Finlandssvenskar

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

██ Officiellt enspråkigt finska kommuner (tvåspråkigt samiska kommuner syns inte)

██ Tvåspråkiga kommuner med finska som majoritetsspråk

██ Tvåspråkiga kommuner med svenska som majoritetsspråk

██ Enspråkigt svenska kommuner (Åland medräknat)

Över 17 000 finlandssvenskar bor i officiellt enspråkigt finska kommuner, och är därför inte representerade på kartan.

Finlandssvenskar (i singularisform: finlandssvensk) utgör en nationell minoritet i Finland. De är finländare som har svenska som modersmål. Finlandssvenskarna är företrädesvis bosatta längs kusten i Österbotten, längs Finlands södra kust samt i så kallade språköar i vissa finskspråkiga städer. De utgör en minoritet på mellan fem och sex procent av Finlands befolkning. Den variant av svenska de talar kallas finlandssvenska. Svenskan är ett av Finlands två ”nationalspråk” och officiellt jämställd med finskan.

De två begreppen (minoriteten och språket) infördes i det allmänna medvetandet 1912 av Rolf Pipping.^[1]

År 2006 fanns det ungefär 290 000 personer i Finland som talar svenska som modersmål, varav 28 000 på Åland och 265 000 i övriga Finland.^[2] Sammanlagt har ungefär 5,5 % av hela befolkningen svenska som modersmål, eller 5,1 % om man bortser från Åland. ^[3]. Andelen finländare som bor i enspråkigt svenska kommuner är cirka 0,8 % om man räknar med Åland och cirka 0,3 % om man bortser från Åland^[4]. Andelen finländare som talar eller förstår svenska är dock betydligt större, eftersom båda språken är landets officiella språk och är obligatoriska ämnen i skolan (se nedan) och svenskan alltid har varit en grundläggande del av Finlands kulturliv. Likaså förstår de flesta finlandssvenskar finska, och många finländare är funktionellt helt tvåspråkiga.

Definitionsproblem

En utbredd uppfattning, även bland finlandssvenskar, är att man framför allt (eller blott och bart) utgör en språklig minoritet ^[5] Denna uppfattning delas dock inte av alla.

Den finländska lagstiftningen medger inte finlandssvenskar som en minoritet de jure, utan garanterar likadana språkliga rättigheter för de svenskspråkiga och finskspråkiga medborgare genom de två nationella språken. I motsatts till landets samiska minoritet, grundar sig finlandssvenskheten på en självidentifikation. En del menar att finlandssvenskarna utgör en etnisk minoritet:

"Finland has a Swedish-speaking minority that meets the four major criteria of ethnicity, i.e. self-identification of ethnicity, language, social structure and ancestry" (Allardt and Starck, 1981)

Vissa uppfattar inte enbart finlandssvenskarna som en etnisk minoritet utan som en nationalitet.^[6] Men hur denna etnicitet ser ut, vad den innehåller och vilka den omfattar, är en omdiskuterad fråga.^[7][8] "Ett prov på att ordet finlandssvensk har en konnotation av etnicitet är att det helst används för personer födda och uppvuxna i Finland, med finlandssvenska föräldrar, men sällan för svenskspråkiga som själva flyttat till Finland (från Sverige). Samma definitionsfråga gör att befolkningen på Åland ibland undrat (ifrågasatt) om de räknas som finlandssvenskar. Den åländska dialekten, åländska, ligger närmast uppländska av de östsvenska målen och ålänningarna ser sig själva främst som etniskt svenska ålänningar, och finlandssvenskar bara i så måtto att de är finländare (Åland är enligt lag enspråkigt svenskt, i motsats till resten av landet).

Finlandssvenskarnas ursprung

Det verkar dock sannolikt att Finlands huvudbefolkning har talat finsk-ugriska språk sedan sten- eller bronsåldern, ellet senaste sedan tidigt järnåldern - och också att befolkningen överhuvudtaget då var liten och gles. Arkeologin avslöjar att det redan under bronsåldern funnits handelskontakter, kulturutbyte och inte osannolikt även migrationer mellan (nuvarande) Finland och Sverige. Frågan om när och hur svenska språket kom till Finland är svår, eftersom arkeologiska rön inte meddelar något om språket (utöver att föremål vittnar om handel och kulturutbyte). Forskarnas svar blir gärna också ideologiskt färgade. Men sant är nog att en stor del av (förfäderna till) Finlands svenska minoritet tog sig dit efter 1100-talet, då trakten kring Åbo integrerats i sveakungens maktsfär - på samma villkor som övriga landskap som sedan blev Sverige. Åland bör ha varit en svenskspråkig region tidigare, senast under järnåldern.

Debatt om finlandssvenskarnas ursprung

Före 1900-talet hade man inte behov av att betona ordet "Finland" i sammanhang med svenskarna i Finland. Snart efter det andra värdskriget och de sista språkstriderna som tog slut på 1930-talet, började samhällsklimatet starkt inbegripa en fosterländsk idé om ett folk med två språk. Denna idé som började redan under andra häften av 1800-talet innehöll en romantisk uppfattning av staten med betoning på dess nationalkaraktär. Den finlandssvenska språkveteranen Leif Höckerstedt anser att denna syn var i strid med historien, den tidigare uppfattningen och med folkets vardagserfarenheter.^[9] Enligt Leif Höckerstedt har uppfattningen om finlandssvensken som en finne som andra blivit allt vanligare och ses som ideologiskt önskvärd bland finlandssvenskarna i de förfinskade områdena i huvudstadregionen.^[10] Han själv ser finlandssvenskarna som inget annat än en svensk populations expansion till Finland och påpekar att finnar och finlandssvenskar delar en viktig politisk gemenskap men detta innebär inte en gemensam etnisk grupptillhörighet. Forskaren Charlotta Hedberg har presenterat likadana åsikter.^[11]

I dagens läge är finlandssvenskarnas förhållande till rikssvenskarna problematisk och någonting som många finlandssvenskar tar starkt avstånd från eller vägrar att betona av hänsyn till finnar.^[12] Majoritetens värderingar påverkar den svensktalande minoriteten i Finland i ännu högre grad numera. Av historiska skäl och särskilt den skandinaviska rörelsen i Finland och Sverige med sin avoga inställning till finska politiska strävanden, anses en tanke om en distinkt svensk folkgrupp bland finnar lätt chauvinistisk och inte minst ofosterländsk.^[13][14]

Kyrkböckerna och modern populationsgenetik stöder faktiskt uppfattningen om en starkt endogam etnisk svensk invandrargrupp i Finland, i alla fall under århundradena efter den inledande kolonisationen^[15][16][17], men finlandssvenskhet ses i dag allt mera begränsat bara till språk, inte till härstamning, fast tanken om östsvenskhet och idén att svenskarna inte delas av statsgränserna är långt ifrån död i den rurala svenskbygden i Österbotten och Nyland.^[18]

Finlands tvåspråkighet

Se även Språk i Finland.

Finland (utom Åland) har två officiella språk, finska och svenska. Svenska språket är alltså, enligt grundlagen, helt likställt med finska språket. Endast undantagsvis görs i lag skillnad mellan de två språken (sådana undantag gäller t.ex. skriftväxling mellan statliga myndigheter). Finlandssvenskarna ska kunna få service på sitt modersmål vid besök hos statliga myndigheter i hela landet, även om detta i praktiken kan vara svårt i enspråkigt finska trakter. Beroende på de lokala språkförhållandena kan det även på officiellt tvåspråkiga orter ibland ta längre tid att få ärenden uträttade på svenska.

Enligt finsk lag förlorar en kommun sin status som tvåspråkig om den språkliga minoriteten sjunker under 6 % av invånarantalet eller under 3 000 personer, och kommunfullmäktige inte anhåller om att få behålla språkstatusen. En enspråkig kommun omklassas till tvåspråkig om minoriteten stiger till över 8 % av invånarna eller minst 3 000 personer^[19].

Åland inberäknat bor idag 14 % av finlandssvenskarna i enspråkigt svenska kommuner. 36 % bor i tvåspråkiga kommuner med svensk majoritet, 45 % bor i tvåspråkiga kommuner med finsk majoritet, och 5 % bor i enspråkigt finska kommuner^[20].

I officiellt tvåspråkiga kommuner får båda språkgrupperna vända sig till kommunal myndighet på sitt eget språk och kommunen är skyldig att göra kungörelser på både finska och svenska. Enligt språklagen skall alla gatuskyltar i tvåspråkiga kommuner vara avfattade på landets båda språk. Däremot har affärslivet ingen lagstadgad skyldighet att ge service på båda språken.

Finlands tvåspråkighet märks bland annat på att skolväsendet och en betydande del av föreningslivet är uppdelat på språklig grund. Ytterligare exempel på att svenskan är ett av Finlands två nationalspråk är att det utkommer ett flertal svenskspråkiga dagstidningar, att det finns ett svenskspråkigt universitet (Åbo Akademi), att det finns svenskspråkiga teatrar (Svenska Teatern, Åbo Svenska Teater, Vasa teater), att det finns finlandssvenska förlag som ger ut svenskspråkiga böcker, att Rundradion har två svenskspråkiga radiokanaler och en svenskspråkig digital tv-kanal, samt att det finns ett svenskspråkigt truppförband, Nylands Brigad, för de svenskspråkiga värnpliktiga. Svenska Folkpartiet (inte att förväxla med Folkpartiet i Sverige) är ett parti som stöds av en majoritet (cirka tre fjärdedelar) av finlandssvenskarna och som ofta ingått i Finlands regering på grund av sin kompromissvilja i många frågor utom språkfrågor.

Med undantag för ålänningar (finskan är ett frivilligt ämne i grundskolan på Åland) läser alla barn i Finland både finska och svenska i skolan. De finsktalande barnen börjar i allmänhet läsa svenska i sjunde klass (sex elever av sju år 1999), medan de svensktalande barnen som regel börjar med finskan redan i tredje klass (av eleverna i svenskspråkiga gymnasier skrev 80 % finska enligt denna lärokurs). Att kunna bägge språken så bra att man kan räknas som sant tvåspråkig är dock relativt ovanligt hos dem som kommer från enspråkiga hem. Av elever i grundskolan år 1999 hade en tredjedel tvåspråkig bakgrund, medan ytterligare en femtedel hade annan regelbunden kontakt med finskan. 45 % av eleverna saknade kontakt med finskan utanför skolan. Största delen av de tvåspråkiga bodde i huvudstadsregionens städer, Åbo och andra större städer vid kusten, medan de enspråkiga främst bodde på landsbygden i Österbotten, Nyland, Åbolands skärgård och Åland. På enspråkiga orter har man ofta utnyttjat möjligheten att i kommunala läroplaner öka lektionerna i finska. Också inom de enskilda undervisningsgrupperna är variationen i utgångskunskaper mycket stor. Sedan 1987 har man kunnat erbjuda finskaundervisning också enligt en skilld "modersmålsinriktad" lärokurs.^[21]

De flesta finlandssvenskar talar idag en hygglig finska, men i kommuner med svenskspråkig majoritet är det inte alls självklart att alla i lokalbefolkningen kan tala finska. Detta gäller särskilt för sådana medlemmar av den äldre generationen som endast har gått i folkskola, eftersom det andra inhemska språket inte var obligatoriskt för alla innan grundskolan infördes. En majoritet av landets finskspråkiga befolkning har i praktiken begränsade kunskaper i svenska, eftersom också de som läst svenska i skolan sällan får anledning att praktisera sin skolsvenska. Det är mycket vanligt att förmågan att förstå svenska är avsevärt bättre än förmågan att tala det mer eller mindre flytande.

Historia

Ursprung

Finlands svenska befolkning har sina rötter mycket långt tillbaka i tiden. Hur långt tillbaka är en omdiskuterad fråga. Några arkeologer har påstått att man kan visa en obruten bosättning åtminstone sedan järnåldern i Österbotten (bl a Pörnullbacken i Vörå) och Åland.^[24]

På arkeologiska grunder kan man naturligtvis inte säga om järnåldersfolket i Österbotten talade svenska, finska eller samiska, men om bosättning har varit obruten på en plats, där det på 1500-talet bevisligen talades svenska, är det ett indicium.^[25] Fynden uppvisar influenser både västerifrån och österifrån. Dokumenterat finns att allmoge från Sverige flyttade till Finland i större antal från 1200- och 1300-talet.^[26]

Språket som stridsfråga

Andelen svenskspråkiga i Finland har minskat stadigt sedan 1700-talet, då nästan 20% av befolkningen kan ha haft svenska som modersmål (men det sena 1700-talets statistik räknade bort finskspråkiga Karelen/Kexholms län och östra Nyland, som avträtts till Ryssland 1743, och räknade de mest finskspråkiga nordliga delarna av dagens Finland till Norrland). Sedan Storfurstendömet Finland bildats och Karelen återanslutits 1812 beräknades andelen svenskspråkiga till 15%.

Under 1800-talet skedde ett nationellt uppvaknande i Finland i nationalromantikens tecken. Det stöddes av den ryska centralmakten av pragmatiska skäl, som en säkerhetspolitisk åtgärd för att motverka inflytande från Sverige, och fick ny kraft av den våg av nationalism som svepte över Europa under den senare hälften av 1800-talet. Som en del av detta, och under inflytande av den tyska nationalromantikens idé om nationalspråket, uppstod en kraftig rörelse för att upphöja finskan till ett språk användbart i högre utbildning, forskning och statsförvaltning. Tanken att staten skulle administreras på ett språk som var helt främmande för nära 90% av befolkningen blev otidsenlig. Många inflytelserika svenskspråkiga familjer lärde sig finska, förfinskade sina namn, och bytte – med en icke föraktlig ansträngning – sitt dagliga språk till finska. Somliga såg det som ödesbestämt att svenskan i Finland så småningom skulle dö ut.

De svensksinnade å sin sida befarade att ett språkbyte skulle kunna försvaga Finlands historiska band med västligt samhällsskick och västlig kristendom, vilket kunde användas av den aggressiva ryska nationalismen för att så småningom förryska landet. Ett slagord i svensksinnade kretsar ljöd: "Svenska i dag - finska i morgon - ryska i övermorgon". På grund av dessa farhågor såg de svensksinnade försvaret av svenskan som sin fosterländska plikt; deras motiv och tankegångar var inte separatistiska utan avsåg landet som en helhet. De hade redan tidigt uppfattat att tanken om att bibehålla svenskan som landets enda officiella språk var orealistisk och koncentrerade sig därför på att slå vakt om en maximal officiell tvåspråkighet.

Den finsksinnade delen av eliten å sin sida, ledda av Johan Vilhelm Snellman, ansåg att tanken om en officiellt enspråkig nationalstat där svenskan endast skulle erkännas som ett regionalt minoritetsspråk var den bästa strategin för att förstärka den finländska nationens inre sammanhållning och göra den mera motståndskraftig mot det ryska trycket. Dessa tankegångar bottnade i den hegelianska filosofin som förmedlats till de finländska akademiska kretsarna av just J.V. Snellman.

Att språkfrågan ursprungligen inte uppfattades som en etnisk utan i första hand en ideologisk och en filosofisk fråga om vilken språkpolitik som bäst skulle kunna trygga den finländska nationens fortbestånd och fortsatta utveckling förklarar varför så många svenskspråkiga medlemmar av det akademiskt utbildade samhällsskiktet blev finsksinnade och även officiellt bytte språkgruppstillhörighet: språkbytet var ideologiskt och filosofiskt motiverat. Om ens tankar rörde sig innanför det hegelianska paradigmet, var det en nästan nödvändig konsekvens att man blev finsksinnad. De patriotiska motiven var i grunden desamma som i det svensksinnade lägret, men de praktiska slutsatserna när det gällde språkpolitiken var diametralt motsatta. Finska språkstriden kom att periodvis ända fram till andra världskriget rasa bittert, främst inom den finländska eliten.

Till saken hör att huvuddelen av befolkningen – både den svensk- och finskspråkiga – bestod av allmoge, fiskare och arbetare. Allmogen levde vid denna tid främst i enspråkiga områden, medan den svenska och finska arbetarbefolkningen levde sida vid sida, till exempel i Helsingfors (något som bland annat lever kvar i också den finska Helsingforsslangen "stadin slangi", med starka inslag av svenska ord). Helsingfors var även en huvudsakligen helt svenskspråkig stad fram till 1800-talets senare hälft.

Modernisering och flyttningsrörelser

I och med urbaniseringen och industrialiseringen från slutet av 1800-talet började språkgrupperna blandas, åtminstone i städerna. Till en början utgjordes en stor del av arbetarna av svenskspråkiga, som flyttat in från landsbygden vid kusten – från Svenskfinland. Helsingforsområdet upplevde sedan en stor inflyttning av arbetare och statstjänstemän från hela Finland, som resulterade i att det tidigare svenskdominerade Nyland klövs i tu. En mindre flyttningsvåg gick åt det andra hållet, och små svenska så kallade "språköar" uppstod i industristäder som Tammerfors, Uleåborg och Kotka.

Enligt Statistikcentralen i Finland utgjorde de svenskspråkiga 12,89% av en befolkning på totalt 2,6 miljoner år 1900. 1950 hade andelen sjunkit till 8,64% av totalt 4 miljoner personer, och 1990 hade andelen sjunkit till 5,94% av totalt 5 miljoner. Den kraftiga minskningen har sedan dess bytts mot en långsam minskning på 0,03 – 0,02 procentenheter per år.

En stor orsak till minskningen av Finlands svenskspråkiga befolkning under den andra halvan av 1900-talet, är att så många finlandssvenskar utvandrade till Sverige under efterkrigstiden. Man brukar uppskatta att så mycket som 30% – 50% av alla finländare som då kom till Sverige var finlandssvenskar. Det går dock inte att få fram en säker statistik, då svenska myndigheter, till skillnad från de finska, inte registrerar språktillhörighet. Men delvis är minskningen statistisk och beror på att den finskspråkiga folkgruppen vuxit något snabbare än den svenskspråkiga.

Tilltagande tvåspråkighet

Under större delen av 1900-talet resulterade äktenskap över språkgränsen ofta i att barnen folkbokfördes som finskspråkiga, och ibland i att svenskkunskaperna försvann – familjer "förfinskades". Under de senaste årtiondena har trenden vänt sig: många tvåspråkiga familjer väljer nuförtiden att registrera sina barn som svenskspråkiga för statistikens skull och framför allt sätter de flesta tvåspråkiga familjer sina barn i svenska skolor för att garantera att deras svenska blir tillräckligt stark i ett samhälle där finskan de facto är det dominerande språket. Ett viktigt motiv är språkkrav i yrkeslivet. Ett annat motiv är att det kan vara lättare att bli antagen till en svenskspråkig utbildning, eller inom en kvot för svenskkunniga i tvåspråkiga utbildningar, än om man endast är hänvisad till finskspråkiga linjer (då det är lättare att bli antagen till finsk utbildning skadar däremot inte kunskaperna i svenska).

Befolkningsstatistiken ger inte utrymme för tvåspråkighet. En majoritet av alla som faktiskt är tvåspråkiga är bokförda som finskspråkiga. Om alla tvåspråkiga bokfördes som svenskspråkiga, skulle det officiella antalet svenskspråkiga stiga med flera procent.

Orden svensk och finsk syftar i Finland oftare på språkgruppstillhörighet än medborgarskap, vilket kan leda till missförstånd i kontakt med rikssvenskar. Orden finländare och finlandssvensk togs i bruk först på 1910-talet. Ännu vid sekelskiftet kunde man kalla sig finne, vare sig man var finsk- eller svenskspråkig, men de svenskspråkiga kunde också kalla sig svenskar, kort och gott, med betoning på språktillhörigheten. Numera kan finlandssvenskar ta illa upp om de i Sverige kallas finnar, eftersom de tenderar att tolka ordet som ett uttryck för att en rikssvensk inte har uppfattat sig prata med en svenskspråkig person. (Det sker ofta när rikssvenskar och finlandssvenskar möts och rikssvensken tolkar accenten som brytning, och det händer ännu i Sverige att ordet finne används för att beteckna finländare oavsett modersmål). På samma sätt kan en finlandssvensk ta illa upp om han kallas svensk eftersom han inte har något med Sverige att göra^{[källa behövs]}. Finlandssvenskar föredrar oftast benämningarna finländare (=samlingsnamn för person från Finland, oavsett språk) eller finlandssvensk. Många finlandssvenskar kallar sig dock sinsemellan för svenskar, och kallar sina språkfränder i Sverige för "rikssvenskar". Vissa vill dock inte kallas svenskar med betoning på det rikssvenska (Svensk betyder ju i vanligt rikssvenskt språkbruk i regel en person som kallar Sverige för sitt hemland). Vissa andra betraktar beteckningarna finlandssvensk och Svenskfinland som ett politiskt ställningstagande för en särpräglad kulturell identitet och föredrar därför den neutrala beteckningen svenskspråkig finländare. Mikael Reuter, byråchef för Svenska språkbyrån i Finland, avråder dock från den beteckningen och rekommenderar att finlandssvensk används helt neutralt i betydelsen svenskspråkig finländare. Detta också om svenskspråkiga personer som levde och verkade i Finland innan termerna finlandssvensk och finländare togs i bruk.

Svenskfinland

Den inofficiella finlandssvenska flaggan, använd främst inom vissa organisationer

Brevmärke från 1922 som symboliserar nära kontakter mellan Svenskfinland och Sverige. Utgavs av Svenska folkpartiet i Finland.

Huvudartikel: Svenskfinland

Situationen vid årsskiftet 2005/2006

Mellan 2000 och 2006 har antalet svenskspråkiga minskat med ca 2000 personer. ^[27] I ett längre perspektiv är minskningen mindre dramatisk: Sedan 1880 (då en folkräkning gav antalet 294000) har antalet svenskspråkiga minskat med ca 4300 personer (2006). Det är den procentuella minskningen som är störst: År 1880 14 % av Finlands befolkning, i dag drygt 5 %.^[28]

Svenskfinland delas traditionellt in i fyra regioner - Nyland, Åboland, Åland och Österbotten. Medan det vid 1900-talets början var tveksamt huruvida ålänningarna skulle kallas "finlandssvenskar" eller "expatrierade sverigesvenskar", ses de idag som en del av den finlandssvenska befolkningsgruppen, medan ålänningarna själva främst ser sig som etniskt svenska ålänningar.

Finlandssvenskar ser sig generellt sett lika mycket som finländare som de finskspråkiga,^{[källa behövs]} till exempel i vardagslivet och sporttävlingar. Men i vissa avseenden står den finlandssvenska kulturen närmare den rikssvenska än den finska. Till dessa hör traditionen att fira Lucia, resa midsommarstång (främst på Åland och i Österbotten), sjunga snapsvisor och så vidare. Finlandssvenskar blir givetvis mer kunniga och medvetna om Sverige då de har lättare att anamma kultur från Sverige: tv-program, filmer, musik, veckotidningar, serietidningar, romaner och så vidare. Generellt kan man nog säga att finlandssvenskar på Åland och i Österbotten värdesätter kontakten med rikssvenska kulturyttringar högre än de i Nyland, som har närmare till huvudstadsområdets kultur- och samhällsliv (finska och finlandssvenska). Men det finns också en gemensam finlandssvensk kultur- och traditionsbas, dock med vissa regionala skillander (I Österbotten och Nyland firar man Svenska dagen, men inte på Åland). När finlandssvenska skolor även i högre grad än finska uppmärksammar rikssvenska och nordiska författare och de historiska banden till Sverige bidrar man till den lilla kulturskillnad som finns mellan Svenskfinland och resten av Finland, där skolans litteratur- och historieundervisning enligt läroplanen ska koncentrera sig på Finlands självständiga historia och finländsk litteratur.

Officiellt kan Svenskfinland sägas vara förhållandevis starkt representerat av flera rikstäckande organisationer: förutom Svenska folkpartiet av Svenska folkskolans vänner, grundat 1882, som arbetar för skolan, Svenska folktinget, grundat 1919, som arbetar politiskt, och nytillskottet Finlandssvensk samling, grundat 2001, som tidvis visat en mer radikal framtoning (se Ida Asplund). Dessutom finns finlandssvenska fonder och stiftelser, främst Svenska Litteratursällskapet i Finland (1885) och Svenska Kulturfonden (1908), som byggt upp ett avsevärt kapital och finansierar och stödjer finlandssvensk kultur.

Se även

• Finlandssvenska
• Östsvenskar
• Sverigefinnar
• Språk i Finland
• Obligatorisk svenskundervisning i Finland
• SFHS - Finlandssvenska emigrantättlingar
• Kategori:Finlandssvenskar

Källor

1. ↑ Olof Mustelin. "‘Finlandssvensk’ - kring ett begrepps historia", Skrifter utgivna av Svenska Litteratursällskapet, vol. 511, 1983.
2. ↑ Statistikcentralens tabellgenerator (död länk)
3. ↑ Finlands befolkning Statistikcentralen.
4. ↑ Invånarantal kommunvis enligt språk Finlands Kommunförbund (Excel-kalkylblad).
5. ↑ Nationalspråkens historiska, kulturella och sociologiska bakgrund Kap. 6 Den finlandssvenska kulturen. Arbetsgruppspromemoria, Språklagskomittén 2000. "Den finlandssvenska kulturens djupa integration i det finländska samhället återspeglas också av det faktum att finlandssvenskarna som folkgrupp i hög grad identifierar sig som en språklig minoritet och inte som en folkgrupp med särskilda karakteristika, som till exempel samer och romer". (s. 31)
6. ↑ "In Finland this question (Swedish nationality) has been subjected to much discussion. The Finnish majority tries to deny the existence of a Swedish nationality. An example of this is the fact that the statutes always use the concept "Swedish-speaking" instead of Swedish","It is not correct to call a nationality a linguistic group or minority, if it has developed culture of its own. If there is not only a community of language, but also of other characteristics such as folklore, poetry and literature, folk music, theater, behavior.etc". " Tore Modeen, The cultural rights of the Swedish ethnic group in Finland (Europa Ethnica, 3-4 1999,jg.56)
7. ↑ "Hur uttrycks finlandssvensk etnicitet i finlandssvenska kvinnors livshistorier?Finlandssvensk etnicitet Det finlandssvenska syns på många sätt i kvinnors livshistorier Meddelanden från Åbo Akademi, 3/2002. "Livets vändpunkter: Många av skribenterna problematiserar inte sin etniska tillhörighet, det finlandssvenska uppfattas kanske som så naturligt att det inte ses som något speciellt i livet".
8. ↑ "I den offentliga debatten har man undvikit att tala om grupp och nationalitet och istället fört en diskussion om språket". Höckerstedt, Leif 2000; Fuskfinnar eller östsvenskar.
9. ↑ Höckerstedt, Leif. Fuskfinnar eller östsvenskar? En debattbok om Finlandssvenskhet. Söderströms ISBN: 9789515218254 2000. "Samhälsklimatet efter krigen inbegriper en fösterländsk idé om ett folk med två språk. Detta folk borde ju då ha ett folklynne. Och om ett folk uppfattas som likamed en nationalitet så borde det finnas bara en `nationalkaraktär´. Detta åter strider mot historien och den tidigare uppfattningen och inte minst folks vardagserfarenheter." "Med finnarna har finlandssvenskarna åter en viktig politisk gemenskap, men detta innebär inte en etniskt gemensam grupptillhörighet", "Det är naturligt att betona Sverige-kontakten då man gör en analys av finlandssvenskarnas språk, kommunikation och historia. Ideologiskt kommer det att närma sig Axel Olof Freudenthals bygdesvenskhet och Sverige närheten kring sekelsskiftet. Finlandssvenskarna är ju helt enkelt svenskar, närmare bestämt östsvenskar".
10. ↑ Hedberg, C. 2004.The Finland-Swedish wheel of migration.Identity, networks and integration 1976-2000. Geographiska regionstudier 61.87pp.Uppsala. ISBN 91-506-1788-5. "In the Helsingfors (Helsinki) capital region, municipalities that were formerly exclusively Swedish-speaking today often have a proportion of Swedish-speakers lower than ten percent".
11. ↑ Hedberg, C. 2004.The Finland-Swedish wheel of migration.Identity, networks and integration 1976-2000. Geographiska regionstudier 61.87pp.Uppsala. ISBN 91-506-1788-5. "It is concluded that Finland-Swedes are over-represented in the total migrationprocess from Finland to Sweden. As such, the process is culturally embedded in the group´s ethnic identity, which causes migration both through the pratical minority situation in Finland and through ethnic affinity with Sweden".
12. ↑ Hedberg, C. 2004.The Finland-Swedissh wheel of migration. Identity, networks and integration 1976-2000. Geographiska regionstudier 61.87pp.Uppsala. ISBN 91-506-1788-5."McRae distinguishes a gap in Finland between the formal ´linguistic peace´ and the practical ´linguistic instability´ which put the Finland-Swedes in a ´sosiological, psychological and political´ minority position. Consistent with this, Allardt(2000:35) claims that the most serious contemporary problem for the Finland Swedes is the members of the group themselves: their ´submissiviness´and willingness to ´conceal their Finland-Swedishness´ in the face of the majority. Furthermore, the Finland-Swedes relations to Sweden are considered a sensitive isssue in Finland. Höckerstedt (2000:8-9) argues that an emphasis on the ´Swedish´part of the Finland-Swedish identity is ´taboo-laden´ and regarded as unpatriotic".
13. ↑ Aira Kemiläinen, Finns in the Shadow of the "Aryans". Race Theories and Racism. Studia Historica 59. Finnish Historical Society: Helsinki 1998, s. 131
14. ↑ "Som en självklarhet beskrivs finnen som annorlunda i det svenska Finland från 1920-talet. Karakteristiken är negativ och mot bakgrunden av den tidens texter kan man förstå en senare politisk vilja att uppfatta finnar och svenskar som likadana och som samma folk".(Höckerstedt, leif, 2000)
15. ↑ "Från senare tid vet man genom släktforskning att den svenska kustbefolkningen har varit starkt endogam i sin fortplantning, på så sätt att äkta makar kom från familjer som levde när samma varandra, ofta i samma by. Så var fallet överallt bland allmogen, även den finska, och man gissar att antalet blandäktenskap mellan kontrahenter från olika språkgrupper under den tid som kyrkoböcker har förts har hållit sig stadigt under en procentenhet. Invandringen tycks däremot ha varit en tif då ett stort antal blandäktenskap ingicks mellan svenskar och finnar i de kustnära bygderna.", "Kari Tarkiainen, 2008. Sveriges Österland.
16. ↑ "Clear East-West duality was observed when when the Finnish individuals were clustering using Geneland. Individuals from the Swedish-speaking part of Ostrobotnia clustered with Sweden when a joint analysis was performed on Swedish and Finnish autosomal genotypes". Ulf Hannelius, 2008. Population genetic association and Zygosity testing on preamplified Dna. 2008
17. ↑ "The subpopulation LMO (Larsmo, Swedish-speaking) differed significantly from all the other populations"."The geographical substructure among the Finnish males was notable when measured with the ΦST values, reaching values as high as ΦST=0.227 in the Yfiler data. This is rather extreme, given that, e.g., subpopulations Larsmo and Kymi are separated by mere 400 km, with no apparent physical dispersal barriers between them".Jukka U. Palo et al. 2008. The effect of number of loci on geographical structuring and forensic applicability of Y-STR data in Finland. Int J Legal Med (2008)122:449-456.
18. ↑ Höckerstedt, Leif. Fuskfinnar eller östsvenskar? En debattbok om Finlandssvenskhet. Söderströms ISBN: 9789515218254 2000.116pp.
19. ↑ Språklag 6.6.2003/423, 5 § - Språklig indelning Finlex.
20. ↑ Finlands Kommunförbund (Excel-kalkylblad)
21. ↑ Utbildningsstyrelsen 1999: Toisen kotimaisen kielen opetuksen kehittämisen suuntaviivoja (pdf, finska)
22. ↑ Anna Jungner: Swedish in Finland Virtual Finland.
23. ↑ Befolkningsstruktur (till slutet av 2007) Statistikcentralen.
24. ↑ Kurt Gullberg: Ny kunskap om järnåldern i Österbotten Sida som beskriver forskning bedriven av Umeå universitet
25. ↑ Eirik Hornborg i samlingsverket Vår svenska stam på utländsk mark, Lindquists förlag, Stockholm 1952
26. ↑ Tarkiainen, Kari. Sveriges österland. Från forntid till Gustav Vasa. Bokförlaget Atlantis AB. 2008.ISBN10: 9173532274 "Öster om Borgå, I Pernå slog sig svenskarna ner under första hälften av 1300-talet", " När anlände svenskarna till den långa österbottniska kusten? Svaret är osäkert, men man gissar på sent 1200-tal och tidigt 1300-tal". "Österbottens bosättningshistoria har sin parallell i kolonisationen av Norrlandskusten under samma epok", "Den svenska kolonisationen hade en uppenbar masskaraktär och var styrd uppifrån, främst av kronan, vilket framgår av att hemmanen var kronohemman. Folk kom inte längre i allmogefarkoster utan skeppades över på större fraktfartyg, och tydligen från alla håll inom Sveariket - Åtminstone från Uppland, Småland, Gästrikland och Hälsingland","Efter kolonisationen fick kusten nästan helsvensk bosättning"
27. ↑ Österbottningen
28. ↑ Folktingets undersökning om finlandssvenskarnas identitet: Identitet och framtid (2006)

Externa länkar

• Statistikcentralen - Finland i siffror - Befolkningen - uppdaterad länk 12 februari 2006
• Antal finlandssvenskar i finska kommuner - "20 i topp" tabeller.
• Finlands Kommunförbund
• Virtual Finland: Swedish in Finland