Magdalena Rudenschöld

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Magdalena Charlotta Rudenschöld.jpg

Magdalena Rudenschöld, född 1 januari 1766, död 5 mars 1823, var en svensk grevinna av ätten Rudenschöld, och hovdam. Hon var en av aktörerna i Armfelt-konspirationen mot förmyndarregeringen och dömdes för landsförräderi. Hon var 1785-1793 älskarinna till Gustaf Mauritz Armfelt, ett förhållande som höll på att kosta henne livet när Armfelt i sin frånvaro dömdes till döden för konspiration mot kungen.

Innehåll

Bakgrund

Dotter till det svenska riksrådet och friherren (eg greven) Carl Rudenschöld och grevinnan Kristina Sofia Bielke. Magdalena Charlotta Rudenschöld blev år 1784 hovdam hos Gustav III:s syster, prinsessan Sofia Albertina. Hon beskrivs som vacker, intelligent och passionerad och kallades allmänt för Malla. Vid hovet blev hon uppvaktad av både kungens bror, hertig Karl, och av Armfelt. Armfelt gifte sig med Hedvig Ulrika De la Gardie 1785, men fortsatte att uppvakta Magdalena, som samma år inledde ett förhållande med honom. I sitt förhållande till Magdalena beskrivs Armfelt som en egocentriker; han bedrog både henne och sin fru, och Magdalena födde honom i hemlighet två barn, som troligen dog snart efter födseln.

Konspirationen

År 1793 smidde Armfelt, som då vistades utomlands, planer på att störta Reuterholm med ryska flottans hjälp och ta plats i förmyndarstyrelsen. Han fick Magdalena att fungera som hans agent och budbärare till hans anhängare, den unge kungen och den ryska ambassaden. Hon utförde åtminstone ett av dessa uppdrag; skälet ska ha varit personligt snarare än politiskt; hon ville ha honom tillbaka som älskare. Armfelts brevväxling kom i händerna på Reuterholm genom postmästaren i Hamburg, där all post till Norden passerade, som tog emot mutor för att göra kopior på brev. Då Reuterholm i december inledde sin aktion mot konspirationen arresterades Magdalena som en av de första inblandade natten 18 december 1793. Hon hade bränt flera papper men bland hennes brev fann man en del kärleksbrev från hertig Karl.

Rättegång

Bevismaterialet mot henne var klent, och hon försvarade sig klokt och kraftfullt. Men hon utsattes för hård press och hölls "uti ett ohyggligt fängelse, där jag icke sett varken sol eller måne". Vad som anses ha inverkat mest negativt på hennes ställning var emellertid, att hon i sina brev hade uttryckt sig ringaktande om hertig Karl och Reuterholm, som båda tog illa vid sig av hennes åsikter om dem; hertig Karl var dessutom sedan förut illa inställd till henne på grund av att hon avvisat hans närmanden.

Vid en husundersökning av Armfelts egendom Lindnäs i Östergötland påträffades elvahundra av hennes kärleksbrev till honom. Åtta av dem trycktes i Svea Hovrätts protokoll och utgavs som skillingtryck av hertig Karl och Reuterholm med titeln: "Den på Gamla Kungshuset fängslade frökens nu Magdalena Charlotta Carlsdotters brev till riksförrädaren som forfom kallades baron Armfelts, nu fågelfri under namn av Gustaf Mauritz Magnusson, angående deras kärleksäventyr." I breven skriver Magdalena bland annat om hur hon med hans stöd försökt avbryta en graviditet. Hon förnekade inte att hon skrivit dem, men Armfelt förnekade att han läst dem. Dessa brev brändes till stor del med stöd av Oscar II år 1888 eftersom de stötte den viktorianska sexualmoralen.

I april 1794 lyckades man få tag på bättre bevismaterial, som hon konfronterades med. Hon erkände då och betonade att hon hade utfört sitt brott endast på grund av sitt obegränsade förtroende för Armfelt. Svea Hovrätt och Högsta domstolen dömde 22 september 1794 Magdalena Rudenschöld till döden för medhjälp till landsförräderi tillsammans med Armfelt, Ehrenström, Aminoff. Straffet ändrades till schavottering och spinnhusLångholmen. Rikskansler Fredrik Sparre föreslog att Magdalena skulle piskas, vilket Reuterholm godkände, men detta mötte opposition, Sparre kallades "riskanslern" och det blev inte genomfört.

Bestraffning

Schavotteringen på Riddarholmstorget 23 september 1794 beskrivs som "ett hjärtslitande skådespel". Åskådarna sägs ha tyckt synd om henne och visat medlidande, på grund av hennes "ungdom, hennes hårda öde och kanske även av återstoden av hennes forna skönhet", som Hedvig Elisabet Charlotta av Oldenburg skrev i sin dagbok. Hon stod på schavotten tillsammans med bödeln, bödelsdrängen, underståthållaren, doktorn och en fältskär. Vaktchefen Silfverhielm var också närvarande. Hon var klädd i grå kattunskjol och svart kappa och hade utsläppt hår. Hon drack vatten två gånger. Då vagnen kom för att ta henne till spinnhuset svimmade hon, enligt Märta Helena von Schnell: "med samma smak och adresse som en gång assesorskan Olin i Acis och Galathea" på Operan. Hennes vän greve A.F. Skjöldenbrand skrev : "Blott några av pöbelns avskum började att smäda men Silfverhielm lät vakten tysta dem". Det var meningen att hon skulle bära halsjärn, men då bödeln lyfte det för att sätta på det ryggade hon rysande tillbaka, varpå "bödeln fällde händerna, varpå hon fick ställa sig blek utan halsjärn framför pålen, där hon stod blek som en nyss avliden i tjugo minuter, varpå hon dånade och bars bort som död."

Hon fråntogs sitt adelsnamn och sin frökentitel- motsvarande hände också de övriga adliga bland hennes medbrottslingar- och omnämns i äldre Långholmshandlingar som »Magdalena Carlsdotter, f. d. fröken»:

Man satte mig i en hyrvagn, omgifven af stadsvakter. jag förblev sanslös hela vägen till spinnhuset, ett stycke utom Hornstull, och öppnade ej mina ögon förrän på eftermiddagen, då jag fann mig helt allena, liggande på golfvet i en mörk arrest med en vattenskål och ett glas vin bredvid mig. Ännu hade jag ingenting smakat på hela dygnet. Då jag tog i vinglaset hörde jag skrik: 'hon lefver ännu'. Jag såg upp till fönstret och fann där utanför uppstaplade alla spinnhushjonen, som betraktade mig. Jag ville då stiga upp och flytta mig i en vrå undan deras åsyn, men fann mig oförmögen att stå på mina fötter, och återföll tillbaka på golfvet.

Senare liv

Reuterholm ordnade så att hon släpptes fri innan kungen myndigförklarades, för att han ville undvika att kungen benådade henne. Magdalena frisattes i november 1796, med den första statshandling som Gustav IV Adolf undertecknade, och förvisades till Gotland, där hon fick Stenstugu gård som ersättning för förlorad lön och pension. Hon återfick då sitt namn.

Första åren fick hon ej lämna ön, men sedan blev hon fullständigt fri. År 1798 fick hon en son; sonen Eric Ekmansdorff Karlsson föddes 5 juni 1798 i Finntorp i Tryserums socken i Kalmar län. Han blev sedan officer i Willmanstrand i Finland. Fadern var hennes betjänt, "en ung, rask och vacker gosse", som hon sedan levde ihop med- en del källor sade dock att deras förhållande blev olyckligt och att han behandlade henne illa.

Magdalena Rudenschöld flyttade 1801 till Schweiz på förslag och bekostnad av Armfelt, där hon beskyddades av Germaine de Staël och ofta besökte Coppet. Det var också på hans rekommendation som hennes son sändes för att uppfostras i Sankt Petersburg. Hon beskrevs nu som älskvärd men allvarlig.

Hon återkom till Sverige 1813 för att hjälpa till att ta hand om sin bror Thure Gabriels barn. Hon beskrevs nu som glättig och fängslade med roliga historier, men misstänksam och talade aldrig om sin ungdom. Så småningom flyttade hon ifrån sin bror till Stockholm. Hon dog i Stockholm den 5 mars 1823, femtiosju år gammal. Magdalena Rudenschiöld sägs ha begravts på Klara kyrkogård, "utanför kyrkväggen".

Hennes meddömde, J. A. Ehrenström, sade att hennes misstag var "kärlek, denna våldsamma passion, som hos så många människor av alla åldrar överväldigar förnuftet".

Kvar på fängelseväggen lämnades ett poem på franska:


Que le bonheur arrive lentement! 
Que le bonheur s'éloigne avec vitesse! 
Dans le cours de ma triste jeunesse 
Si j'ai joui ce ne fut qu'un moment; 
Je suis punie de ce moment d'ivresse... 

L'espoir qui trompe a toujours sa douceur 
Et dans nos maux souvent il nous console; 
Mais loin de moi l'illusion s'envolé; 
Et l'espérance est morte dans mon coeur, 
Ce coeur hélas! que le chagrin dévore, 
Dans le passé veut resair encore 
De son bonheur la fugitive aurore 
Et tous les bien qu'il n'a plus anjourd' hui. 

Mais du présent, l'image trop fidèle 
Sans cesse s'attache à mes rêves trompeurs 
Et hélas! sans pitié la verité cruelle 
Viens m'avertir de répendre des pleurs. 
Översättning till engelska:
How happiness arrives slowly!
How happiness moves away with speed!
In the course of my sad youth
If I enjoyed it was only one moment;
I am punished of this moment of intoxication... 

The hope which misleads always has its softness
And in our evils often it comforts us;
But far from me the illusion flown away;
And the hope died in my heart,
This heart alas! that sorrow devours,
In the past wants to still resair
its happiness fugitive the dawn 
And all them although it today does not have any more anjourd'. 

But of the present, the too faithful image
Unceasingly sticks to my misleading dreams
And alas! without pity the cruel verity
Come to inform me répendre tears.

Externa länkar

Källor

  • Ingvar Andersson, "Gustavianskt"
  • Sten Carlsson, "Den svenska historien; Gustav III, en upplyst envåldshärskare. Band 10".
  • Herman Lindquist, "Historien om Sverige"
Personliga verktyg
På andra språk