Helgon
Från Rilpedia
- För andra betydelser, se Helgon (olika betydelser).
Helgon betecknar en avliden person som av katolska eller ortodoxa kyrkan anses ha levt i särskilt djup gudsgemenskap och efter olika prövningar av instanser i dessa kyrkors hierarki kanoniserats.
Sankt eller sankte (av det latinska ordet sanctus) betyder helig. Det används prefixen framför manliga helgons namn. Den kvinnliga motsvarigheten är sankta. På andra språk finns ordet i former som bland andra Saint, Sainte, San och Santa.
Helgonskap förekommer även inom andra religioner än kristendomen.
Innehåll |
Helgon inom katolska och ortodoxa kyrkor
De första helgonen
Den katolska helgonkultens ursprung är firandet av martyrerna. De kristna firade martyrernas dödsdagar, varvid nattvarden frambars vid deras gravar. När förföljelseperioderna, som startade med kejsar Neros förföljelser runt år 60 efter kristus, var över i början av 300-talet e.Kr. byggde man ofta kyrkor över deras gravar. Med tiden började man dela på martyrernas kvarlevor för att flera kyrkor skulle få en helgonrelik. När allt färre dog martyrdöden började man även helgonförklara sådana munkar, nunnor, jungfrur, eremiter, asketer och så kallade bekännare som levt ett särskilt heligt liv.
Helgon inom romersk-katolska kyrkan
Inom den romersk-katolska kyrkan har man sedan högmedeltiden en formell procedur för att erkänna någon som helgon. Man skiljer till exempel mellan beatifikation (saligförklaring) och kanonisation (helgonförklaring). Det första innebär att vördnad är tillåten inom en provins eller ett stift och det senare att vördnad är tillåten inom hela kyrkan. Före dessa båda steg genomförs rigorösa utredningar om personens liv. Det tar oftast många decennier eller rentav sekler innan någon blir beatificerad eller kanoniserad. Undantag existerar dock, se Moder Teresa.
Helgon inom ortodoxa samfund
Inom de ortodoxa kyrkorna har man en mindre omfattande process för helgonförklaring. Vanligen skall den bara godkännas av patriark eller kyrkoledning.
Helgon inom reformatoriska kyrkor
I de reformatoriska kyrkorna och samfunden, avvisar man tanken på att helgonen skulle ha förtjänster i frälsningsavseende, "överloppsgärningar", som skulle kunna tillgodoräknas nu levande och möjliggöra botgöringslättnader. Med Första Timotheosbrevet 2:5 som grund, "Gud är en, och en är förmedlaren mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus," avvisar man behovet av andra kanaler till Gud än Jesus själv. Däremot ser man ofta helgonen som goda föredömen och efterföljansvärda exempel.
I evangelisk-lutherska kyrkor, t.ex. Svenska Kyrkan och anglikanska kyrkor kan "helgon" dels syfta på alla kristna, dels på de förebilder som har egna firningsdagar under kyrkoåret.
I Svenska kyrkans kyrkoår ihågkoms de bibliska helgonen, till exempel jungfru Maria (på Fjärde söndagen i advent), Sankt Stefan (26 december), Johannes döparen (på en söndag nära 24 juni), Sankt Petrus och Sankt Paulus (på Apostladagen) med flera på särskilda dagar, medan de övriga har en gemensam helgdag i början på november, Alla helgons dag. Kollektbönen på denna dag uttrycker Svenska kyrkans officiella hållning, när man säger att Gud omger sig "med helgonens skara, låt deras förebild väcka oss till ett helgat liv, så att vi inte bara firar deras minne utan också följer dem i tro och goda gärningar". Svenska Kyrkans Centralstyrelse antog 1990 en officiell helgonkalender för Svenska Kyrkan. På liknande sätt har ELCA en helgonkalender med mindre och frivilliga firningsdagar. En evangelisk-luthersk läroskrift från 1500-talet, den Augsburgska bekännelsens apologi art. XXI, medger att Maria ber för Kyrkan, men betraktar inte 2Mack. 15:14 (om profeten Jeremias förbön) som ett tillräckligt tungt bibelargument för att göra anrop av helgonens förböner till ett obligatoriskt kyrkobruk. Svenska Kyrkan anropar helgonen i bland annat SvPs 163, och i de mariaantifoner som ingår i Tidegärden - Kyrkans Dagliga Bön.
Alla upplagor av Den Allmänna Bönboken, den officiella anglikanska gudstjänstordningen, sedan 1549 har innehållit en helgonkalender med obligatoriska helgondagar att fira - sedan 1561 även ytterligare och frivilliga helgondagar. I somliga anglikanska sångböcker, exempelvis New English Hymnal, förekommer anrop av helgonens förbön. I anglokatolska församlingar förekommer dessutom bruket av rosenkransen och allhelgonalitanian.
Den reformerta definitionen på helgon är en helt annan än den romersk katolska, och hänvisar, precis som bibeln, till de troende i allmänhet och inte till enskilda individer som med tro och handling har utmärkt sig.
Antitrinitariska rörelser har i regel samma syn på helgon som de reformerta kyrkorna.
Motsvarigheter inom andra religioner
Islam
I islam kallas heliga personer ofta för awliya' (plural för wali – "vän" på arabiska, det vill säga "Gudsvän"). Ett exempel på en känd wali är Rabia al-Adawiyya. Den persiska sufin Farid ad-din Attar har skrivit ett prosaverk som samlar många biografier över berömda awliyah' – Tazkiratú l-awliya, ["Gudsvännernas åminnelse"] (i svensk översättning av Eric Hermelin 1931–43 i fyra band).
Hinduism
Heliga personer inom hinduismen benämns med titlar som mahatma, paramahamsa, swami eller förses med namnprefixet Sri eller Srila.
Kända svenska helgon
- Huvudartikel: Svenska helgon
Helgon som är viktiga för Sverige är bland annat den heliga Birgitta, som enligt Katolska Kyrkan skall räknas som Sveriges skyddshelgon och som också har utnämnts till ett av Europas tre kvinnliga skyddshelgon, och Ansgar, Sigfrid och Eskil som enligt traditionen bidrog till Sveriges kristnande. Våren 2000 beatificerade påven den svenska nunnan Elisabeth Hesselblad, som grundade en ny gren av birgittinorden 1911.
Det finns åtskilliga exempel på endast lokalt eller nationellt erkända helgon vilka inte kanoniserats med nutida procedur, utan på det sätt kanoniseringar skedde före 1170, nämligen på stifts- eller provinsnivå. I Sverige gäller detta exempelvis "nationalhelgonet" Erik den helige, som även han brukar betraktas som skyddshelgon för Sverige i enlighet med den lokala tradition som fanns redan före reformationen.
Namnhelgon
Namnhelgon kallas ett helgon, när det är valt som en enskild persons personliga skyddshelgon genom att man har givit personen samma namn som helgonet i fråga. Seden med namnhelgon, som knappast förekommer i Norden efter reformationen, kan ändå utgöra ett ursprung till firandet av namnsdagar, eftersom man firade sitt namnhelgon på helgonets högtidsdag, som angavs i almanackan.
Svenska lokalhelgon
Lokalhelgon är personer kring vilka det uppstått en lokal kult. Kulten kan vara begränsad till en kyrkoprovins, ett biskopsdöme, en socken eller bara en enskild kyrka. Lokalhelgon har vanligen inte kanoniserats av påven dock ofta av en lokal biskop. Det finns många helgon i Sverige som bara vördades lokalt men som ändå hade en kyrka och ofta en källa uppkallad åt sig. Några exempel är helige Arild, Torgils i Kumla, Torsten i Bjurum, Karlung i Roslagen, Magnhild av Fulltofta och Sven av Arboga. Se även svenska helgon.
Källor
- Nationalencyklopedins webbupplaga, uppslagsordet helgon (sidan besökt 26 januari 2008)
Fördjupningslitteratur
- Ball, Ann, Faces of Holiness: Modern Saints in photos and words. Huntington, Indiana: Our Sunday Visitor Books 1998. ISBN 0-87973-950-9
- Chervin, Ronda De Sola, Treasury of Women Saints. Ann Arbor, Michigan: Servant Publications 1991. ISBN 0-89283-707-1
- Dahlby, Frithiof, Helgondagar. Stockholm: Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag 1958.
- Farmer, David Hugh, The Oxford Dictionary of Saints. 3rd ed. Oxford: Oxford University Press 1992. ISBN 0-19-283069-4
- Newland, Mary Reed, The Saints and Our Children. Rockford, Illinois: TAN Books and Publishers 1995. ISBN 0-89555-517-4
- The Book of Saints: A Dictionary of Servants of God. 6th ed. London: Cassell 1994. ISBN 0-304-34357-9
- Woodward, Kenneth L., Making Saints: How the Catholic Church determines who becomes a Saint, who doesn't, and why. New York: Simon and Schuster 1996. ISBN 0-684-81530-3
