Från Rilpedia

Lise Meitner, född 7 november 1878 i Wien, Österrike, död i Cambridge 27 oktober 1968, österrikisk-svensk fysiker inom radioaktivitet och kärnfysik. Meitner föddes i en judisk familj som tredje barnet i en skara på åtta. Redan som tonåring konverterade hon till att bli Lutheran. Trots motstånd från sin familj började hon studera fysik vid Wiens universitet under Ludwig Boltzmann. Hon disputerade 1907 som första kvinna på universitetet. Efter att hon tagit sin doktorsgrad reste hon till Berlin för att studera med Max Planck och arbeta med kemisten Otto Hahn. Meitner och Hahn kom att leda varsin sektion vid Kaiser Wilhelm-institutet för kemi där de studerade radioaktivitet.

1918 upptäckte de tillsammans den första långlivade isotopen av grundämnet protaktinium och 1923 upptäckte Meitner Augereffekten som fått sitt namn av den franske fysikern Pierre Victor Auger som upptäckte samma effekt två år senare. 1926 blev hon den första kvinnliga professorn i Tyskland när hon fick tjänsten vid universitetet i Berlin.

I och med att man upptäckte neutronen i början av 1930-talet, började man inom vetenskapliga kretsar spekulera kring möjligheten att i laboratoriemiljö skapa tyngre grundämnen än det tyngsta som man då kände till; nämligen uran med atomnummer 92. Det resulterade i en vetenskaplig kapplöpning mellan Ernest Rutherford i Storbritannien, Irene Joliot-Curie i Frankrike, Enrico Fermi i Italien, och duon Meitner-Hahn i Berlin. Vid denna tid ansåg alla inblandade att detta mycket väl kunde vara grunden till ett Nobelpris.

Efter att Tyskland annekterade Österrike 1938 i den så kallade Anschluss flydde Meitner till Stockholm på inrådan av Dirk Coster. På grund av sin judiska bakgrund förnekades hon ett pass, men lyckades med ett sedan länge utgånget pass ta sig först till Nederländerna för att sedan ta sig till Sverige och Stockholm. Där fortsätte hon sitt arbete vid Manne Siegbahninstitutet men med mycket litet stöd, mest på grund av Siegbahns fördomar gentemot kvinnliga forskare.^{[källa behövs]} Hahn och Meitner möttes kort i november samma år för att planlägga sin fortsatta forskning. De påbörjade en brevväxling. Genom dessa brev vet man att när Hahn utförde experimentet med att bestråla uran på sitt laboratorium i Berlin som resulterade i nukleär fission (istället för ett tyngre grundämne) kunde han inte förstå vad som skett. I ett brev som nådde Meitner när hon var på besök hos en väninna i Kungälv ber han henne om råd och i sitt svar beskriver hon som första person någonsin hur neutronen hade gjort urankärnan instabil och delat den i de två mindre delarna barium och krypton, resulterande i en frigörelse av några neutroner och en enorm mängd energi. Den frigjorda energin motsvarade den beräknade minskningen av massan enligt Einsteins berömda ekvation E=mc².

På grund av sitt judiska ursprung var det politiskt omöjligt att Hahn och Meitner skulle publicera upptäckten tillsammans. Så Hahn publicerade de kemiska upptäckterna i januari 1939 och Meitner publicerade de fysikaliska förklaringarna följande månad tillsammans med sin släkting, fysikern Otto Robert Frisch, och döpte processen till "nukleär fission". I denna publikation förutsåg Meitner möjligheten till en kärnreaktion med en enorm explosiv potential. Denna rapport blev startskottet till en febril aktivitet eftersom man förstod att detta kunde användas till vapenproduktion och denna forskningen fanns i tyska händer. Leo Szilard, Edward Teller, och Eugene Wigner övertalade Einstein, som med sitt kändisskap hade möjligheten att skriva ett brev och varna USA:s dåvarande president Franklin D. Roosevelt. Detta ledde sedan till det så kallade Manhattanprojektet. Meitner avslog att delta i projektet i Los Alamos, och svarade att "Jag vill inte ha något att göra med en bomb!" (Sime, 305)

1944 tog Hahn ensam emot Nobelpriset i kemi för den forskning som Hahn och Meitner gemensamt åstadkommit. Många anser idag att Meitner inte fick Nobelpriset på grund av att hon var kvinna, judinna och emot militär forskning kring kärnkraften.^{[källa behövs]}

Lise Meitner fick 1947 en professur vid KTH, blev svensk medborgare 1949 och deltog i uppbyggnanden av R1, den första svenska kärnreaktorn, vid KTH. 1960 flyttade hon till Storbritannien.

Meitner invaldes 1945 som utländsk ledamot nummer 826 av Kungliga Vetenskapsakademien, och räknades från 1951 till de inhemska ledamöterna, med nummer 968.

1966 belönades Hahn och Meitner med Enrico Fermi-priset tillsammans med Fritz Straßmann. Hon förärades priset som "Woman of the Year" av "the National Women's Press Club" i USA 1946 och fick Max Plancks medalj av Tyska fysikersamfundet 1949.

Meitner har fått grundämne 109, meitnerium, uppkallat efter sig.

Källor

• Trends in Atomic Physics: Essays Dedicated to Lise Meitner, Otto Hahn, Max von Laue on the Occasion of their 80th Birthday - Otto Robert Frisch, 1959, New York, Interscience
• Lise Meitner and the Dawn of the Nuclear Age - Patricia Rife, 1999, Birkhäuser.
• Lise Meitner: A Life in Physics - Ruth Lewin Sime, 1996, Berkeley: University of California Press. ISBN 0-520-08906-5.
• Twentieth Century Women Scientists - Lisa Yount 1996, New York: Facts on File. ISBN 0-8160-3173-8.
• Lise Meitner - en levnadsteckning - Bengt Forkman, 2006, Gidlunds. ISBN 978-91-7844-337-7
• Ny Teknik 4 oktober 2000: Den stora upptäckten

• Wikimedia Commons har media som rör Lise Meitner
  Bilder & media