1917
1: Se, HERREN ödelägger jorden och föröder den; han omvälver, vad därpå är, och förströr dess inbyggare.
2: Och det går prästen såsom folket, husbonden såsom tjänaren, husfrun såsom tjänarinnan, säljaren såsom köparen, låntagaren såsom långivaren, gäldenären såsom borgenären.
3: Jorden bliver i grund ödelagd och i grund utplundrad; ty HERREN har talat detta ord.
4: Jorden sörjer och tvinar bort, jordkretsen försmäktar och tvinar bort, vad högt är bland jordens folk försmäktar.
5: Ty jorden har blivit ohelgad under sina inbyggare; de hava överträtt lagarna, de hava förvandlat rätten, brutit det eviga förbundet.
6: Därför uppfräter förbannelse jorden, och de som bo där måste lida, vad de hava förskyllt; därför förtäras jordens inbyggare av hetta, så att ej många människor finnas kvar.
7: Vinmusten sörjer, vinträdet försmäktar; de som voro så hjärteglada sucka nu alla.
8: Det är förbi med fröjden vid pukornas ljud, de gladas larm ha tystnat; det är förbi med fröjden vid harpans klang.
9: Vin dricker man icke mer under sång, rusdrycken kännes bitter för dem som dricka den.
10: Nedbruten ligger den öde staden; vart hus är stängt, så att ingen kommer därin.
11: Därute höres klagorop över vinet; all glädje är såsom en nedgången sol, all jordens fröjd har flyktat.
12: Ödeläggelse allenast är kvar i staden, och porten är slagen i spillror.
13: Ty det måste så gå på jorden bland folken, såsom det går, när man slår ned oliver, såsom när man gör en efterskörd, sedan vinbärgningen är slut.
14: Dessa häva då upp sin röst och jubla; fröjderop över HERRENS höghet ljuda borta i väster:
15: "Ären därför HERREN i österns bygder, även i havsländerna HERRENS, Israels Guds, namn."
16: Från jordens ända höra vi lovsånger: "En härlig lott får den rättfärdige!" Men jag säger: Jag arme, jag arme, ve mig! Härjare härja, ja härjande fara härjare fram.
17: Faror, fallgropar och fällor vänta eder, I jordens inbyggare.
18: Och om någon flyr undan farlighetsropen, så störtar han i fallgropen, och om han kommer upp ur fallgropen, så fångas han i fällan. Ty fönstren i höjden äro öppnade, och jordens grundvalar bäva.
19: Jorden brister, ja, den brister; jorden rämnar, ja, den rämnar; jorden vacklar, ja, den vacklar;
20: jorden raglar, ja, den raglar såsom en drucken; den gungar såsom vaktskjulet i trädets topp. Dess överträdelse vilar tung på den, och den faller och kan icke mer stå upp.
21: På den tiden skall HERREN hemsöka höjdens här uppe i höjden och jordens konungar nere på jorden.
22: Och de skola samlas tillhopa, såsom fångar hopsamlas i fånggropen, och skola inneslutas i fängelse; sent omsider når dem hemsökelsen.
23: Då skall månen blygas och solen skämmas; ty HERREN Sebaot skall då vara konung på Sions berg och i Jerusalem, och hans äldste skola skåda härlighet.
|
KJV
1: Behold, the LORD maketh the earth empty, and maketh it waste, and turneth it upside down, and scattereth abroad the inhabitants thereof.
2: And it shall be, as with the people, so with the priest; as with the servant, so with his master; as with the maid, so with her mistress; as with the buyer, so with the seller; as with the lender, so with the borrower; as with the taker of usury, so with the giver of usury to him.
3: The land shall be utterly emptied, and utterly spoiled: for the LORD hath spoken this word.
4: The earth mourneth and fadeth away, the world languisheth and fadeth away, the haughty people of the earth do languish.
5: The earth also is defiled under the inhabitants thereof; because they have transgressed the laws, changed the ordinance, broken the everlasting covenant.
6: Therefore hath the curse devoured the earth, and they that dwell therein are desolate: therefore the inhabitants of the earth are burned, and few men left.
7: The new wine mourneth, the vine languisheth, all the merryhearted do sigh.
8: The mirth of tabrets ceaseth, the noise of them that rejoice endeth, the joy of the harp ceaseth.
9: They shall not drink wine with a song; strong drink shall be bitter to them that drink it.
10: The city of confusion is broken down: every house is shut up, that no man may come in.
11: There is a crying for wine in the streets; all joy is darkened, the mirth of the land is gone.
12: In the city is left desolation, and the gate is smitten with destruction.
13: When thus it shall be in the midst of the land among the people, there shall be as the shaking of an olive tree, and as the gleaning grapes when the vintage is done.
14: They shall lift up their voice, they shall sing for the majesty of the LORD, they shall cry aloud from the sea.
15: Wherefore glorify ye the LORD in the fires, even the name of the LORD God of Israel in the isles of the sea.
16: From the uttermost part of the earth have we heard songs, even glory to the righteous. But I said, My leanness, my leanness, woe unto me! the treacherous dealers have dealt treacherously; yea, the treacherous dealers have dealt very treacherously.
17: Fear, and the pit, and the snare, are upon thee, O inhabitant of the earth.
18: And it shall come to pass, that he who fleeth from the noise of the fear shall fall into the pit; and he that cometh up out of the midst of the pit shall be taken in the snare: for the windows from on high are open, and the foundations of the earth do shake.
19: The earth is utterly broken down, the earth is clean dissolved, the earth is moved exceedingly.
20: The earth shall reel to and fro like a drunkard, and shall be removed like a cottage; and the transgression thereof shall be heavy upon it; and it shall fall, and not rise again.
21: And it shall come to pass in that day, that the LORD shall punish the host of the high ones that are on high, and the kings of the earth upon the earth.
22: And they shall be gathered together, as prisoners are gathered in the pit, and shall be shut up in the prison, and after many days shall they be visited.
23: Then the moon shall be confounded, and the sun ashamed, when the LORD of hosts shall reign in mount Zion, and in Jerusalem, and before his ancients gloriously.
|
PR33.38
1: Katso, Herra tekee maan tyhjäksi ja autioksi, mullistaa sen muodon ja hajottaa sen asukkaat.
2: Ja niinkuin kansan käy, niin papinkin, niinkuin orjan, niin hänen herransa, niinkuin orjattaren, niin hänen emäntänsä, niinkuin ostajan, niin myyjän, niinkuin lainanottajan, niin lainanantajan, niinkuin velallisen, niin velkojankin.
3: Maa tyhjentämällä tyhjennetään ja ryöstämällä ryöstetään. Sillä Herra on tämän sanan puhunut.
4: Maa murehtii ja lakastuu, maanpiiri nääntyy ja lakastuu; kansan ylhäiset maassa nääntyvät.
5: Maa on saastunut asukkaittensa alla, sillä he ovat rikkoneet lait, muuttaneet käskyt, hyljänneet iankaikkisen liiton.
6: Sentähden kirous kalvaa maata, ja sen asukkaat syystänsä kärsivät; sentähden maan asukkaat kuumuudesta korventuvat, ja vähän jää ihmisiä jäljelle.
7: Viini murehtii, viiniköynnös kuihtuu, kaikki ilomieliset huokaavat.
8: Loppunut on vaskirumpujen riemu, lakannut remuavaisten melu, loppunut kanteleitten riemu.
9: Ei laulaen viiniä juoda, väkijuoma käy karvaaksi juojillensa.
10: Kukistettu on autio kaupunki, joka talo teljetty, sisään pääsemätön.
11: Viinistä on kaduilla valitus, kaikki ilo on mennyt mailleen, riemu maasta paennut.
12: Jäljellä on kaupungissa hävitys, portti on pirstaleiksi lyöty.
13: Sillä niin on käyvä maan päällä, kansojen keskuudessa, kuin öljypuuta karistettaessa, kuin jälkikorjuussa, viininkorjuun päätyttyä.
14: Ne korottavat äänensä ja riemuitsevat, ne huutavat mereltä päin Herran valtasuuruutta:
15: "Sentähden kunnioittakaa Herraa valon mailla, ja meren saarilla Herran, Israelin Jumalan, nimeä".
16: Maan äärestä kuulemme ylistysvirret: "Ihana on vanhurskaan osa!" Mutta minä sanon: "Riutumus, riutumus on minun osani, voi minua: ryöstäjät ryöstävät, raastaen ryöstäjät ryöstävät!"
17: Kauhu ja kuoppa ja paula on edessäsi, sinä maan asukas.
18: Joka pakenee kauhun ääntä, se putoaa kuoppaan, ja joka kuopasta nousee, se puuttuu paulaan. Sillä korkeuden akkunat aukenevat ja maan perustukset järkkyvät.
19: Maa murskaksi musertuu, maa halkee ja hajoaa, maa horjuu ja huojuu.
20: Maa hoippuu ja hoipertelee niinkuin juopunut, huojuu niinkuin lehvämaja. Raskaana painaa sitä sen rikkomus, se kaatuu eikä enää nouse.
21: Sinä päivänä Herra kostaa korkeuden sotajoukolle korkeudessa ja maan kuninkaille maan päällä.
22: Heidät kootaan sidottuina vankikuoppaan ja suljetaan vankeuteen; pitkän ajan kuluttua heitä etsiskellään.
23: Ja kuu punastuu, ja aurinko häpeää, sillä Herra Sebaot on kuningas Siionin vuorella ja Jerusalemissa, ja hänen vanhintensa edessä loistaa kirkkaus.
|