Indiens språk
Från Rilpedia
Innehåll |
Allmänt och nutid
De språk, som talas i Indien, tillhör huvudsakligen två språkstammar, vilka är helt och hållet obesläktade med varandra, nämligen den indoeuropeiska och den dravidiska. Den asiatiska grenen av den indoeuropeiska stammen, till vilken stam som bekant också de flesta av Europas språk hör, kallas den indoiranska samt omfattar de iranska språken och de indiska språken som är indoeuropeiska. Man brukar benämna dessa senare de indiska språken eller det indiska språket i inskränkt mening. De är i våra dagar de härskande i hela det nordliga Indien samt i stora delar av Deccan. Inget indoeuropeiskt språk kan följas i sin historiska utveckling under så lång tid som det indiska, ty dettas minnesmärken sträcker sig 3 500 år tillbaka. Denna långa tidrymd delar man, från språklig synpunkt, i tre stora perioder;
- den fornindiska,
- den medelindiska och
- den nyindiska.
Listan över språk som talas hos olika grupper av människor i dagens Indien är lång. Minst 30 olika språk och cirka 2000 dialekter har identifierats. Enligt den indiska konstitutionen är hindi och engelska de två språk på vilka officiell kommunikation med den nationella regeringen sker. Till detta kommer en uppsättning av 22 språk, som är officiellt antagna av olika delstater för att användas inom administrationen. De tjänar också som ett medel för kommunikation mellan den nationella regeringen och delstatsregeringen, och olika prov som avläggs för att erhålla statliga anställningar.
Fram till 1965 var engelska officiellt språk i Indien, parallellt med hindi. Efter detta var det meningen att engelskan skulle fungera som "biträdande officiellt språk", till dess att korrekt utsedda kommittér kan besluta om fullständig övergång till hindi. I vissa stater, såsom Tamil Nadu, talas det dock tämligen lite hindi och protester från sådana regioner har lett till att engelskan i realiteten fortfarande hänger kvar. På grund av snabb industrialisering och multinationella influenser på landets ekonomi fortsätter engelskan att vara ett populärt och snabbt kommunikationsmedel både i offentlig förvaltning och i dagligt affärsliv; försök att ersätta engelskan har fått läggas på hyllan.
Officiella språk i dagens Indien
Den indiska grundlagen erkänner officiellt 23 språk. Därutöver erkänns i Indien 325 språk som i och för sig existerande inom landets gränser. Flera språkgrupper är representerade i Indien; indoariska språk som tillhör språkfamiljen indoeuropeiska, indoiranska grenen; samt dravidiska språk, är de viktigaste.
Officiella språk
Se lista över Indiens officiella språk.
Lista över talade språk
Hindi är det språk som talas av flest människor. Ungefär 30% av Indiens befolkning beräknas ha det som modersmål.
Se Lista över de mest talade språken i Indiens delstater.
Indiskt skriftspråk
Se artikeln Skrivkonsten i Indien
Moderna indiska språk
Se även dravidiska språk, i en separat artikel
Med alla förändringar i ljud och former samt åtskilliga nybildningar ägde den medelindiska periodens språk i det väsentliga ett formsystem av samma art som sanskrit. De skiljde sig därigenom från den följande nyindiska språkperiodens dialekter och språk, vilka såväl genom ett vida längre gånget fonetiskt förfall som genom massor av genomgripande nybildningar både i formlära och syntax har erhållit en mot fornspråket mycket mer avvikande prägel.
De nyindiska, nu levande dialekterna och språken kan räknas i hundratal. De stora huvudspråken, vilka alla har en mängd underdialekter, ordna sig, enligt nyare forskningar, efter sin inre frändskap på följande sätt;
- punjabi, som talas av sikherna och andra i Punjab, vid övre Indus och dess bifloder;
- sindhi, vid nedre Indus i Sindh;
- gujarati, på halvön Gujarat och ön Kutsch;
- västhindi, inom ett mycket stort område vid övre Ganges och Yamuna
- östhindi, ö. därom, inom ett stort område vid mellersta Ganges och dess bifloder;
- bengali, i Bengalen, kring nedre Ganges och Brahmaputra;
- oriya, i Orissa, sydväst därom;
- marathi, s. om västhindi och sydväst om östhindi på ett stort område;
- smärre nordliga dialekter på Himalayas sluttningar: nepali, kumaoni och garhwali;
- slutligen kashmiri, i Kashmir,
- och pashtu, omkring Peshawar i Pakistan.
Flera av dessa nyindiska språk äger en rik litteratur, framför alla hindi vars språkliga minnesmärken går tillbaka ända till 1100-talet. En hindidialekt med mycket stark uppblandning av arabiska och persiska ord kallades tidigare hindustani och numera urdu, och var före den indiska självständigheten 1947 ett slags lingua franca i alla delar av Indien, även om urdu alltmer ersattes av hindi på detta område.
Den ojämförligt större delen av de icke indoariska invånarna i Indien tillhör den dravidiska folkstammen i Deccan och talar olika dravidiska språk. Några små stammar i nordligaste Indien på Himalaya är av tibetoburmesiskt ursprung. Andra, spridda här och där på Deccans norra gränser och längre söderut, är rester av det tredje ickeariska folket i Indien, Kol, de främsta av dessa är santalerna, vid sydvästra gränsen av Bengalen.
Se även
- Fornindiska språk
- Urali
- Kaikadi
- Paniya
- Indiens geografi
- Konkani
- Lista över Indiens officiella språk
- Lista över regionala språk i Indien
Externa länkar
- Department of Official Language (DOL)
- Central Institute of Indian Languages
- Ethnologue - Ethnologues rapport om Indiens språk
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
