och samlarfolk tvingades bli boskapsskötare och därefter jordbrukare. Mellan åren 1838 och 1843 utkom i fyra delar hans viktigaste arbete om stenåldern, Skandinaviska nordens urinvånare. Arbetet översattes till engelska 1866. Han brukar anses som den svenska antropologins fader.[1]

Sven Nilsson dog den 30 november 1883 efter mer än 70 års forskning. Han ligger begravd på Östra kyrkogården i Lund.


Företrädare:
Carl Johan Hill
Rektor för Lunds universitet
1845-1846
Efterträdare:
Johan Wilhelm Zetterstedt


Källor

  1. Ebba During, Osteologi. Benens vittnesbörd. Arkeo-förlaget: Gamleby 1992, s. 14
Personliga verktyg