Från Rilpedia

Saladin (egentligen Al-Malik An-Nāṣir Ṣalāḥ ad-Dīn Yūsuf ibn Ayyūb, arabiska صلاح الدين يوسف بن ايوب), född 1138 i Tikrīt (Tikrit), död 1193 i Dimashq (Damaskus), var muslimernas högste ledare före och under tredje korståget. Salah ad-Din betyder "Trons rättskaffenhet".

Biografi

Saladin kom från en kurdisk^[1][2] familj och grundade Ayyubid-dynastin som efter hans död fortsatte att härska från Eufrat till Nordafrika fram till 1249 då den ersattes av mamluksultanerna.

Saladins far, Najm ad-Din Ayyub som var guvernör i Baalbek under seldjukerna sände honom till Damaskus för utbildning. När Saladin blev äldre började han tjäna en syrisk prins vid namn Nur-ed-din precis så som hans far och farbror hade gjort före honom. Han följde med sin farbror som hade befäl över en del av Nur-ed-dins arméer till Egypten. Här steg han till rangen av kapten och fick befälet över en del av armén. När hans trupper belägrades i Al Iskandarīyah (Alexandria) av de kristna palestinierna visade han prov på stor skicklighet som ledare.

När farbrodern dog fick Saladin positionen som storvesir i Fatimitekalifatet i Egypten och åtnjöt en stor makt som emir. Detta oroade de kristna syrierna och egyptierna som anföll honom. Dock utan framgång, vilket ledde till att Saladin kunde tåga in i Palestina.

Nur-ed-din började bli avundsjuk över Saladins växande makt vilket ledde till en svår balansgång för Saladin som inte vill förarga prinsen. Nur-ed-din dog 1174 och Saladin ställdes så småningom mot hans efterträdare vilken han besegrade och blev sultan över Syrien och Egypten.

De följande 10 åren tillbringade Saladin mestadels i mindre krig med kristna samtidigt som han befäste sina territorier. Han byggde ett citadell i Al Qāhirah (Kairo) och stod för en stor del av infrastrukturen i området. Han enade också de olika stridande fraktionerna i området mot de kristna, något som inte hade gjorts tidigare.

De kristna korstågen hade pågått en längre tid innan Saladin kom till makten. Många kristna befästningar hade byggts och med dem en infrastruktur både för pilgrimer som var på väg till Jerusalem men också för handel. Ett fredsavtal slöts mellan muslimerna och de kristna och Saladin som var känd att stå för sitt ord höll också sin del av avtalet fram tills de kristna bröt fredsöverenskommelsen med att plundra en karavan på väg till Mecka. Krig förklarades och de kristna besegrades vid slaget i Hattin, nära Tiberien, 1187.

I kriget stormades kungariket Jerusalem och dess kristna kung, Guy av Lusignan, samt hans två stormästare och en rad andra personer av hög rang togs till fånga. Nu fanns knappt inga kristna befästningar kvar i området och Jerusalem var under islamiskt styre.

När dessa nyheter nådde Europa beslutades det efter folkligt tryck att ett tredje korståg skulle initieras för att återigen vinna tillbaka Jerusalem. Korståget leddes av Frankrikes kung Filip II August, Fredrik I Barbarossa, kejsare av Tysk-romerska riket (som dock avled på vägen till krigsskådeplatsen) och Englands kung Rickard Lejonhjärta. 1191 intogs Acre. Rickard Lejonhjärta vann två gånger över Saladin och intog Caesarea och Jaffa. Ett avtal skrevs sedan dem i mellan och 1192 överlämnades hela området från Jaffa till Sūr (Tyre) på kusten till de kristna. Rickard kunde dock aldrig marschera in i Jerusalem då det ansågs som för farligt. Hans arméer hade redan försvagats väsentligt och ett intåg i Jerusalem skulle kunna riskera en total kollaps. De två kungarna lämnade mellanöstern för Europa och ett halvår senare 1193 dog Saladin.

Saladin har kommit att gå till historien som en man känd för sin rättvisa, måttlighet, intelligens och okränkbara trofasthet till sitt ord.^[3]

Källor

1. ↑ The Columbia Encyclopedia, Sixth Edition. 2001-05 Columbia University Press. [1]
2. ↑ V. Minorsky, Studies in Caucasian history, Cambridge University Press, 1957, sidan 138. "The medieval historian Ibn Athir relates a passage from another commander: ...both you and Saladin are Kurds and you will not let power pass into the hands of..."
3. ↑ Nordisk familjebok (1916), band 24, sp. 444 f.

Litteratur

• Kate Santon & Liz McKay (red.): Världshistorisk atlas, sid. 94-97, Parragon Books, Storbritannien 2006, ISBN 1-4054-6923-4, ISBN 978-1-4054-6923-4