Palestina
Från Rilpedia
- Se även Palestinska myndigheten eller Palestina (olika betydelser).
Palestina (från grekiska Παλαιστίνη; latin Palæstina; hebreiska פלשתינה, Palestina; syriska ܦܠܫܬ; arabiska فلسطين Filasṭīn, Falasṭīn, Filisṭīn) är ett av många namn för den geografiska region som omfattar området mellan Medelhavet och Jordan jämte andra närliggande områden.
Namnet Palestina refererar till en region på Medelhavets östra kust, från havet till Jordan och från den södra Negevöknen till Galileesjöns region i norr. Palestina inkluderas mellan två linjer ritade från Medelhavets östra delar. Den lägre från sydöstra kanten av medelhavet genom södra spetsen på Döda havet, den övre från Tyros till den södra foten av Hermon.
Området motsvarar idag: staten Israel samt Västbanken och Gaza. En tänkt stat för palestinierna, omfattande större delen av Västbanken och Gaza, kommer sannolikt att kallas Palestina.
Andra namn för regionen är bland annat Kanaan, Israel och Det heliga landet.
Innehåll |
Geografi
- Denna artikel handlar om områdets geografi. Den geografiska uppdelningen är omstridd, det behandlas i Israel/Palestina-konflikten.
Det historiska områdets gränser är inte helt väldefinierade, men den romerska provins som 100 e.Kr. bytte namn från Syria Judaea till Syria Palestinae motsvarar idag Syrien, Israel, Gaza och Västbanken, södra Libanon samt västra Jordanien som gränsar till Palestina. Andra definitioner utgår från det område som under antiken var under judisk kontroll i de två judiska stater som existerade (första och andra Tempel); beskrivningen av områdets gränser finns i den Hebreiska Bibeln (Gamla Testament).
Historia
- Denna artikel handlar om områdets historia fram till 1948. För tiden efter 1948 se Israel/Palestina-konflikten (samt Palestinska självstyret och Israel).
Det första historiskt kända folket i området var ursprungsbefolkningen, mer känd som kanaanéerna, som var ett stadscentrerat folk (och många av dagens storstäder i området härstammar från den tiden). Under den senare delen av det andra millenniet före Kristus trängdes deras civilisation undan av filistéerna (hebreiska pelishtim) - från vilka romarna gav Palestina dess nya namn - och hebréerna, vilka också kom att absorbera flera kanaanéiska kulturella drag.
En period av krigståg inleddes och först omkring 1000 f.Kr. kunde hebréernas kung David upprätta ett hebreiskt storrike i regionen, vilket dock snart kom att delas i två, nordriket Israel och sydriket Juda. Nordriket övergick snart till att bli ett assyriskt lydrike, och de nordliga stammarna assimilerades förmodligen. Detta har gett upphov till legender om de försvunna stammarna. År 586 f.Kr. erövrade den babyloniske kung Nebukadnessar både det assyriska riket och sydriket där även Jerusalem ingick. Nebukadnessar fördrev judarna till Babylon. Efter den persiske kungen Kyros den store erövrande av Babylon 559 f.Kr. (som lät judarna återvända till Jerusalem med omnejd) tillhörde Palestina det persiska väldet fram till 330 talet f.Kr., då Alexander den store gjorde sig till herre över medelhavsvärlden, för att senare övergå i det romerska väldet.
År 70 e.Kr., efter ett judiskt uppror, beordrade den romerske befälhavaren i Palestina, Titus, Jerusalems förstöring. Efter ännu ett judiskt uppror år 135 ändrade den romerske kejsaren Hadrianus namnet på den romerska provinsen Syriska Judea till Syriska Palestina, och många judar flyttade.
Under 600- och 700-talet inlemmades så området i den muslimska kulturkretsen under kalifernas styre. Detta inledde en period på 1300 år då Palestina var en integrerad del av den arabiska kulturvärlden. En sådan stabilitet är unik i Palestinas historia. Området delades så småningom in i fem distrikt, under samlingsnamnet jund Palestina.
Runt tusentalet kom delar av området tillfälligt under kristen kontroll i samband med korstågen. Detta varade i omkring 100 år, och sedan tog Saladin tillbaka det och gjorde området muslimskt igen.
På 1600-talet tog Osmanska riket över. På 1800-talet kallades området Arz-i Filistin, Filistéernas land (Filastin det arabiska namnet för Palestina). Efter att ha tillhört Osmanska riket i tre hundra år blev det, efter första världskriget, deklarerat som en internationell zon under brittisk och fransk kontroll.
Korsvägen mellan Asien, Europa och Afrika
- Detta avsnitt handlar om Palestina som en korsväg där ideér och traditioner möttes vilket gav upphov till en kreativ teologisk miljö.
Efter den Babyloniska fångenskapen år 539 f.Kr. återvände vissa judar, men inte alla befolkningsgrupper, till sitt Palestina, där man i huvudsak livnärde sig som nomadiserande herdar eller som fiskare och hantverkare. Man ägnade sig också åt fåravel, jordbruk och handel i liten skala. Självklart följde administratörer, präster och aristokratin med och intog sina poster. Området man återvände till var bara något större än Kalmar län och Öland tillsammans och sträckte sig 20 mil i längdriktningen och kanske som mest 10 mil inåt land från Medelhavskusten.
Palestina, så som det såg ut vid vår tideräknings början, går tillbaka till den makedonske härföraren Alexander den Store och hans erövringar. Omkring år 330 f.Kr erövrade han den östra Medelhavsstranden, innan han på allvar riktade sin uppmärksamhet mot öster och lade under sig det väldiga Perserriket, och drog vidare ända bort till Punjab i Indien. Hela den kända världen från Grekland i väster till Indusdalen i öster lydde under en och samma härskare.
Hans många nygrundade städer vittnar om hans medvetenhet om svårigheten att hålla samman ett så stort rike med militära medel. Han strävade efter att etablera en stadskultur i sann grekisk anda, som ekonomiskt och kulturellt skulle hålla samman hans erövringar. Alexandria i Nildeltat blev den största av dessa städer. Palestina blev genom Alexander en del av den hellenistiska världen, med sin internationella och universella världsbild. Det syns tydligt i städer som Cecarea, Tiberias och Samaria. Efter Alexanders död 323 f.Kr. föll hans rike sönder och Palestina kom under de syriska Seleukidernas dominans ca 200 f.Kr.
I mellantiden var Palestina styrt av ett antal egyptiska härskare. Detta hände samtidigt som Romarriket började etablera sig som stormakt i östra Medelhavsområdet efter det att man i det Puniska kriget besegrat Kartago. Hotet från Rom gjorde att de syriska makthavarna stärkte sig militärt och ideologiskt genom att ta en fastare kontroll över sina områden.
Den syriske kungen låg i strid med flera grannstater och behövde framför allt finansiera sitt krig. Detta tänkte han sig göra genom att komma åt de rikedomar som det ryktades om skulle finnas i Jerusalems tempel. Därför måste den judiska kulturen utplånas och därefter ersättas med grekiska fester och ritualer. Antiochus IV förbjöd exempelvis alla rikets judar att följa den mosaiska lagens bud. Han omvandlade Jerusalems tempel till ett Zeus-tempel för att stärka den grekiska kulturens roll. Några större skatter hittades dock aldrig.
Det judiska folket reste sig mot den syriska överhögheten under ledning av Judas Mackabeus och hans bröder och efter tre år kunde de år 164 f.Kr erövra Tempelberget och återinviga templet för judiska riter och kulttraditioner. Detta högtidlighålls än idag genom en stor glädjefest, Chanukka eller tempelreningsfesten. År 142 f.Kr fick man skattefrihet gentemot den syriska överheten, men perioden av relativ självständighet blev kort, till följd av inbördes maktstrider.
Till slut efter några generationers fejd så vände sig inte mindre än tre judiska tronpretendenter till den romerske fältherren Pompejus som befann sig i Damaskus, att han skulle intervenera och lugna ner situationen. Det var således judarna själva som bjöd in Roms soldater till sitt land – tidigare hade romarna tvekat eftersom judarna var en relativt stor befolkningsgrupp med uppskattningsvis 15 miljoner individer utspridda från Alexandria till östra Persien. Pompejus missade inte tillfället att utvidga sitt rike utan intog med sin armé Jerusalem år 63 f.Kr, och infogade därmed Palestina i den romerska provinsen Syrien. Detta skedde dock inte utan blodspillan. Över 3000 summariska korsfästelser, tortyr, hårda skatter och ett massivt förtryck var de medel man använde sig av för att tvinga befolkningen till underkastelse.
Därmed var Palestina under romersk överhöghet och utlämnade till de lydfurstar som Rom använde sig av för att styra sitt stora välde. En av dessa var Herodes den Store. Han regerade på Roms uppdrag under åren 40-4 f.Kr. Efter hans död delades riket mellan hans tre söner och Galiléen tillföll sonen Herodes Antipas, som regerade fram till år 39 e.Kr. Hans bröder avsattes däremot snart av Rom för sitt maktmissbruk; i stället infördes direktstyre under en romerska landshövdingar. En sådan var Pontius Pilatus som i historien är känd för att ha haft oturen att befinna sig i Jerusalem vid påsken då Jesus från Nasaret ska ha lidit martyrdöden enligt författarna till Nya Testamentet.
Det judiska folket hade hoppats på att få Roms beskydd och återupprättelse, men blev istället ett lydfolk utan nationell suveränitet. Detta orsakade en rad uppror med messianska förtecken. Jerusalem stod i centrum för den politiska oron då som idag, men upprorsledarna kom i huvudsak från den norra delen, alltså från Galiléen. Drömmen om en nationell ledare – en Messias - som skulle leda det judiska folket till nationellt oberoende levde kvar och förhoppningarna riktades till alla som kunde mobilisera till kamp mot förtryckarna.
Den judiska och hellenistiska kulturerna möttes i Palestina. De korsbefruktade varandra och växelverkade i fråga om filosofi, kultur och religiösa idéer under långa tider. Som en korsväg mellan Europa, Asien och Afrika var Palestina vid den tiden omgivet av hellenistiska (grekisk-romerska) städer och befästningar; i dessa städer var också judar bosatta. Där fanns också de präster och många ledande religiösa uttolkare som var vad vi idag skulle kalla hednatro och skilda mystiska skolor. Gnosticismen uppstod i länderna/provinserna runt palestina – först bland judar som sökte djupare religiösa förklaringar och efter Jesus död bland kristna grupper. Stora delar av den judiska befolkningen hade tillbringat en lågt tid i Babylon och Egypten som flyktingar och lärt sig babyloniernas och persernas vetenskap, astronomi, astrologi och religiösa föreställningar. Den långvariga hellenistiska dominansen över området gjorde att kultur, religion och även språket påverkades. De mest utbildade övergick under Roms ockupation till grekiska, gick i ”gymnasium” och översatte till och med sitt eget folkepos Exodus till grekiska och blandade förmodligen in olika nyare influenser även i detta gamla verk.
