Helsingborgs stadstrafik

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif

Helsingborgs stadstrafik består numera endast av ett stadsbussnät som sedan 2005 drivs av Skånetrafiken genom bussföretaget Arriva. Fram till dess drevs lokaltrafiken av kommunen under namnet Helsingborgstrafiken. Tidigare fanns även spårvagnar i staden, men dessa lades ner i och med högertrafikomläggningen 1967.

Traditionellt sett har fordonen i Helsingborgs stadstrafik haft blå färgsättning, vilket var den färg som spårvagnarna hade då de gick i staden. Under 90-talet var bussarna vita med en blåröd rand längs sidan. Runt millennieskiftet bytte man dock tillbaka till en mörkblå färg på bussarna med ett ursnitt av stadsvapnet i vitt på bussarnas bakre del. När Skånetrafiken tog över driften den 12 juni 2005 byttes alla bussar ut mot gröna bussar, viket ska symbolisera att bussarna kör på miljövänligt bränsle, men det är även den traditionella färgen på Malmös stadstrafik - gröna som i parkerna i "Parkernas stad".

Innehåll

Linjenät

Linjerna 1, 2 och 3 kan betecknas som huvudlinjer i Helsingborg och de kör extra täta turer med så lite som 5 minuters intervall vid rusningstrafik. Dessutom tillhör även linjerna 5, 6, 7 och 8 det reguljära linjenätet, men dessa har inte lika tät trafik. Den 17 augusti 2008 lades den så kallade "Tvärlinjen" till linjenätet, som sträcker sig från norra till södra Helsingborg via stadens ytterkanter, alltså passerar denna inte centrum. Till detta finns linjerna 9 och 10, som är servicelinjer och mest trafikerar stadens olika vårdinrättninger, linjerna 91, 93, 98 och 99 som är direktlinjer till arbetsintensiva områden och går vardagar vid arbetsdagens början och slut, samt linje 94, som sammanbinder orterna Hasslarp, Kattarp och Allerum med Väla centrum. Slutligen finns Olympiabussen, linje 84A, 84B 84C och 84D som går till Olympia de dagar som Helsingborgs IF har hemmamatch.

Huvudlinjer
1 DalhemKnutpunktenRåå/Ättekulla
2 Ödåkra/Väla C/Maria stationKnutpunktenÄttekulla
3 VästergårdKnutpunktenElineberg/Humlegården
5 Maria stationMariastadenKnutpunkten
6 KungshultMariastadenHögaborgKnutpunkten
7 Ridhuset/LundsbäckKnutpunktenAdolfsberg
8 Filbornaskolan Ö –KnutpunktenKonserthuset
Övriga linjer
9 BrohultStattenaLasarettetHögaborgKonserthuset
10 V BergaPålsjö Ö–TågaborgLasarettet
21 Berga industriområdeMaria stationRagnvallaRamlösa stationHögasten
91 BrohultLasarettetKemiraHögasten
93 KnutpunktenLångeberga
94 HasslarpHjälmshultAllerumÖdåkraVäla C
98 Kungshults sjukhemMaria station
99 Ramlösa stationKöpingegårdens Industriområde
Olympiabussen
84A SkvadronsgatanOlympia
84B Raus södraOlympia
84C RååOlympia
84D MariastadenOlympia


Historia

Decauvillen

På slutet av 1800-talet hade Helsingborg expanderat så häftigt att behovet av någon slags ordnad kollektivtrafik ökat märkvärt. Tidigare hade man kunnat nå de flesta delarna av staden till fots, men då områdena i Raus och Pålstorp söder om staden byggdes ut insåg ägarna till dessa marker, konsulerna Persson och Sylvan att förbättrade kommunikationer krävdes. Från 1870-talets början hade sträckan mellan Helsingborg och Råå trafikerats av hästomnibussar, vilka dock hade begränsad kapacitet, och därför anlades en smalspårig ångspårväg, benämnd "Lilla Spöket" eller "Decauvillen" på sträckan Helsingborg-Råå-Ramlösa 1891. Denna utökades senare med stickspår till Kopparverket och Råå mekaniska verkstad.

Spårvägen

Huvudartikel: Helsingborgs stads spårvägar

1899 hade ett förslag om att utreda huruvida en elektrisk spårväg skulle kunna anläggas i staden. 1902 antogs förslaget av fullmäktige och man fastslog de första två linjernas sträckning. Linje 1 skulle gå från ungefär där S:t Jörgens plats nu ligger, längs Drottning- och Järnvägsgatorna för att sedan svänga österut längs Trädgårdsgatan och sedan söderut längs Södergatan fram till den plats där denna korsas av järnvägen till Ramlösa, ungefär där brandstationen nu ligger. Linje 2 drogs från korsningen av Drottninggatan och Tågagatan för att sedan följa samma sträckning som linje 1 fram till den s.k. "Knutpunkten", belägen där gatorna Trädgårdsgatan, Bergaliden, Södra Storgatan och Södergatan möts. Här fortsatte linje 2 österut upp för Bergaliden för att sluta vid S:t Pedersgatan. Anläggningsarbetena gick snabbt och spårvägen kunde invigas i tid till industri- och slöjdutställningen den 10 juni 1903. Därmed blev Helsingborg den tredje staden i riket att få elektrifierade spårvägar efter Stockholm (1901) och Göteborg (1902). 1921 byggde man ut med en linje från S:t Jörgens plats österut längs Hälsovägen, som sedan svängde norrut vid Kopparmölleplatsen och följde Pålsjögatan ut till Pålsjö kyrkogård. Året efter förlängdes linje 2 norrut längs Drottninggatan för att sluta vid Pålsjö bäck. 1924 tog spårvägen över driften av Decauvillen och samma år byggdes huvudlinjen ut till dubbelspår samtidigt som man byggde ut med en linje till Wilson Park. Därmed hade linjenätet nått sin största utsträckning. Från 50-talet kortades flera av linjerna ner och i och med högertrafikomläggningen 1967 lades hela linjenätet ner då man ansåg att ombyggnaderna skulle bli allt för dyra. Spårvägen ersattes istället av bussar.

Busstrafik

Den första kommunala busslinjen startades 1928 och gick från Sundstorget till Kalmargatan uppe på Husensjö. Länge var denna den enda reguljära busslinjen, men på 30-talet kompletterades spårvägsnätet med busslinjer. Efter andra världskriget byggdes bussförbindelserna ut i allt större grad, vilket ledde till minskad spårvägstrafik. Efter 1967 var bussarna den enda lokaltrafiken i staden och dessa kördes i kommunal regi fram till 1992, då stadstrafiken för första gången upphanldlades. Swebus vann upphandlingen och körde trafiken mellan 1992-2005. Först kördes trafiken på ett vanligt bruttoavtal men under 1995 omvandlades avtalet först till ett incitamentsavtal och 1997 till ett nettoavtal. Swebus ansvarade för både planering, marknadsföring samt till viss del av biljettpriserna för stadstrafiken. När den nya för Skåne gemensamma huvudmannen bildades 1997, valde Helsingborgs kommun att lämna över trafikhuvudmannaskapet till Skånetrafiken. Nettoavtalet för trafiken övergick då till Skånetrafiken att förvalta. Under 2004 upphandlades Helsingborgstrafiken igen med trafikstart sommaren 2005. Vinnande bussbolag denna gången var Arriva. Helsingborgs Stad, Skånetrafiken och Arriva har ett trepartsavtal med incitament, men Skånetrafiken har återtagit de uppdragen gällande strategisk trafikplanering, marknadsföring samt biljettpriser.

Nettoavtalet i Helsingborg var det första av sitt slag i Sverige, och har fått en del efterföljare. Avtalsformen är dock mer komplicerad än vanliga bruttoavtal vilket ställer andra krav både på utförare men framförallt på beställaren. Nettoavtal har visat sig fungera bra för att öka resandet och sköta trafiken effektivt utifrån en given ram. Vill man öka resandet kraftigt krävs dock utbudsökningar, vilket man i så fall måste ha tagit höjd för i avtalet.

Källor


Personliga verktyg