Rivningar i Sverige under efterkrigstiden

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif

Rivningsraseriet är en nedsättande benämning på de omfattande rivningar som blev en följd av de stora stadssaneringprojekt, vilka genomfördes i svenska städer under framför allt 1960- och 1970-talen.

Många rivningar kom att leda till protester, och kritiker menar att stora delar av Sveriges kulturarv förstördes under denna period.

Innehåll

Historik

Rent historiskt har många äldre städer runtom i världen på så gott som samtliga bebodda världsdelar haft perioder då byggnadsintensiteten varit hög, ofta i samband med en långvarig och stabil högkonjuktur men även av olika stadsplanemässida idéorsaker, haft perioder då stadskärnorna mer eller mindre omgestaltats radikalt. Äldre hus som anses vara förslummade eller inte passa in i den nya tidens anda har fått ge vika för monumentala hus som varit större och byggda med material som traditionellt aldrig använts i området eller fått ge plats för nya torgbildningar, gatudragningar m.m. I dagens Sydostasien och i kinesiska städer pågår en liknande utveckling som västvärlden såg på 1960-talet. Bara i Beijing beräknas omkring en halv miljon människors hem ha eller ska ha rivits inför de olympiska spelen 2008 för att ge plats för det nya stadsplaneidealet som kineserna eftersträvar[källa behövs]. Även i äldre tider förekom detta.

Många trästäder som utsattes för förödande bränder byggs dessutom upp helt i den nya tidens anda istället för att bygga upp husen som de såg ut förut. Växjö är som ett exempel en stad med medeltida anor men som har inga medeltida byggnader kvar eftersom staden utsatts för bränder och vid återuppbyggnaderna har man prioriterat hus av brandsäkert material. I vissa av dessa städer finns dock ofta en kyrka eller något motsvarande byggnadsverk kvar eftersom stadsplanerarna alltid tog hänsyn till kyrkans och statsapparatens intressen vid nya stadsplaneringar samt att kyrkorna var ofta de mest påkostade byggnadsverket på orten uppfört i sten och förstördes därmed inte lika lätt som plåtskjul och trähus.

Under 1800-talet omvandlades så gott som varenda stadskärna som hängde med i industrialiseringens tidevarv. Den nya tiden krävde nya kontor och nya bostäder och en mängd gamla och äldre hus revs för att ge plats åt nya tidens byggnader. Paris med dess boulevardsystem som implementerades är ett exempel på detta.

Skillnaderna mellan dessa äldre tiders rivningsraseri och det som skådades i världen och särskilt i Sverige efter andra världskriget låg bland annat i att de nya husen som byggdes upp i äldre tider ofta följde den täta stadens princip med slutna kvarter, butiker i botten och kontor och lägenheter högre upp samt innergårdar med stall och avträden m.m. Husen som byggdes byggdes rejäla och stabila eftersom hantverkskunnandet var högt bland byggmästarna och konkurrensen var hög[källa behövs]. Efter andra världskriget skulle dessa principer ändras på grund av nya idéer och tekniska landvinningar. Staten och kommunerna fick under 1900-talet också mer makt över tätorterna med generalplaner samt bygg- och renoveringsförbud för äldre bebyggelse. Med utgångspunkt i bl.a. skriften Acceptera utarbetades centralt hur mönsterkommuner helst skulle se ut i den nya funktionalistiska andan.

Modern tid

Hötorget 2003. Den stora cityomvandlingen på 1950- och 1960-talet gav Hötorget ett helt nytt ansikte. Beslut fattades om en ny generalplan 1945 och 1959 invigdes Hötorgscity. Rivningen av den gamla värdefulla bebyggelsen innebar ett stort sår i staden men de fem höghusen vittnade samtidigt om en framtidstro och ett hopp om att Stockholm skulle bli en modern storstad.
Domus i Kristianstad. Gamla hus revs för att ge plats åt de nya stora varuhusen. Karaktäristiskt för en stor del av Domusvaruhusen är att de serietillverkats efter ritningar som designats på förhand och inte anpassats efter platsen de byggts på.

Den moderna kontra den gamla staden

Det som i modernt folkligt medvetande satt störst avtryck är de rivningar som genomfördes cirka 1950-1980 i många svenska städer och centralorter[källa behövs]. I modernistisk stil uppfördes ny bebyggelse som ofta uppfattats negativt som väldiga fyrkantiga "lådor"[källa behövs] och som allvarliga ingrepp i kulturmiljön[källa behövs] och i stadsbilden. Ingen stad skonades helt[källa behövs] även om flera städer inte hade samma omvandlingstryck. Det förekom även kommuner där "bevarandezoner" infördes vilket ledde till att bebyggelsen just där fredades men annan äldre bebyggelse revs på annat håll i staden. Zoneringstänkandet ledde även till att det uppfördes "kulturstäder" och "kulturmiljösreservat". Torekällsberget i Södertälje, Kyrkbacken i Västerås, Gamla Linköping och Wadköping i Örebro är exempel på detta. I samtliga av dessa städerna som räknades upp är deras centra som de ser ut idag i stort helt moderniserade och bebyggelsen uppförd i huvudsak efter 1950.

Rivning framför renovering

Rivningarna motiverades ofta[källa behövs] med skenbart rationella skäl, men orsaken till rivningarna var troligen även ideologisk och arkitektonisk. De äldre husen ansågs ej vara kompatibla med ett rationellt, demokratiskt och jämställt samhälle. Särskilt arkitekturen från perioden 1870-1900 kritiserades för att ytligt, utan genuinitet, kopiera och blanda äldre stilar. Utsmyckningarna sågs dessutom som klassmarkörer vilka ej var önskvärda eller möjliga i ett jämställt samhälle. Man hade vid tidpunkten regler som tveklöst gynnade rivning framför renovering. Statliga bidrag garanterade nybyggen men inte renovering av befintligt fastighetsbestånd. Ofta ersattes de gamla husen med hus i samma storlek eller möjligen något större. En annan orsak till rivningsraseriet kan vara[källa behövs] att det inte var politisk korrekt att kritisera rivningarna. Det var för övrigt inte heller politisk korrekt att vara miljövän under dessa år. (Observera att uttrycket politisk korrekthet inte fanns i svenskan vid den här tiden.) Allmänheten hade dessutom en helt annan rädsla/respekt för överheten, d.v.s. kommunen, byggföretag, etc., än man har i dag. Många företag och myndigheter expanderade och "svällde över" vilket ledde till ett tryck på nya moderna kontor som skulle ligga centralt placerade. Att bo i centrum av en ort ansågs suspekt i vissa planerares ögon. Centrum var en plats dit man skulle åka till för att jobba och handla, men att bo i själva centrum förknippades med bullriga och dammiga miljöer i likhet med till exempel Charles Dickens beskrivningar av ett fattigmanssamhälle som dock redan vid den här tiden i stort var obsolet. Vissa experter hävdade att barnfamiljer inte alls borde bo i centrum[källa behövs]. Allt detta kombinerat med den då rådande framstegsoptimismen gjorde rivningarna möjliga.

Miljonprogrammet och rivningsraseriet

En paradox under den här tiden var att samtidigt som många äldre hus revs, skulle man bygga så många nya som möjligt under det så kallade miljonprogrammet åren 1965-1975. Syftet med miljonprogrammet var bland annat att alla skulle ha råd att skaffa sig en bostad, och att dessa bostäder skulle leva upp till moderna krav på bl a hygien. Rivningarna av centrala boendemiljöer ledde dock till att även om nya lägenheter uppfördes blev inte tillskottet på bostadsmarknaden så stor som den kunde ha blivit och det ledde även till att en mängd billiga lägenheter och bostäder som fanns i praktiken utplånades eftersom byggnaderna ansågs vara bl a sanitärt undermåeliga och alltför dyra att renovera, och tvingade därmed många att hyra nya lägenheter i nya områden som dels ansågs sakna charm och inte minst blev dyrare än om man fortsatt få hyra i de gamla husen om dessa i sin tur hade fått stå kvar. Rivningarna framkallade behovet av nya bostäder för de som evakuerades och ledde därmed till ett överbyggande där bostadsbolagen till sist när konjukturen mattades av på 1970-talet stod med ett stort tomt modernt fastighetsbestånd som inte gick att hyra ut p.g.a. svag efterfrågan.

När högkonjukturen mattades av i mitten av 1970-talet minskade även fastighetsrivningarna. När staten dessutom fick en stor mängd arbetslösa byggarbetare att ta hand om, då byggjobbarnas antal var anpassade efter den tid då det bara tycktes finnas oändligt med byggarbetsplatser, införde man i slutet av 1970-talet ROT-bidrag för att renovera de äldre fastigheter som fanns kvar med eftersatt underhåll. Det var alltså till stor del nya statliga förutsättningar som gjorde att rivningarna ebbade ut.

Ny rivningsvåg

Sedan mitten av 1990-talet har dock åter en stor rivningsvåg pågått igenom delar av landet[källa behövs]. Detta gäller främst stagnerande landskap och bruksorter i Bergslagen, Norrland, Värmland, Småland m.fl. där Statens bostadsnämnd betalat utfattiga allmännyttiga bostadsbolag i glesbygdskommuner för att de ska riva av sitt fastighetsbestånd i en tid när orterna drabbats av utflyttningar och nedläggningar. Efter en topp kring år 2000 har rivningsaktiviteterna de senaste åren sjunkit igen[källa behövs]. Detta beror främst på att många kommunala bostadsbolag nu lyckats sanera sina ekonomier samt att försäljningar av tillgångar och i vissa fall ett positiv befolkningsutveckling lett till att rivningarna minskat under de senare åren. De hus som rivits har alla utan undantag varit byggda från 1940 och senare enligt Boverket. [källa behövs]

Större stadssaneringar i Sverige

Museistadsdelar skapade som resultat av stadssaneringar

I flera av de svenska städer där genomgripande saneringar genomfördes flyttades ett urval historiska byggnader i stället för att rivas, och samlades som friluftsmuseer i nyanlagda stadsdelar.

Internationellt

Ett tidigmodernt exempel på storskalig stadssanering är de omstruktureringar och nya gatudragningar, vilka genomfördes i Rom mellan 1870 och 1940. Ett stort antal medeltida byggnader och kyrkor revs för det "nya" Italiens byggverksamhet.

Under andra världskriget förstördes stora delar av Europas städer och länder och återuppbyggnaden var i många fall i stort planlösa[källa behövs] och gav efter för den modernistiska stilens krav istället för att bygga upp äldre byggnader.

I Kina, Ryssland och vissa andra länder i Asien genomförs nu omfattande rivningar i städer som Shanghai och Moskva där många äldre hus från 1700-och 1800-talen får ge vika för nya projekt. Historien upprepar sig på andra håll i världen när det gäller att bygga upp nytt och riva ned det gamla.

Se även

Källor

  • Rivningsraseriets rötter / Elias Cornell, Stockholm Norstedt 1984
  • Drömmen om atlantångaren : utopier & myter i 1900-talets stadsbyggande / Johan Rådberg, Stockholm, Atlantis, 1997
  • Den stora stadsomvandlingen : erfarenheter från ett kulturmord / Bengt O.H. Johansson, 1997, Arbetsgruppen för arkitektur och formgivning, Regeringskansliet ; (Stockholm : Norstedt) 1997
  • Acceptera / Uno Åhren, Sven Markelius et. al.
  • Välfärdsstat och byggande / Mats Franzén och Eva Sandstedt
  • Att bygga en folkhemsstad, (C-uppsats, Historia)/ Karl-Emil Lövgren
Personliga verktyg