Louis De Geer (1587–1652)
Från Rilpedia
- Se Louis De Geer för andra personer med samma namn.
 |
Hela eller delar av artikeln innehåller text från den numera fria publikationen Nordisk familjebok, vilket gör att den kan innehålla omodernt språkbruk. Du kan hjälpa Wikipedia genom att modernisera artikelns språk. |
Louis De Geer (förnamnet även: Lodewijk, Lovis eller Louys), född 17 november 1587 i Liège, död 19 juni 1652 i Amsterdam, förmögen holländsk-svensk köpman och industriidkare. Var vän med Axel Oxenstierna och har kallats för "den svenska industriens fader". De Geer var far till sexton barn och grundare av friherresläkten de Geer. En lång rad svenska adelsmän har efter honom och hans son burit namnet Louis de Geer.
Innehåll |
Familj och uppväxt
Louis De Geers far, Louis De Geer, herre till Gaillardmont, lär med sin familj, för religionens skull, ha flytt från sitt hem och begivit sig till Dordrecht i Holland. Den unge Louis fick dels i fädernehemmet, dels genom utländska resor en grundlig underbyggnad både i allmän bildning och särskilt i allt vad som hörde till affärslivet.
Efter faderns död slog han sig ner som köpman, först i Dordrecht och sedan (1615) i Amsterdam, som blev medelpunkten för hans verksamhet. I förbindelser med Sverige kom han till följd av svenska kronans behov dels av penningförsträckningar, dels av vapen och andra krigsförnödenheter. I båda dessa avseenden stod De Geer, åtminstone från 1617, i affärsgemenskap med svenska kronan.
Investeringar och ankomst till Sverige
Genom sina landsmän bröderna de Besche fick De Geer närmare kännedom om Sveriges stora naturliga rikedomar. En av dessa bröder, Velam Gillisson De Besche, arrenderade 1618 av kronan Finspångs gård och län för De Geers pengar och mot hans borgen samt blev sedermera, såsom den tekniskt bildade yrkesidkaren, en verksam medhjälpare åt den kapitalstarke affärsmannen i flera av hans företag. Nu började De Geer nedlägga betydliga kapital i Sverige och gjorde därigenom Finspång till den svenska storslöjdens förnämsta härd: där anlades nya masugnar, stångjärnshammare och manufakturer i stor skala, tackjärnsblåsningen och stångjärnssmidet förbättrades efter fransk eller vallonsk metod, kanongjuteri anlades, och järnkanoner började tillverkas. I det närbelägna Norrköping, som blev utskeppningsorten för den nya industrien, anlades gevärsfaktori, mässingsbruk o.s.v. För drivande av den nya industrien inkallades en mängd vallonska bergsmän och smeder från Liège och Namur.
Gustav II Adolf gjorde allt för att främja De Geers verksamhet; han "karesserade den mannen nog, innan han fick locka honom i riket" (Per Brahe d.y.). Så snart De Geer kommit till Sverige, vilket inträffade 1627, blev han genast naturaliserad. Kort förut hade han av kronan arrenderat även Österby, Leufsta och Gimo bruk i Uppland. Nu överhopades han med åtskilliga mer eller mindre lönande uppdrag för kronans räkning: han övertog alla kronans gevärsfaktorier, och sedan kronan själv övertagit kopparhandeln och salthandeln i riket, blev han, jämte Erik Larsson (von der Linde), direktör över kronans dithörande affärer.
Hans befattning med kopparhandeln invecklade honom i många obehag och ådrog honom både Gustav Adolfs och förmyndarstyrelsens misshag. Sannolikt är dock detta att räkna till de missförstånd, som lätt uppkomma i affärer, då var och en står på sin fördel. Det goda förhållandet emellan honom och regeringen blev likväl snart återställt; särskildt visade Axel Oxenstierna honom mycken vänskap och stort förtroende. Under förmyndarregeringen utvidgade De Geer alltmer sin verksamhet: hans arrenden omfattade slutligen ej allenast Finspång och Dannemoraverken, utan även åtskilliga andra bruk, i Uppland, Södermanland, Närke och Värmland.
Adlande och krigsföretag
.png)
För att ännu närmare fästa honom vid Sverige tilldelade honom regeringen 1641 svenskt adelskap och lät honom under frälserätt köpa några av sina arrendebesittningar, näml. Finspång med underlydande samt Österby, Leufsta och Gimo jämte tillhörande lägenheter (utom Dannemora gruva). Därmed hade De Geer gjort Sverige till sitt andra fädernesland.
Det dröjde ej heller länge, innan han fick tillfälle att visa sin erkänsla och sin patriotism. Det är nu, som köpmannen höjer sig till statsmannens ståndpunkt. När Torstenssons krig utbryter (1643), skyndar De Geer, på svenska regeringens uppmaning, såsom kungl. svensk kommissarie till Holland, påkallar Staternas bistånd, och då detta uteblir, utrustar han, mest på egen bekostnad, en flotta om 30 fartyg, som under amiral Martin Thijssens befäl avgår till Danmark för att överföra svenskarna från fastlandet till öarna. Väl misslyckades denna första expedition, ty danskarna tvingade densamma redan i Nordsjön att återvända, och när den återkom till Holland, råkade De Geer i stor förlägenhet, därför att skeppsfolket pockade på sin sold och gjorde myteri; men genom stora ansträngningar kunde De Geer likväl snart åter sända en eskader av 22 skepp till Norden. Denna lyckades bättre: den befriade Göteborg från den danska blockaden, trängde genom Öresund, förenade sig med svenska flottan och tog en ärofull andel i den sjöseger, som under Carl Gustaf Wrangels överbefäl vanns mellan Femern och Lolland 13 oktober 1644 — en seger, som gjorde svenskarna till herrar på sjön och därmed nödgade danskarna till fred (se A. Munthe: Svenska flottans sjöhjältar, V, 1905).
Vid fredsunderhandlingen rönte De Geer, som redan 1644 återkommit från Holland, den hedern att av Axel Oxenstierna rådfrågas rörande fredsvillkoren. Kostnaderna för hans expedition beräknades till nära en halv million riksdaler specie, för vilken summa han på flera sätt gottgjordes. Den vanliga uppgiften att han för sitt fosterländska handlingssätt endast rönte otack och gjorde stora förluster tyckes sakna grund.
Industrier och handel
Sedan De Geer efter fredens avslutande återgått till privatlivet, fortsatte han sin storartade industriella verksamhet och utvidgade densamma dels genom nya egendomsköp, dels med tillhjälp av de nya arbetskrafter, som vunnos genom en ny invandring av valloner.
De nya arbetsmetoder, som genom De Geers bemedling infördes i det industriella livet, förblev över två sekler härskande i Sverige. Vid Leufsta och Österby uppdrevs tillverkningen oerhört, så att dessa båda bruk, så länge smidestvånget gällde, voro rikets största. Under sina senare levnadsår arbetade han även på utvidgande av Sveriges handelsförbindelser och kolonialväsen. Efter att för egen räkning ha drivit handel på Guineakusten förmådde han (1649) regeringen att inrätta ett afrikanskt kompani med privilegium på oceanhandeln söder om Kanarieöarna, och året därpå inköptes av en afrikansk kung Cabo Corso på Guldkusten, där en svensk koloni anlades (se vidare Afrikanska kompaniet). Efter att 1651 ha för sista gången besökt Sverige avled De Geer i Amsterdam 19 juni 1652.
Med sin förut avlidna maka, Adrienne Gérard, hade han sexton barn, av vilka de flesta överlevde honom. I sitt enskilda liv var han, enligt samtidas intyg, en gudfruktig och rättskaffens, ädelsinnad och välgörande man, som använde sina rikedomar på ett frikostigt sätt. Han verkade även för det andliga i form av religion och utbildning.
Minnesmärken och efterord
1829 lät Svenska Akademien slå en medalj över honom, och Frans Michael Franzén skrev med anledning därav ett minnestal. Jfr Burén, Äreminne över L. de Geer (1790), J. L. W. de Geer van Jutphaas, Lodewijk de Geer van Finspong en Leufsta. Eene bijdrage tot de handelsgeschiedenis van Amsterdam in de zeventiende eeuw (1834; 3:e uppl. 1852), ***, Louis De Geer, extrait de la Revue de Belgique 1847, och C. F. Wiberg, Louis de Geer et la colonisation wallonne en Suède (1876).
Louis De Geer står som staty, skapad av Carl Milles, på Gamla torget i Norrköping.
Se även
- Louis De Geer (1622-1695) - son
- Louis De Geer - efterföljande med namnet Louis de Geer
Externa länkar
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
