Nordiska dialekter
Från Rilpedia
Nordiska dialekter, eller nordgermanska dialekter, är en grupp olika lokala dialektala varianter av den nordiska grenen, av den germanska språkfamiljen, som traditionellt sett talats i norra Europa (Norden). De benämns ofta folkmål, lokalmål, allmogespråk eller liknande.
Dialekterna har utvecklats ur fornnordiskan och förändrats på olika sätt i olika delar av Norden. På till exempel Island utvecklades inga dialekter tack vare sammanhållningen, det gemensamma alltinget och den tidigt uppblommande litteraturen. På den skandinaviska halvön var det framför allt inom varje landskap eller distrikt, och inom varje socken på kyrkbacken, som det talade språket formades människor emellan[1].
Innehåll |
Klassificering av dialekterna
De nordiska dialekterna brukar oftast klassificeras efter land eller snarare stat och då definierade snarare av politiska gränser än språkliga dito. Nordiska dialekter i till exempel Sverige benämns då svenska dialekter, inte för att de nödvändigtvis är varianter av svenska, utan därför att de är nordiska dialekter som huvudsakligen talas i Sverige (eller i områden som tidigare varit svenska, till exempel Finland). Nordiska dialekter i Norge är enligt denna klassificering således norska dialekter, nordiska dialekter i Danmark är danska dialekter och nordiska dialekter på Färöarna är färöiska dialekter.
De politiska gränser som avgränsar skriftspråken avgränsar inte dialekterna på samma sätt. Sålunda är det svenska språkområdet inte skarpt avgränsat mot det norska språkområdet. Exempel på detta är att de östnorska dialekterna hänger ihop med värmländskan och med dialekterna i Västerdalarna. Norr om detta område bildar jämtländskan ett mellanled mellan tröndskan och norrländska kustmål. [2]
- Västnorska, dialekterna som talas vid Norges västkust mellan Langesundsfjorden i Telemark fylke och Sunnmøre-Romsdal, samt i Nord-Hålogalands stift i Nordnorge.
- Nordnorska, dialekterna i Nordland.
- Tröndska, dialekterna i Tröndelag och Nordmøre.
- Östnorska, dialekterna i Østlandet och Hålogaland.
- Norrländska mål i Norrland utom Gästrikland.
- Östsvenska mål, finlandssvenska (indelad i en nordlig och en sydlig del) och estlandssvenska.
- Sveamål i Gästrikland och i Svealand utom Värmland.
- Götamål i Värmland, Dalsland, Bohuslän, Västergötland, Östergötland, Öland och Småland.
- Gutniska, målen som talas på Gotland.
- Sydsvenska mål, i Blekinge, Halland och Skåne.
- Danska ömål, de mål som talas i på de danska öarna (utom Bornholm).
- Jutska, målen som talas på Jylland och i Slesvig.[3]
I såväl den politiska som den språkliga klassificeringen utgör färöiska och isländska två egna språk, där färöiska utmärks av stor dialektsplittring, medan isländska endast har små, regionalt betingade uttalsskillnader, men inga egentliga dialekter.
Språk eller dialekter
Nordiska dialekter står i kontrast gentemot nordiska språk, vilka omfattar de standardspråk som man senare skapat av olika nordiska dialekter. Det skriftspråk som skapades för svenskan utgick från sveamålen. Det nynorska skriftspråket utgick från huvudsakligen västnorska dialekter, medan bokmål baseras på riksdanskan som kommer från de danska ömålen, framför allt de från Själland. Sverige skiljer sig från Danmark och Norge, då riksspråket här i större grad blivit ett talat språk och trängt tillbaka de genuina dialekterna. Man brukar säga att de tre standardspråken uppvisar större inbördes likheter än vad de nordiska dialekterna gör inom varje land. Emellertid har de tre standardspråken haft stor inverkan på dialekterna. Detta gäller danskan på Island och på Färöarna, men detta försvann i och med den språkliga purism som kom att bedrivas. För Färöarnas del införde Hammershaimb i mitten av 1800-talet en särskild ortografi som var baserad på den isländska ortografin. Hammershaimb lade, utöver nödvändiga bokstäver, även till det överfödiga tecknet ð, som vid den tiden inte längre uttalades på Färöarna.
I såväl den politiska som den språkliga klassificeringen utgör färöiska och isländska två egna språk, där färöiska utmärks av stor dialektsplittring, medan isländska endast har små, regionalt betingade uttalsskillnader, men inga egentliga dialekter.
Gemensamt för de nordiska dialekterna är att de alla saknar ett enhetligt skriftspråk som ofta kräves för att klassas som språk. Älvdalskans status har därför kommit att bli omdiskuterad på senare tid, då målet är den enda nordiska dialekt som man utvecklat en egen ortografi för. Även andra svenska dialekter utan egen ortografi, som skånska, gutniska och jamska, har av vissa företrädare ansetts vara egna språk.
Se även
Referenser
Fotnoter
- ↑ Rentzhog, Sten: Sten Rentzhog: Jämten 1997, 1996 "Tidernas kyrka",, sid. 28.
- ↑ Wessén, Elias, De nordiska språken 1979, s. 6
- ↑ Dahlberg, B.H.: Bernhard Meijer: Nordisk familjebok "Nordiska språk",, Uggleupplagan, sid. 801.
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
