Leijoncreutz
Från Rilpedia
Leijoncreutz är namnet på en svensk adlig ätt.
Anders Leijoncreutz
Ätten härstammar från en Johannes Siggonis Friis (död 1681), vilken från 1654 var kyrkoherde i Vartofta-Åsaka pastorat av Skara stift. Denne fick med sin hustru Carin Andersdotter sonen Anders (född 24 augusti 1636, död 24 september 1714), vilken verkade som militär främst under Karl X Gustav och Karl XI. Anders Hansson Friis blev mönsterskrivare vid Skaraborgs regemente 1655, fältväbel 1659, regementskvartermästare 1659, fänrik 1671, kaptenlöjtnant 1674 och kapten 1677 innan han erhöll avsked "för ålderdom" år 1700. Under sin nästan halvsekellånga krigarbana deltog han i de nordiska krigen 1655-1660 samt i skånska kriget 1675-1679. Från det senare berättas att Friis "förhöll sig alltid såsom en behjärtad krigsman, särdeles i slagen vid Halmstad och Lund, på vilket senare ställe han till de förr erhållna blessyrerna blev skjuten med en grov järnskrotkula i högra knät och dessutom till huvud och armar med musköter så sönderslagen, att han länge blev liggande på marken bland de döda".
För sina insatser i rikets tjänst adlades Anders Hansson Friis den 16 augusti 1695 av Karl XI under namnet Leijoncreutz. Ätten introducerades på Riddarhuset 1697 med ättenummer 1335. Anders Leijoncreutz fick med Anna Slötman tre söner och tre döttrar (se lista nedan), men då ingen av sönerna överlevde honom slöt han själv sin ätt på svärdssidan 1714. Ätten fortlever dock idag (2009) via en sidolinje härstammande från släktens stamfader.
Anders Leijoncreutz' barn
- Beata (1669-1753)
- Elsa (1671-1745)
- Agneta (1673-1745), gift 1:a gången med ryttmästare Frans Henrik Hård af Segerstad, 2:a gången med ryttmästare Carl Henrik Norman och 3:e gången med major Martin Fredrik Liborius.
- Johan, (död 1703), löjtnant, stupad i Polen; gift med Gunilla Crusebjörn.
- Magnus (död 1708), regementskvartermästare, avliden av skador erhållna i slaget vid Malatitze.
- Carl (död 1708), löjtnant, stupad i slaget vid Malatitze.
Anders Leijoncreutz' söner illustrerar med tydlighet vad Jan von Konow i sin historik över den svenska adeln beskrivit som "den avtappning av både gammalt och ungt blod, som ridderskapet och adeln fick vidkännas" under Karl XII:s krig.
Källor
- Gustaf Elgenstierna: Den introducerade svenska adelns ättartavlor (Stockholm 1925-36)
- Carl Hallenfdorff (red): Sveriges Riddarhus (Stockholm 1926)
- Jan von Konow: Sveriges adels historia (Karlskrona 2005)
- Genealogisk artikel om ätten Leijoncreutz på adelsvapen.com