Dvärgkanadagås

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
?Dvärgkanadagås
Status i världen: Livskraftig (lc)
Dvärgkanadagås av underarten B. h. leucopareia. Notera den vita halsringen och korta halsen.
Dvärgkanadagås av underarten B. h. leucopareia. Notera den vita halsringen och korta halsen.
Systematik
Domän: Eukaryoter
Eukaryota
Rike: Djur
Animalia
Stam: Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam: Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass: Fåglar
Aves
Ordning: Andfåglar
Anseriformes
Familj: Egentliga andfåglar
Anatidae
Underfamilj: Anserinae
Tribus: Gäss
Anserini
Släkte: Branta
Art: Dvärgkanadagås
B. hutchinsii
Vetenskapligt namn
§Branta hutchinsii
Auktor: Richardson, 1832
Branta hutchinsii minima
Branta hutchinsii minima
Blue morpho butterfly2 300x271.jpg
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Dvärgkanadagåsen (Branta hutchinsii) är en fågel inom släktgruppen gäss. I Sverige fick den artstatus i januari 2007, efter att tidigare kategoriserats som en underart till kanadagås.

Innehåll

Utseende

Till utseendet påminner den om en mindre kanadagås, med proportionerligt kortare hals och mindre näbb. Flertalet av underarterna som exempelvis B. h. leucopareia och B. h. minima är också mörkare än kanadagåsens underarter (förutom B. c. occidentalis som har ett mycket mörkt bröst). B. h. minima är den allra minsta av dvärgkanadagässens underarter, med en längd på cirka 60 cm, ett vingspann på 110 cm och en vikt på bara 1600 gram, vilket i genomsnitt är 100 gram lättare än den vitkindade gåsen. Både leucopareia och hutchinsii väger omkring dubbelt så mycket som minima och är båda lika långa som vitkindad gås, det vill säga cirka 69 cm, men med ett något mindre vingspann. Hutchinsii är den underart som till fjäderdräkten är mest lik kanadagåsen, då den har ett ljust bröst, vilket emellertid har en gråare nyans än de ljusbröstade underarterna av kanadagås. Dess huvudform är fyrkantigt med en brant sluttande panna, till skillnad från den mer rundade huvudformen hos minima. Underarten B. h. leucopareia har en vit halsring mellan den svarta halsen och det mörkbruna bröstet. Denna vita halsring förekommer hos individer inom alla populationer av både dvärgkanadagås och kanadagås, men inte lika frekvent.

Utbredning, taxonomi och biotop

Dvärgkanadagåsen häckartundra längs med kusterna av norra och nordvästra Kanada, Alaska, på Aleuterna och på västra Grönland.

På grund av skillnader i morfologi, mitokondrie-DNA och ekologiska faktorer beslutade Sveriges ornitologiska förenings taxonomikommitté i januari 2007 att kanadagåsen skulle delas upp i de två arterna kanadagås (Branta canadensis) och dvärgkanadagås (Branta hutchinsii). Det har visat sig att arten dvärgkanadagås snarare har närmare släktskap med vitkindad gås, och att den större arten kanadagås genetiskt sett istället står närmare hawaiigås (Branta sandvicensis).

Dagens population av dvärgkanadagås delas i sin tur upp i fyra underarter:

  • Branta hutchinsii hutchinsii – häckar i norra och nordvästra Kanada
  • Branta hutchinsii minima – häckar utmed kusterna av västra Alaska.
  • Branta hutchinsii leucopareia – häckar på Aleuterna.
  • Branta hutchinsii taverneri – häckar på Alaskahalvön till Mackenziefloden.

Underarten Branta hutchinsii asiatica som häckade på Berings ö och på norra Kurilerna är utdöd.

Dvärgkanadagåsen och kanadagås har vissa överlappande häckningsområden, men de hybridiserar sällan och man har påvisat skillnader i ankomstdatum, häckningsbiotop och bostruktur mellan de båda arterna. Biotopmässigt kan man generellt säga att dvärgkanadagåsen lever i kustnära områden, medan kanadagåsen återfinns längre in i landet.

Den är en flyttfågel och dess vinterkvarter är stora delar av USA, norra Mexiko och lokalt i västra Kanada.

Dvärgkanadagåsen i övriga världen och Sverige

Genom ringmärkning har man konstaterat att dvärgkanadagäss, i varje fall av nominatformen B. h. hutchinsii, spontant kan ta sig till Västeuropa. De återfinns också tillfälligt på Kamchatkahalvön i östra Sibirien, i östra Kina samt i Japan.

Den har observerats vid ett flertal tillfällen i Sverige; dock anses inte dessa fåglar vara spontant förekommande. Flest rapporter gäller underarten B. h. minima, medan övriga gäller nominatformen B. h. hutchinsii.

Källor

  • Delar av informationen är hämtad från engelska wikipedias artikel Cackling Goose
  • David Allen Sibley, The Sibley Guide to Birds, National Audubon Society, 2000, ISBN 0-679-45122-6
  • SOF:s taxonomikommitté, Rapport nr 2, Vår Fågelvärld, nr.1, 2007

Externa länkar

Personliga verktyg