Henry Temple, 3:e viscount Palmerston
Från Rilpedia
 |
|
| Ämbetsperiod(er): | |
| 1. 6 februari 1855 – 19 februari 1858 2. 12 juni 1859 – 18 oktober 1865 |
|
| Företrädare: | 1. Earlen av Aberdeen 2. Earlen av Derby |
| Efterträdare: | 1. Earlen av Derby 2. Earl Russell |
| Födelsedatum: | 29 oktober 1784 |
| Födelseplats: | Hampshire |
| Dödsdatum: | 18 oktober 1865 |
| Dödsplats: | Hertfordshire |
| Politiskt parti: | Liberal |
Henry John Temple, 3:e viscount Palmerston, född på släktgodset Broadlands, Hampshire, 29 oktober 1784, död på sitt gods Brocket Hall, Hertfordshire 18 oktober 1865, var viscount och brittisk politiker, premiärminister 1855-1858 och 1859-1865. Under åren 1830-1834, 1835-1841 och 1846-1851 var han utrikesminister. Palmerston lämnade konservativa partiet 1827 och var sedan minister respektive premiärminister för såväl liberala som konservativa regeringar.
Innehåll |
Tidig karriär
1802 ärvde Henry Temple sin faders irländska adelstitel viscount Palmerston (som dennes fader erhållit 1723) och invaldes 1807 i underhuset. Samma år blev han yngre amiralitetslord i Portlands ministär och försvarade i sitt jungfrutal expeditionen till Köpenhamn.
Krigsminister
Då Perceval 1809 bildade ministär, erbjöds Palmerston att bli skattkammarkansler , men han nöjde sig med den anspråkslösare sysslan som "Secretary at War" (en av de båda krigsministerposterna, mest omfattande den finansiella sidan av de försvarärendena).
Denna post innehade Palmerston därpå ända till 1828 (i Percevals, Liverpools, Cannings, Goderichs och Wellingtons ministärer), men fick först 1827 säte i kabinettet. Han röjde under denna tid inte något markerat politiskt intresse, stod torypartiet närmast, men var aldrig egentlig partiman och gjorde sig mest känd som aristokratisk societets- och sportsman. I underhusdebatterna tog han sällan del, nästan aldrig i allmänna frågor. Politiskt stod han nära Canning, som 1827 velat göra honom till skattkammarkansler och kan anses som hans utrikespolitiske läromästare. Jämte övriga "canningiter" utträdde han 1828 ur Wellingtons ministär i anledning av dennes schism med William Huskisson.
Utrikesminister
Lord Palmerston ingick november 1830 som utrikesminister i Greys ministär och samverkade sedan till sin död med whigpartiet. Han visade sig genast mycket verksam för att trygga Belgiens självständighet såväl mot preussisk-ryskt understöd av Nederländernas yrkande på Belgiens återförening med detta land som mot franska annexionsplaner. Det liberala partiet i Portugal fann hos honom energiskt stöd mot dom Miguel, och han slöt april 1834 med Frankrike, Portugal och Spanien en kvadruppelallians, riktad mot restaurationsförsök av dom Miguel i Portugal och don Carlos i Spanien, men även tänkt som motvikt mot Heliga alliansens politik i allmänhet.
Lord Palmerston, som juli 1834 övergått till Melbournes ministär, avgick med denna december samma år, men återfick utrikesministerposten i Melbournes andra ministär (april 1835). Hans orientpolitik gick ut på att främja Osmanska rikets föryngring och hindra dess uppdelning i en rysk och en fransk vasallstat. Han protesterade därför 1833 mot fördraget i Hünkâr İskelesi och motverkade sedermera framgångsrikt Frankrikes försök att göra Mahmud II i Egypten till härskare i Levanten under franskt skydd.
Rivalitet om inflytandet i Spanien hade redan tidigare framkallat tilltagande köld i Englands förhållande till Frankrike, och i den orientaliska frågan var det nära att komma till väpnad konflikt mellan de två stormakterna, då lord Palmerston (15 juli 1840) samlat England, Ryssland, Österrike och Preussen i ett fyrmakts-förbund mot Muhammed Ali, vilket fördrag Palmerston genomdrev mot rätt starkt motstånd från Melbourne, Russell och andra medlemmar av kabinettet. Redan då betraktade många lord Palmerston som "en eldbrand" ("lord Firebrand") i den europeiska politiken, och därtill bidrog det stundom utmanande kraftiga språk han lät den brittiska diplomatin föra.
Framgångarna i Syrien kom emellertid Palmerstons politik att triumfera, och Frankrike vågade inte upptaga stridshandsken.
Då Palmerston september 1841 avgick med ministären Melbourne, kunde han berömma sig av att under sin utrikesministertid ha tryggat Belgiens oberoende, räddat Portugal och Spanien från envälde, Turkiet från ryskt övervälde och åt England vägen till Indien från franska spärrningsplaner i Egypten.
Som medlem av oppositionen kritiserade Palmerston skarpt ministären Peels utrikespolitik, och vid dennas fall blev han i Russells kabinett åter utrikesminister (juli 1846). I frågan om "de spanska giftermålen" lyckades han inte hindra de franska planernas genomförande (1846), och den brytning med Frankrike, som därav vållades, bidrog i sin mån till julimonarkins fall 1848.
Palmerston främjade emot Österrike strävandena att ena norra Italien i en federativ sammanslutning under Sardiniens ledning, och mot konungen av Neapel understödde han i hemlighet de sicilianska insurgenterna, t. o. m. med vapen från arsenalen i Woolwich. När 1849 Kossuth och andra ungerska flyktingar i Turkiet hotades med utlämning, gjorde lord Palmerston energiska föreställningar i Wien och Petersburg och stärkte i förening med Frankrike turkiska regeringens motståndskraft mot ryskt krigshot genom att låta förlägga en engelsk-fransk flotta vid Dardanellerna ("luktsalt åt en dam, som blivit rädd").
Det stora anseende i Europa, som han vunnit genom dylika prov på energisk hjälp åt frihetsrörelserna, förspillde han delvis genom sitt hänsynslösa uppträdande 1850 mot Grekland i "Pacifico-affären". Han försvarade emellertid i underhuset sin politik (29 juni samma år) i det berömda "Civis-Romanus-talet", vari han hävdade, att varje brittisk undersåte skulle kunna påräkna kronans stöd med samma trygghetskänsla, som medborgarrätten i romerska riket fordom medförde. Talet gjorde lord Palmerston till den populäraste mannen i England.
När han utan drottningens och sina medministrars vetskap i ett samtal med franska sändebudet uttryckt sig gillande om Napoleons statsstreck av 2 december 1851, vållade denna överilning, att lord Palmerston, som redan 1850 i ett skarpt memorandum av drottningen klandrats för självrådighet, på premiärministern Russells tillstyrkan fick avsked (19 december 1851).
Inrikesminister
Redan januari 1852 fick emellertid Palmerston den glädjen att bereda Russells ministär ett nederlag, som medförde dess upplösning. I slutet av 1852 blev Palmerston inrikesminister i Aberdeens koalitionsministär. Under det han i sitt nya departement utvecklade ifrig verksamhet, följde han uppmärksamt de yttre förhållandena och hade väsentlig andel i beslutet om Englands deltagande i Krimkriget.
Premiärminister
Då till följd av den usla arméförvaltningen Aberdeens ministär föll 1855, kallades Palmerston att bilda ett kabinett (10 februari samma år). Han uppfyllde de förhoppningar om en mera energisk krigföring man fäst vid honom, men nödgades genom Frankrikes och Österrikes politik i förtid avbryta det med vittgående syften förda kriget och gå med på Parisfreden (mars 1856). Mot Kina uppträdde han 1857 ganska hänsynslöst i den s. k. "Arrow-affären", då underhuset uttalade sig klandrande om hans kinesiska politik, skred han emellertid till parlamentsupplösning och vann vid valen en betydande majoritet. Trots att han samma år vid bekämpandet av indiska upproret avlagt nya prov på framstående duglighet, störtades han februari 1858, emedan han ansågs visa alltför stor eftergivenhet för Frankrike efter Orsinis mordförsök mot Napoleon III.
Redan januari 1859 kom emellertid "gamle Pam" åter i spetsen för ärendena. Fastän han annars hade arbetat för att undertrycka slavhandeln, gynnade han dock under amerikanska inbördeskriget sydstaterna. 1863 vägrade han att i samverkan med franske kejsaren gå i krig till förmån för polackerna, och 1864 sökte han förgäves vinna denne för ett gemensamt uppträdande till Danmarks hjälp mot Preussen och Österrike. Vad den inre styrelsen angår, lyckades han till tories’ belåtenhet och de radikalas harm hindra en ny parlamentsreform.
Källa
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Temple, 1904–1926 (Not).
Externa länkar
- Wikimedia Commons har media som rör Henry Temple, 3:e viscount Palmerston
|
||||||||||
