IFK Göteborg

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Blåvitt)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
IFK Göteborg

Idrottsföreningen Kamraterna Göteborg
Fullt namn IFK Göteborg
Smeknamn Blåvitt,
Änglarna,
Kamraterna
Grundad 4 oktober 1904
Hemmaarena Gamla Ullevi
Kapacitet 18800
Ordförande Kent Olsson
Tränare Stefan Rehn
Jonas Olsson
Serie Fotbollsallsvenskan
Kit left arm shouldersonwhite.png
Team colours
Kit body stripesonwhite2.png
Team colours
Kit right arm shouldersonwhite.png
Team colours
Team colours
Team colours
Hemmaställ
Kit left arm whiteshoulders.png
Team colours
Kit body whiteshoulders.png
Team colours
Kit right arm whiteshoulders.png
Team colours
Team colours
Team colours
Bortaställ
Meriter
Svenska Mästare 18 (1908, 1910, 1918, 1935, 1942, 1958, 1969, 1982, 1983, 1984, 1987, 1990, 1991, 1993, 1994, 1995, 1996, 2007)
Seriesegrare 13 (1935, 1942, 1958, 1969, 1982, 1984, 1990, 1991, 1993, 1994, 1995, 1996, 2007)
Kamratmästerskapen 11 (1909, 1910, 1912, 1913, 1914, 1915, 1920, 1921, 1922, 1924, 1940)
Svenska cupen 5 (1979, 1982, 1983, 1991, 2008)
Svenska serien 5 (1912/1913, 1913/1914, 1914/1915, 1915/1916, 1916/1917)
UEFA-cupen 2 (1982, 1987)
Mästerskapsserien 1 (1991)
Supercupen 1 (2008)
Royal League Silver (2005)
För andra betydelser, se IFK Göteborg (olika betydelser).
Blåvitt länkar hit, för varumärket se Blåvitt (varumärke)

IFK Göteborg, lokalt ofta bara IFK (IdrottsFöreningen Kamraterna), även Blåvitt, Änglarna och Kamraterna, är en svensk fotbollsklubb. IFK Göteborg leder Fotbollsallsvenskans maratontabell och har blivit svenska mästare 18 gånger.

Under 1980-talet hade klubben sin storhetstid, och 1982 vann laget samtliga större tävlingar som de deltog i: Allsvenskan, Svenska cupen samt, som första svenska klubb, UEFA-cupen. IFK fick även mottaga Fair Play-priset samma år.

Även under 1990-talet var IFK Göteborg Sveriges mest framgångsrika herrfotbollslag, då man vann allsvenskan sex gånger, 1990-1991 och 1993-1996.

Innehåll

Historia

Början

IFK Göteborg grundades den 4 oktober 1904 då ett tjugotal ungdomar samlats på café Olivedal i stadsdelen Annedal, där de bildade krets 39 av Idrottsföreningen Kamraterna. Initiativtagare var den unge chalmersingenjören Arthur Wingren, som också blev föreningens första ordförande. De övriga i styrelsen var Enoch Olsson, John Säwström, Nils Andersson, M Meyer och Herbert Johansson.[1]

Förebilden var IFK Stockholm, från vilka man tog bland annat namnet och färgerna. Den blåvitrandiga klubbdräkten kom först 1910, innan dess hade man vita tröjor och blå byxor (se bild). Första lagkaptenen var John Säwström, och den första fotbollsmatchen spelades mot IK Vikingen som IFK förlorade med 1-2. IFK startade i SM första gången 1907, där man i första matchen mötte Örgryte IS och förlorade med 0-8.[2]

Under åren 1904-1970 vann IFK Göteborg sju svenska mästerskapsguld, det första kom 1908 mot IFK Uppsala, som laget besegrade med 4-3 inför cirka 3 000 åskådare på Valhalla.

IFK Göteborgs lag år 1905.

Den andra svenska mästerskapssegern kom 1910, mot Djurgårdens IF med 3-0 inför 5 510 personer, där Erik Börjesson gjorde alla tre målen.[3]

Östra Hamngatan 24 var adressen för IFKs första klubblokal, året var 1920 (riven nu).[4]

Det tredje SM-guldet vann IFK Göteborg under första världskriget 1918. Detta var IFK Göteborgs första SM-final i Stockholm, på Stockholms Stadion. 6 000 åskådare satt bänkade då IFK Göteborg vann med 5-0 mot Helsingborgs IF. I den första säsongen för Allsvenskan, som startade säsongen 1924/1925, placerade sig IFK på en andra plats.[5] Filip Johansson blev Allsvenskans första skytteligavinnare när han 1924/1925 gjorde 39 mål på 22 matcher, vilket är rekord.

Nästa SM-guld kom 1942, och därefter dröjde det till 1958 då vann Allsvenskan, samma år som det spelades VM i Sverige och Ullevi var nybyggd. Under detta år spelade Bertil "Bebben" Johansson, som var mycket värdefull för laget. Han vann två SM-guld, ett som tränare och ett som spelare, och gjorde endast fyra landskamper. Han tog klubben till ännu en allsvensk vinst 1969, denna gång som tränare. "Bebben" har också fått en hedersplats i sången "Heja Blåvitt" från 1976.

1970-talet: Division 2

Efter IFK Göteborgs guld 1969 åkte klubben ur Allsvenskan 1970. I den sista matchen mot Örebro försökte desperata supportrar få omspel genom att storma planen och lyfta bort det ena målet, men utan framgång. IFK förblev i dåvarande division 2 (idag Superettan) under ett antal år.

Några spelarprofiler under denna period var bland annat Donald Nicklasson, Björn Ericsson, Sten Danielsson och Eddy Magnusson.

Efter placeringarna 3, 2 och 4, slutade IFK Göteborg femma i Division 2 1974, Blåvitts sämsta placering någonsin. Efter att ha "ramlat på mållinjen" 1975, då Kalmar FF och Blåvitt slogs mot varandra i en makalös toppstrid, vann Kalmar till slut serien med en poängs marginal. Året därpå, då IFK spelade derbyn mot GAIS inför över 50 000 på Ullevi, var laget helt överlägset i serien. Klubben var tillbaka i allsvenskan - för att stanna då IFK Göteborg 1976 vann Division II.

1977 var IFK tillbaka i Allsvenskan med spelare som Ralf Edström, Jan Nordström, Olle Nordin och Reine Almqvist. De hade även spelare som i framtiden skulle vara med och slåss om cuptitlar i Europa. Några av dessa var spelare som Tord och Tommy Holmgren, Glenn Holm och framför allt Torbjörn Nilsson. Blåvitt slutade på en sjätteplats. Detta år slog även IFK Göteborg ett publiksnitt som det än idag inte slagits, mellan 23 000 och 25 000 åskådare låg snittet på för säsongen 1977.

1978 slutade IFK Göteborg trea, med nya spelare som Glenn Hysén, Jerry Carlsson och Dan Corneliusson. Under 1979 fick IFK Göteborg dessutom en ny tränare som i början ifrågasattes starkt [källa behövs] , Sven-Göran Eriksson.

1980-talets storhetstid

Efter ett 1970-tal där Malmö FF dominerat allsvenskan tog IFK över som Sveriges storklubb under 1980-talet, med Sven-Göran Eriksson som tränare för klubben. Han började med zonspel och press med understöd, vilket gav motståndarna som var vana vid man-man stora problem. 1979 vann klubben för första gången Svenska cupen efter att ha vunnit mot Åtvidaberg med 6-1 i finalen där Torbjörn Nilsson utsågs till matchens bästa spelare. Säsongen 1980 slutade IFK Göteborg trea i Allsvenskan medan man 1981 kom tvåa.

1982 års säsong har kommit bli en legendarisk säsong för svensk fotboll generellt, men för IFK Göteborg i synnerhet. Tack vare andraplatsen i Allsvenskan 1981 deltog IFK i Uefacupen där man vunnit fram mot Allsvenskan startade på våren redan vunnit mot finländska FC Haka, österrikiska SK Sturm Graz och rumänska FC Dinamo Bucureşti. I kvartsfinalen väntade spanska storklubben Valencia CF. Inför första matchen borta på Estadio Luis Casanovai i Spanien, hade klubben så stora ekonomiska problem att klubben fick låna pengar från supporterklubben Änglarna för att ha råd att flyga ner till Spanien. Detta var den hittills viktigaste matchen i klubbens historia. Efter mål av Ruben Svensson och Torbjörn Nilsson fick Blåvitt med sig 2-2 från Spanien. Returen spelades inför 50 108 personer på Ullevi och IFK Göteborg vann matchen med 2-0. IFK:s ekonomiska problem var i och med detta över. Nu väntade FC Kaiserslautern i semifinal. Efter 1-1 i båda matcherna vann Blåvitt till slut i förlängningen på hemmaplan efter en kylig straff av Stig Fredriksson vilket innebar att IFK Göteborg var i Uefacupfinal. Där väntade det västtyska laget Hamburger SV. I ösregnet inför 42 058 på ett regnigt Ullevi sköt Tord Holmgren in 1-0, vilket också blev slutresultatet.

För att stå som segrare behövde dock IFK även klara av det västtyska storlaget på bortaplan den 19 maj, en match som sågs av 61 000 åskådare på Volksparkstadion. De lokala tidningarna skrev att Hamburger SV skulle slå IFK Göteborg, men "Svennis" och hans mannar ville annorlunda. IFK Göteborg vann med 3-0 efter mål av Dan Corneliusson, Torbjörn Nilsson och Stig Fredriksson (straff).

IFK Göteborg vann även allsvenskan, blev svenska mästare, och segrade i Svenska cupen detta år. 1982 var första året som slutspel provades på i Allsvenskan, där IFK, som vunnit serien före Hammarby först förlorade första finalmatchen på Ullevi mot Hammarby med 2-1. Returmatchen spelades på Söderstadion och vanns av IFK Göteborg med 3-1.

Efter 1982 vann IFK Göteborg även SM-guld 1983, 1984 samt Svenska cupen 1983. 1985 gick IFK till SM-final där man mötte Örgryte IS vilket drog storpublik till matcherna. Den första slutade med förlust 2-4 men IFK lyckades vinna den andra med 3-2, vilket dock inte var tillräckligt utan ÖIS vann med sammanlagt 6-5.

1986 hade IFK lyckats nå ända fram till kvartsfinal i Europacupen. Efter 2-2 borta och 0-0 hemma mot skotska mästarna Aberdeen FC var IFK i semifinal och därmed ett av Europas fyra bästa klubblag. 43 103 var på plats på Ullevi, då FC Barcelona stod för motståndet i den första matchen. Torbjörn Nilsson hade stor show och gjorde både ett och två noll innan Tommy Holmgren satte 3-0.

Returen på Camp Nou blev ett väldigt stort bakslag för IFK. Barcelona behövde göra minst tre mål för att ha en chans att gå vidare. Trots både stolp- och ribbträffar av Blåvitt stod det efter full tid 3-0 och förlängning väntade, en förlängning som bland annat innehöll ett bortdömt IFK-mål. Straffar väntade där rutinerade spelare som Torbjörn Nilsson med flera inte ville lägga straffarna, vilket innebar att det var upp till IFK:s unga spelarna att slå ut storlaget Barcelona. Per-Edmund Mordt och Roland Nilsson missade dock sina straffar, och blev således syndabockar då IFK åkte ut i semifinalen mot Barcelona.

Samma år, 1986, kom man tvåa i Allsvenskan och fick även spela i Uefacupen 1986/1987. Sigma Olomouc, Stahl Brandenburg, KAA Gent satte inte IFK på några stora prov. Allvaret började i kvartsfinalen mot Inter. 0-0 på Ullevi och avgörande match på Giuseppe Meazzastadion. Inter tog ledningen när Stig Fredriksson gjorde olyckligt självmål men senare under matchen nickade Glenn Hysén en boll som Walter Zenga inte kunde rädda bättre än att Stefan Pettersson kunde dunka in returen. Matchen slutade 1-1 och IFK var vidare i kraft av bortamål. FC Swarovski Tirol från Österrike väntade i semin, en på papperet svår motståndare. Blåvitt hade dock inga större problem då man vann med 4-1 hemma och 1-0 borta, vilket innebar att IFK återigen var i Uefacupfinal, denna gång mot skotska Dundee United FC.

Första matchen hemma vanns av IFK Göteborg med 1-0 efter mål av Stefan Petterson. Returen i Skottland spelade svenskarna på resultatet och fick 1-1 efter ett elegant mål av Lennart Nilsson. IFK hade därmed vunnit Uefacupen två gånger på sex år, och detta under en tid då Uefacupen hade en mycket högre status än dagens motsvarighet. Dåtidens Champions League, Europacupen, spelades bara av ligavinnarna, medan det idag kan vara fyra klubbar från samma land i CL. När Europacupen var så "liten" var Uefacupen nästan av samma värde. Att IFK Göteborg vann denna två gånger var något otroligt stort.

Det framgångsrika 80-talet slutade med SM-guld 1987 efter två dramatiska finaler mot Malmö FF. 1988 slutade Blåvitt tvåa i allsvenskan och åkte ur slutspelet i semifinalen mot Djurgården. Man spelade dock bra i Europa under hösten då Blåvitt nådde Europacupkvartsfinal 1989 mot FC Steaua Bukarest. Man vann hemmamatchen med 1-0 efter mål av Klas Ingesson. Inför bortamatchen fick junioren Magnus Verdin vakta målet när Ravelli inte hunnit bli spelklar och IFK förlorade med 1-5. Med den matchen tog det framgångsrikaste decennium något svenskt fotbollslag någonsin haft slut.

1990-talet: Champions League

IFK:s 80-tal var en stor succé och det följdes upp av mycket succéfyllt 90-tal. 1989 slutade Blåvitt sjua och alla sa att nu var storhetstiden över. Men då klev Roger Gustafsson in som ny tränare och införde ett snabbare spel offensivt där bollen skulle "framåt framåt framåt!" och ett högt pressande försvar med snabbhet. Detta ifrågasattes starkt efter första matchen i Allsvenskan 1990, 0-6 mot IFK Norrköping. Men kritikerna tystnade efter 5-0 mot AIK veckan efter. IFK körde igenom Allsvenskan och vann med 5 poängs marginal och var återigen svenska mästare.

1991 var IFK Göteborgs trupp starkare än på många år då de nya talangerna som klubben började satsa på i slutet av 1980-talet började blomma. Håkan Mild, Pontus Kåmark och Mikael Nilsson var några av dessa. 1990 värvade IFK en av 90-talets viktigaste spelare för klubben, Stefan Rehn. 1991 vann Blåvitt både Allsvenskan och Svenska cupen. I Europacupen förlorade man i andra omgången mot Panathinaikos.

Inför säsongen 1992 gjordes Europacupen om till Champions League. Detta innebar att alla de europeiska ligornas mästarlag lottades i två utslagsomgångar, sedan var det två grupper med 4 respektive 5 lag där vinnaren gick till final. Detta för att locka mer sponsorer och TV-tittare. IFK ställdes i första matchen mot Besiktas, och laget lyckades ta sig vidare till den sista omgången före gruppspelet där Lech Poznan från Polen väntade. Efter 1-0 hemma blev polackerna fullständigt utspelade på sin egen hemmaplan där de blåvita svenskarna vann med 3-0.

IFK var nu ett av Europas 9 bästa lag. I gruppspelet blev man lottade mot FC Porto, AC Milan och PSV Eindhoven, samtliga tre var lag som redan hade vunnit Europacupen tidigare. På pappret borde detta ha varit en omöjlig grupp för ett svenskt. Första matchen skulle spelas på Stadio Giuseppe Meazza i Milano mot AC Milan, som hade ett starkt försvar och nederländaren Marco van Basten, enligt många ansedd som världens bästa fotbollsspelare under sin tid och gjorde matchens alla fyra mål på IFK Göteborg, då AC Milan vann med 4-0

Men lyckan vände fort, 1-0 på Ullevi mot Porto efter mål av Peter Eriksson gav snabbt förhoppningar inför dubbelmötet mot PSV. Dessa matcher slutade sammanlagt 6-1 till IFK Göteborg och drömmen om Champions League-final levde. Ett hårt kämpande IFK förlorade dock mot Milan på Ullevi med 0-1. Sista matchen var betydelselös men slutade i vilket fall som helst 2-0 till Porto, man slutade som tvåa i gruppen. Detta år kom Blåvitt sexa i Allsvenskan och det skulle nu dröja minst 18 månader tills nästa chans till Champions League-spel.

1993 vann IFK återigen Allsvenskan och nu riktades tankarna mot europaspel. Inför 1994 ansågs truppen vara den starkaste sedan 1987. Frågan var om den inte var ännu starkare. Champions League hade blivit omgjort igen, nu var det en kvalmatch och sedan ett gruppspel där två lag gick vidare till kvartsfinal. IFK lottades mot Sparta Prag i kvalmatchen. Blåvitt vann med 0-1 i Tjeckien och nu väntade returen på Gamla Ullevi. IFK bjöd på sitt hela register inför 13969 personer och vann med 2-0.

Gruppen blev den svåraste möjliga; FC Barcelona, Manchester United och Galatasaray. De sistnämnda var ingen erkänd storklubb i Europa, men hade ett riktigt ungt och bra lag med Hakan Sukur i spetsen. Första matchen var en svår uppgift, Manchester United borta. IFK förlorade med 2-4 mot United, en förlust som visade sig vara en nyttig förlust.

IFK, med flera landslagsmän som Stefan Pettersson, Magnus Erlingmark, Jesper Blomqvist, Mikael Nilsson och Joachim Björklund, skulle nu ställas inför Barcelona på Ullevi. Romario och Hristo Stoichkov bildade anfallspar, spelare som nyligen blivit utsedda till världens bästa spelare av Fifa. Den sistnämnda, bulgaren Stoichkov gjorde 1-0 på en bjudning av Stefan Pettersson. Men IFK vände efter att en inhoppande Erik Wahlstedt, som knappt varit på plan en minut, slog ett inlägg som Erlingmark nickade i mål. Inte långt senare slog Pontus Kåmark in en höjdboll mot straffområdet och Blomqvist sprang fram i rätt läge och nickade in bollen.

Galatasaray borta var nästa match. På Ullevi vann Blåvitt mot Galatasaray med 1-0 efter mål av Erlingmark. Matchen borta i Turkiet blev IFK Göteborg utspelade grundligt fram tills de i den 86:e minuten fick en hörna som IFK gjorde 1-0 på. Blåvitt hade inkasserat nio poäng på fyra matcher och nästa motståndare var Manchester United hemma. Efter en av klubbens bästa matcher genom tiderna vann IFK med 3-1 och matchens bäste spelare Jesper Blomqvist som gjorde 1-0, spelade fram Erlingmark till 2-1 och fixade straffen som Kåmark slog in. Blomqvist skulle senare bli värvad till AC Milan. Sista matchen spelades i Barcelona inför 75 200 personer på Europas största arena, Camp Nou, och Blåvitt fick till slut med sig 1-1. Resultatet innebar att Barcelona gick vidare till kvartsfinal istället för Manchester United. IFK var redan innan matchen klara gruppsegrare.

IFK vann Allsvenskan även 1994. I kvartsfinal väntade Bayern München från Tyskland. Matchen på Münchens Olympiastadion slutade 0-0. Inför returen hade 36525 hittat till Ullevi och såg på när tyskarna gjorde både 1-0 och 2-0 trots att deras målvakt Sven Scheuer blivit utvisad efter drygt 20 minuter. Men efter heroiskt arbete av IFK stod det 2-2 efter full tid efter mål av Mats Lilienberg och Mikael Martinsson. Det var dock inte tillräckligt, tyskarna vann på bortamålsregeln och Champions League var över. 1995 vann IFK Allsvenskan nästan som vanligt under början och mitten av nittiotalet men laget åkte dock ut i första kvalomgången och det blev inget Champions League-spel 95/96.

1996 fick IFK en ny tränare, nytt spelsätt och nya profiler. Mats Jingblad hette tränaren, attraktiv fotboll stod på menyn och Niclas Alexandersson, Teddy Lucic och Andreas Andersson hette profilerna. Champions Leagues gruppspel kvalade man in till och i gruppen väntade grannarna Rosenborg BK från Norge samt Porto och återigen Milan. En överraskande förlust inledde gruppspelet för IFK, 2-3 mot Rosenborg som kom att ta över titeln Nordens bästa klubb nästan samtidigt med detta. Förlusten mot norrmännen följdes upp av 1-2 mot Porto men efter dessa två förluster vann IFK över Milan med 2-1 på Ullevi vilket många ser som den bästa matchen i klubbens historia.

De resterande matcherna i Champions League förlorade Blåvitt och hela europasäsongen blev en stor besvikelse. Men hemma i Sverige krossade Blåvitt allt motstånd. Med tio poängs marginal vann IFK allsvenskan och det fjärde raka och sammanlagt 17:e SM guldet var säkrat. Jesper Blomqvist såldes till AC Milan för 20 miljoner kronor. Tack vare den SM-guldet 1996 fick IFK återigen chansen att i Champions League 1997. Motståndet i gruppen visade sig dock vara för svårt för ett storlag på dekis då man åkte ut mot Bayern München, Besiktas och PSG. Till gruppen hade IFK tagit sig igenom att slå ut Glasgow Rangers. Det blev återigen en besvikelse trots att man tog 6 poäng i den svåra gruppen efter seger hemma mot Besiktas och en seger borta mot Bayern München med 1-0 efter ett märkligt självmål. Under sommaren såldes målkungen Andreas Andersson till Milan. Nyförvärven Johnny Ekström och Robert Andersson lyckades inte fylla tomrummet efter Andreas och IFK slutade "bara" tvåa efter Halmstad.

Inför säsongen 1997 hade IFK i stort sett inte gjort några förstärkningar medan man trodde att man lärt sig av misstagen inför 1998. Profilerna Stefan Lindqvist och Thomas Ravelli lämnade klubben. Klubben värvade Joakim Persson, Stefan Bärlin, Dick Last, Andreas Hermansson och Christian Karlsson för 32 miljoner, en väldigt stor del av de miljoner som IFK spelat in under Champions League-åren. På papperet såg truppen bra ut, men på plan gick det riktigt dåligt. Efter 7 matcher låg laget på nedflyttningsplats och tränaren Jingblad fick nog och avgick. Han ersattes av Reine Almkvist och klubben köpte dessutom hem Håkan Mild och Bengt Andersson. Laget spelade upp sig lite men kom bara på åttonde plats i allsvenskan, ett stort fiasko. I UEFA-cupen hade man heller ingen framgång. Efter att ha slagit ut Union Luxemburg åkte man ut mot turkiska Besiktas Problemen blev allt fler och fler. De nya spelarna krävde för höga löner. IFK gick kraftigt back ekonomiskt och anfallaren Stefan Pettersson blev långtidsskadad och fick avsluta sin karriär. Teddy Lucic blev klubbens första bosmanfall.

Under 1999 gjordes försök att banta den stora truppen och få stopp på de höga lönerna. Norrmännen Steinar Pedersen och Jon-Inge Höiland skulle täta försvaret och talangerna Patrik "Långås Andersson och Jonas Lundén skulle få igång offensiven. Det hade dock ingen större effekt utan blåvitt inledde lika illa som föregående år. Rene Almqvist avgick under sommaren och Stefan Lundin tog över. Under Lundin skärpte sig laget och efter att ha vunnit 9 av 10 matcher närmade man sig faktiskt toppen. Men efter att ha förlorat de 4 sista matcherna slutade man sexa i Allsvenskan 1999. En liten tröst var finalplatsen i svenska cupen. Finalen förlorades visserligen mot AIK men då AIK var regerande svenska mästare fick IFK spela UEFA-cupen. Efter att ha slagit ut irländska Cork och polska Lech Poznan var man dock chanslösa mot AS Roma. Liksom 80-talet slutade decenniet men liten besk eftersmak.

2000-talets början

IFK Göteborg spelar mot Hammarby IF.

Klubbens nedräkning mot 100-årsjubiléet började år 2000, då det bara var fyra år kvar. 2000-talet började med en mycket ung och intressant trupp. Klubben värvade spelartrion Gustaf Andersson, Tomas Rosenqvist och Mikael Sandklef från lokalkonkurrenten Västra Frölunda IF. Nyförvärven gjorde succé och IFK låg i toppen av allsvenskan under sommaren. Men efter att vänsterbacken Stefan Landberg skadades och tvingades avsluta sin karriär gick det trögare och laget tappade kontakten med toppen. Säsongen slutade med en fjärde plats.

2001 kompletterades truppen med hemvändaren Pontus Kåmark och talangen Martin Ericsson. Juniorerna Fredrik Karlsson/Risp och Sebastian Johansson slog igenom och klubben ledde allsvenskan i början av juni. Ett stort avbräck var dock att Håkan Mild skadade sig på våren. Utan Mild spelade laget mycket ojämnt och föll i tabellen. Mild gjorde comeback på hösten och blåvitt slogs om seriesegern med efter bortaförlusterna mot GIF Sundsvall och Helsingborg i de sista matcherna slutade säsongen med en ny fjärdeplats i den väldigt Stockholmsdominerade tabellen. 2001 gick det särskilt bra mot Malmö FF då Blåvitt vann borta med hela 6-0 på våren och hemma på hösten med 4-0, totalt 10-0 på MFF vilket är rekord i modern tid i inbördes allsvenska möten.

Inför 2002 var IFK för första gången på mycket länge inte en av förhandsfavoriterna till SM-guldet. Laget hade förlorat landslagsmittfältaren Håkan Mild klubben till FC Wimbledon utan att ha värvat något stort namn som ersättare. Laget började ändå bra men sedan kom olyckorna i klump. Pontus Kåmark och Peter "Erra" Eriksson tvingades lägga av på grund av skador. Gustaf Andersson förlängde inte sitt kontrakt och såldes till Helsingborg. Ersättarna Patric Andersson och Marino Rahmberg lyckades inte alls. Håkan Mild värvades hem igen men hade skadeproblem. Förlusterna kom en efter en och den slutliga förnedringen kom med 2-5-förlusten mot Öis inför 42 386 personer. Den 29 augusti 2002 avgick Lundin efter förlusten mot FC Zimbru i UEFA-cupen och ersattes av "guld"-Roger Gustafsson som tillfälligt hoppade in som tränare. I näst sista omgången vann Blåvitt borta mot Hammarby med 1-0 efter ett mål i slutminuterna av Patric Andersson vilket var ett oerhört viktigt mål, en eller noll poäng hade betytt att man varit under strecket inför den sista omgången där Kalmar FF väntade på hemmaplan. Blåvitt förlorade matchen med 0-2 och buades ut av sina egna fans. På grund av förlusten var det inte längre upp till Blåvitt själva om de skulle stanna kvar i Allsvenskan eller åka ur, nedflyttningskonkurrenten IFK från Norrköping hade vid seger i sin sista match gått förbi IFK i tabellen och tagit kvalplatsen. Det ville sig dock inte för IFK Norrköping som hade stolpe ut i matchen, till Göteborgkamraternas stora glädje. Kontraktet i Allsvenskan skulle säkras genom kval mot Västra Frölunda IF. Den första matchen slutade 1-1 på Ullevi och IFK vann returen på Gamla Ullevi med 2-0, båda målen gjorda av Jonas Henriksson.

Under vintern 2002/2003 lämnade Jon-Inge Høiland klubben. Ny tränare i IFK blev Bosse Johansson. Nya försärkningar kom med Hans Blomqvist, Mamadou Diallo "Big Mama" och Martin Crossa. Ingen av dessa tog någon ordinarie plats under säsongen och alla lämnade eller blev utlånade året efter. De som hjälpte klubben att lyfta sig var spelare som hade spelat i klubben i ett par år. 2003 prövades en rad sätt att spela och spelare prövades på olika positioner. Laget spelade ojämnt men vann många minnesvärda segrar. Hans Blomqvist gjorde en fantastisk hemmadebut med två mål mot Malmö i 3-0-segern. Andra nämnvärda segrar var 5-2-seger inför dryga 40 000 åskådare på Ullevi mot ÖIS den 27 maj och 1-0-segern hemma mot Djurgårdens IF. Klubben slutade sjua men det fanns potential till mer.

Hundraårsjubileet

2004 köpte IFK in George Mourad och två andra spelare av hög allsvensk klass: Niclas Alexandersson, då 68 landskamper för Sverige, samt Allsvenskans skyttekung 2002, Peter Ijeh. Det märktes att klubben satsade inför sitt 100-årsjubileum. Man fick dock ett tungt avbräck under vintern, Martin Ericsson, som vann assistligan 2003 och gjorde 7 mål från sin mittfältsposition, lämnade klubben. Blåvitt öppnade säsongen knackigt och i premiären fick man bara 0-0 mot Kalmar. Under hela våren och i början på sommaren stämde inte Blåvitts spel till 100% men man tog poängen som krävdes för att vara med i toppen. Dessutom hade laget små bekymmer med målskyttet. Peter Ijeh såg inte ut att bli den succévärvning som klubben hoppades. Under sommaren låg IFK i mittenskiktet av tabellen men sedan släppte det. Ijeh började göra mål och anfallskollegan George Mourad, som värvats från Västra Frölunda, slog igenom. IFK vann 7 raka segrar i allsvenskan vilket var tangerat klubbrekord och var med guldstriden. I jubileumsmatchen på Ullevi mot Djurgården fylldes halva Ullevi och såg IFK vinna mot Djurgården med 2-0. Två matcher från slutet ledde IFK Göteborg Allsvenskan tillsammans med Malmö och Halmstad. Ett spännande avslut på säsongen väntade då lagets två sista matcher var just Malmö hemma och Halmstad borta. Efter förlust hemma mot Malmö inför hela 39 000 personer på Ullevi (1-2) och oavgjort på Örjans Vall (1-1) så slutade Blåvitt trea. IFK var tillbaka i toppen, men hade ännu inte vunnit Allsvenskan sen 1996. Efter Allsvenskans slut spelade IFK Svenska cupen-final mot Djurgården, som man förlorade (1-3). Efter 2004 lämnade Bosse Johansson klubben och laget behövde en ny tränare. Efter spekulationer i media om bland annat Torbjörn Nilsson föll valet till slut på norrmannen Arne Erlandsen från Lillestrøm SK.

Två steg fram och ett tillbaka

Kamratgården

Säsongen 2004 blev en relativt stor framgång för klubben. Före 2005 värvades Adam Johansson, John Alvbåge och Stefan Selakovic, som hemvändande proffs från Nederländerna.

Dessförinnan hade IFK Göteborg spelat i nystartade Royal League men förlorat finalen mot FC Köpenhamn efter 13 straffsparksomgångar. John Alvbåge blev snabbt missnöjd med bristen på speltid och gick till Danmark under sommaren. Även Fredrik Risp och Sebastian Johansson lämnade klubben, båda för klubbar i Turkiet. Under sommaren 2005 lämnade fyra högklassiga allsvenska fotbollsspelare klubben och man lyckades inte hitta några ersättare. Enda alternativet var egna talanger från klubbens ungdomslag. Oscar Wendt, Karl Svensson, Mattias Bjärsmyr, Pontus Wernbloom, Andres Vasquez och bröderna Jonatan Berg och Marcus Berg var den "nya generationen" som tog över efter alla spelare som var skadade eller lämnade klubben.

IFK ångade på i Allsvenskan med en skadedrabbad trupp. Djurgården drog ifrån i tabellen och ett lag hängde på, IFK Göteborg. Djurgården och IFK möttes i slutomgångarna och ännu en gång fylldes Ullevi för att se guldstriden i Allsvenskan. DIF vann matchen med 3-1; till slut vann Djurgården allsvenskan och IFK Göteborg kom tvåa.

På hösten hade klubben blivit anklagad för skattebrott. Mats Persson och Peter Ijeh hämtades av polis för förhör. Anklagelserna gällde Peter Ijehs och Stefan Selakovic övergångar till klubben. Denna händelse döptes av tidningarna till "IFK Göteborgs omtalade skatteaffärer". Detta gjorde att dåvarande ordförande Bengt Halse, sportchefen Mats Persson och kassören Janne "Plånbok" Nilsson, avgick. Peter Ijeh krävde att få lämna laget och såldes till FC Köpenhamn. Detta var en katastrof för klubben som satsade på guld säsongen 2006. Klubben fick också böta 13 miljoner kronor.

Stig Lundström blev sedan klubbens nya ordförande. Gamla storspelaren Håkan Mild tackade för sig och blev hyllad under sin sista match mot norska Lyn i Royal League. Mild blev efter detta sportchef för klubben.

Under vintern försökte Blåvitt förstärka truppen. Under vintern värvades Magnus Kihlberg, Thomas Olsson, Ali Gerba och Jonas Wallerstedt. De två förstnämnda kom i stort sett gratis till klubben men kanadensaren Gerba kostade hela tre miljoner kronor. Klubben spelade inget vidare under försäsongen och åkte ut i Royal League mot Lilleström.

I säsongens första match på Ullevi spelade laget 0-0 mot Öster vilket följdes av ett par förluster och oavgjorda resultat. Under sommaren spelade laget tre raka derbyn mot GAIS, ÖIS och Häcken; IFK vann samtliga och placerade sig högt upp i tabellen. Efter VM-uppehållet avgick Arne Erlandsen. Orsaken sades vara att Erlandsen ville köpa in några rutinerade spelare till guldstriden, men det var emot klubbens vilja. Klubben skulle satsa på de egna talanger man fått fram under 2005 och var inte beredda att värva mitt under pågående säsong. Den assisterande tränaren Kjell Petersson tog över.

Under sommaren försvann två klasspelare. Karl Svensson, som överraskande kom med i Lagerbäcks VM-trupp, gick till Glasgow Rangers. Summan hölls hemlig men Håkan Mild såg besviken ut när han sa att den nyblivne landslagsbacken hade en klausul i kontraktet som gjorde att han fick lämna om han fick ett proffsanbud. Även Oscar Wendt lämnade klubben, till FC Köpenhamn för 8 miljoner. Klubben hade nu förlorat fyra högklassiga försvarsspelare under två år, Mikael Antonsson, Karl Svensson, Fredrik Risp och Oscar Wendt. Klubbens backlinje bestod istället av Mattias Bjärsmyr, Hjalmar Jonsson, Magnus 'Ölme' Johansson och Adam Johansson. Dessutom var Dennis Jonsson skadad. Detta var spelare som tidigare varit reserver i laget.

För att lappa ihop försvaret lånades sydamerikanerna Alejandro Lago och José Shaffer in. Ingen av dessa gjorde någon stor succé, snarare tvärtom. Under Petterssons ledning vann laget i sin första match som huvudansvarig med 4-1 mot Petterssons gamla lag Häcken.

Klubben förlorade ett derby mot ÖIS och spelade 0-0 mot GAIS. IFK visade kämparglöd och vände 1-2 till 3-2 mot Djurgården. Men efter 0-3 mot Kalmar hemma och den stora förnedringen, 0-4 borta mot AIK skickades Blåvitt bort från toppen. Därefter förlorade det sargade laget med 1-2 mot Malmö och avslutade 0-0 mot Halmstad. Laget slutade till slut på åttonde plats i Allsvenskan 2006.

2007

IFK Göteborg gjorde inför säsongen 2007 klart med en ny tränartrio. Jonas Olsson och Stefan Rehn, med 239 respektive 268 a-lagsmatcher i IFK Göteborg kom att dela på huvudansvaret och backades upp av Teddy Olausson. På spelarfronten hade inte klubben värvat något känt namn utan fortsatte att satsa på unga spelare.

2007 började trögt med bara en seger på de fyra första matcherna men i bortamatchen mot Örebro SK lossnade det. IFK Göteborg vann med 4-0 och Andres Vasquez gjorde ett riktigt drömmål. Under våren blommade talangen Marcus Berg ut och blev den målskytt många längtade efter. I augusti såldes han för över 30 miljoner kronor till den holländska klubben FC Groningen. Många trodde att laget sålde SM-guldet vid det tillfället, men då steg den tidigare petade mittfältaren Pontus Wernbloom fram i den nya rollen som anfallare och blev lagets nya målskytt. Laget provade även 15-årige Nicklas Bärkroth som anfallare i hemmamatchen mot IF Brommapojkarna. Bärkroth blev därmed allsvenskans yngste spelare genom tiderna. Man vann de 5 sista matcherna och vann allsvenskan igen, och blev svenska mästare för första gången sedan 1996. I sista hemmamatchen mot Trelleborgs FF kom 41 471 åskådare trots ösregn och kyla. Med ett publiksnitt på 15 797 fick man det högsta allsvenska publiksnittet sedan 1970-talet.

I Svenska cupen gjorde IFK Göteborg även en bra insats och gick till final efter segrar mot Ängelholm, Ljungby, Gefle IF, Mjällby AIF och Landskrona BOIS. Finalen förlorades dock borta mot Kalmar FF med 3-0.

2008

Inför 2008 lade Magnus "Ölme" Johansson och Bengt Andersson av sina fotbollskarriärer på elitnivå. Andres Vasquez lämnade klubben för FC Zürich. George Mourad gick till Willem II och Ali Gerba till FC Ingolstadt 04. Klubben värvade Nicklas Carlsson från AIK och Daniel Alexandersson (bror till Niclas Alexandersson) från IF Elfsborg. Bengt Anderssons efterträdare blev Kim Christensen från FC Nordsjaelland. Under sommaren värvades Erik Lund från Aston Villa medan Eldin Karisik och Mathias Ranégie lämnade laget för Viborg respektive Go Ahead Eagles.

Säsongens första titel kom när IFK Göteborg vann över Kalmar FF med 3-1 i Supercupen 23 mars 2008.

Den 15 juli 2008 mötte man klubben S.S. Murata från San Marino för att spela den första matchen i första kvalomgången för UEFA Champions League 2008. Man vann med 5-0. Returen spelades hemma på Ullevi den 23 juli och man vann relativt enkelt med 4-0, totalt 9-0 i inbördes möten. Nästa kvalomgång spelades mot FC Basel från Schweiz där IFK Göteborg slogs ut efter 1-1 på hemmaplan och 2-4 på bortaplan, en förlust många beskyller domaren för, efter att han blåst straff vid en misstänkt hands situation. Hjalmar Jonsson sträcker upp handen samtidigt som han nickar bort ett inlägg men TV bilder visar i efterhand tydligt att bollen aldrig tog på handen.

Under den allsvenska vårsäsongen lyckades inte IFK Göteborg få spelet att fungera särskilt bra, men man lyckades ändå ta så många poäng att man låg på en fjärdeplats inför EM-uppehållet. Efter uppehållet fick IFK Göteborg igång spelet, mycket tack vare den nye unge anfallaren Robin Söder. Förlusten i Champions Leaguekvalet mot Basel tog dock hårt på spelarna som efteråt fick en period på fyra raka allsvenska matcher utan seger. Efter detta var guldet i praktiken borta. Spelarna tog sig dock samman och avslutade höstsäsongen med åtta raka matcher utan förlust.

Den 21 september 2008, med matchstart klockan 15.00 lokal tid, spelades finalen i Svenska cupen 2008 mellan Kalmar FF och IFK Göteborg, som även var finalister 2007. Matchen spelades mållös på Fredriksskans i 120 minuter med därpå följande straffläggning, där IFK:s Kim Christensen blev stor matchhjälte då IFK vann med 5-4 - och fick sin 5:e titel i cupen. IFK Göteborgs väg till finalen gick via Skövde AIK (2-1), Falkenbergs FF (3-0 efter förlängning), Ljungskile SK (1-0), GIF Sundsvall (3-2) och Enköpings SK (3-0). 17 års väntan med fyra finalförluster var nu över. IFK Göteborg slutade på 3:e plats i tabellen, efter Kalmar FF på 1:a och Elfsborg på 2:a. 2008 års säsong blev även Niclas Alexanderssons sista säsong som spelare.

Den 9 oktober åkte göteborgarna till Bergamo, Italien, för att spela en träningsmatch mot stadslaget Atalanta BC. Matchen spelades på förfrågan från Glenn Strömberg, och var tillägnad familjen Bortolotti - där Achille och Cesare var Atalantapresidenter - som har gjort mycket stora insatser för Atlanta. Matchen spelades 20.30 på Stadio Communale. Matchen slutade 4-0 till Atalanta.

IFK Göteborg lyckades under 2008 med bedriften att besegra de blivande mästarna Kalmar FF i alla 4 inbördes möten. (Supercupen 3-1, Allsvenskan 3-2 (h) och 0-1 (b) samt Svenska Cupen 5-4 efter straffar.)

2009

Huvudartikel: IFK Göteborg 2009

Inför 2009 års säsong värvade klubben tillbaka Karl Svensson, som varit proffs i Glasgow Rangers och franska klubben Caen. Jonas Wallerstedt såldes tillbaka till sin förra klubb GIF Sundsvall i Superettan. I andra omgången av allsvenskan spelade man sin första match på det nybyggda Gamla Ullevi och besegrade Djurgårdens IF med 6-0 inför 18276 åskådare.

Tabellplaceringar 1924/1925-2007

De första gulden

Placering i Allsvenskan 1920-talet

Plats 1908 1910 1918 1924/1925 1925/1926 1926/1927 1927/1928 1928/1929 1929/1930
1 IFK IFK IFK
2 Locator Dot.svg Locator Dot.svg Locator Dot.svg
3 Locator Dot.svg Locator Dot.svg
4 Locator Dot.svg
5
6
7
8
9
10
11
12

Allsvenskan bildades 1924/25, dessförinnan avgjordes mästerskapet genom utslagningsturneringar.
Allsvenskan fick sin SM-status först 1930/1931, och GAIS var första lag att 1931 vinna SM-guld genom seger i allsvenskan.


Placering Allsvenskan 1930-talet
Plats 1930/1931 1931/1932 1932/1933 1933/1934 1934/1935 1935/1936 1936/1937 1937/1938 1938/1939 1939/1940
1 IFK
2 Locator Dot.svg
3 Locator Dot.svg Locator Dot.svg Locator Dot.svg
4 Locator Dot.svg Locator Dot.svg
5
6
7 Locator Dot.svg
8
9
10
11 Locator Dot.svg
12


Placering i Allsvenskan 1940-talet
Plats 1940/1941 1941/1942 1942/1943 1943/1944 1944/1945 1945/1946 1946/1947 1947/1948 1948/1949 1949/1950
1 IFK
2
3 Locator Dot.svg
4 Locator Dot.svg
5 Locator Dot.svg Locator Dot.svg Locator Dot.svg
6 Locator Dot.svg Locator Dot.svg
7
8 Locator Dot.svg
9
10
11 Locator Dot.svg
12


Placering i Allsvenskan 1950-talet
Plats 1950/1951 1951/1952 1952/1953 1953/1954 1954/1955 1955/1956 1956/1957 1957/1958 1959
1 IFK
2
3 Locator Dot.svg
4 Locator Dot.svg
5
6 Locator Dot.svg
7
8 Locator Dot.svg
9 Locator Dot.svg Locator Dot.svg Locator Dot.svg
10
11
12


Placering i Allsvenskan 1960-talet
Plats 1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966 1967 1968 1969
1 IFK
2
3 Locator Dot.svg Locator Dot.svg
4 Locator Dot.svg
5 Locator Dot.svg Locator Dot.svg
6
7
8 Locator Dot.svg
9 Locator Dot.svg Locator Dot.svg Locator Dot.svg
10
11
12


Placering i Allsvenskan 1970-talet
Plats 1970 1971 1972 1973 1974 1975 1976 1977 1978 1979
1
2 Locator Dot.svg
3 Locator Dot.svg
4
5
6 Locator Dot.svg
7
8
9
10
11 Locator Dot.svg
12
OBS 5:a i Division II


1974 hamnade IFK Göteborg på 5:e plats i Division II, klubbens sämsta placering någonsin.


Placering i Allsvenskan 1980-talet
Plats 1980 1981 1982 1983 1984 1985 1986 1987 1988 1989
1 IFK IFK IFK IFK
2 Locator Dot.svg Locator Dot.svg Locator Dot.svg Locator Dot.svg
3 Locator Dot.svg Locator Dot.svg
4
5
6
7 Locator Dot.svg
8
9
10
11
12
13
14

1987 slutade man efter full omgång 3:a efter MFF som slutade 1:a, men efter final mot MFF i slutspelet blev man mästare.


Placering i Allsvenskan 1990-talet
Plats 1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999
1 IFK IFK IFK IFK IFK IFK
2 Locator Dot.svg
3
4
5
6 Locator Dot.svg Locator Dot.svg
7
8 Locator Dot.svg
9
10
11
12
13
14


Placering i Allsvenskan 2000-talet
Plats 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009
1 IFK
2 Locator Dot.svg
3 Locator Dot.svg Locator Dot.svg
4 Locator Dot.svg Locator Dot.svg
5
6
7 Locator Dot.svg
8 Locator Dot.svg
9
10
11
12 Locator Dot.svg
13
14
OBS Kval VF


1:a plats, Guld: 18

2:a plats, Stora silver: 11

3:e plats, Lilla silver: 14

4:e plats, Brons: 8

Svenska cupen

Placeringar 1980-2007

Placering i Svenska cupen 1980-talet
Plats 80/81 81/82 82/83 83/84 84/85 85/86 86/87 87/88 88/89 89/90
Seger IFK IFK
Final Locator Dot.svg
Sämre Locator Dot.svg Locator Dot.svg Locator Dot.svg Locator Dot.svg Locator Dot.svg Locator Dot.svg Locator Dot.svg
Placering i Svenska cupen 1990-talet
Plats 90/91 1991 92/93 93/94 94/95 95/96 96/97 97/98 98/99 99/00
Seger IFK
Final Locator Dot.svg
Sämre Locator Dot.svg Locator Dot.svg Locator Dot.svg Locator Dot.svg Locator Dot.svg Locator Dot.svg Locator Dot.svg Locator Dot.svg
Placering i Svenska cupen 2000-talet
Plats 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009
Seger IFK
Final Locator Dot.svg Locator Dot.svg
Sämre Locator Dot.svg Locator Dot.svg Locator Dot.svg Locator Dot.svg Locator Dot.svg Locator Dot.svg

Färger och vapen

Den traditionella färgen för alla Kamratföreningar är blått och vitt, och IFK Göteborg är inget undantag. Klubbens första dräkter bestod av en blå tröja med ett enda horisontalt vitt streck och en stjärna mitt på bröstet. [6] De nästföljande åren användes vita eller blå tröjor utan streck. År 1910 introducerades en tröja bestående av blå-vita streck om vartannat och blå shorts.[7] Detta har blivit klubbens färger ända sedan dess. En blå-vit logotype av huvudsponsorn ICA har figurerat på tröjan sedan 1982[8] och har nästan blivit som en del av tröjan. Bara ett fåtal andra sponsorer syns på kläderna som tack vare det långa användandet har gjort kitet till en svensk klassiker.[9] Det traditionella borta-kitet är rött och vitt, i olika variationer, även andra färgkombinationer som orange och vitt har använts, mestadels under 1990-talet och början av 2000-talet. Bortastället som introducerades 2005 har återigen färgerna rött och vitt. Ett nästan helvitt tredje kit introducerades under 2007 efter påtryckningar från supportrarna.[10]

IFK Göteborgs vapensköld har sitt ursprung från staden Göteborgs heraldiska vapen, som i sin tur är baserad på många andra olika vapen. Lejonet på en bakgrund i silver och blått är Folkungaättens heraldiska vapen som håller i de tre kronorna, som används i Sveriges eget vapen. Detta vapen skänktes till staden Göteborg av kung Gustav Adolf.[11]

Supportrar

Innan IFK Göteborg hade grundats var den dominanta klubben i Göteborg ÖIS. ÖIS ansågs vara en klubb för medelklassen och senare för överklassen i Göteborg. IFK blev populära bland arbetarklassen och det skapades en rivalitet baserad på social klasstillhörighet. I början av 1900-talet ansågs det att supportrar uppförde sig som gentlemän, som stödde både sitt egna lag och motståndarna. Detta visade sig vara en svår uppgift för göteborgarna. Lokalpatriotism och klasskillnader resulterade då och då i rena slagsmål på läktarna och planen. Pressen pekade genast ut supportrarna som avskummet bland Sveriges fotbollsklubbar.[12]

Efter Första världskriget lugnade det ner sig lite och rivaliteten mellan klubbarna ebbade ut. Göteborgssupportrarna blev kända som vänliga och sportsmannaaktiga. Detta gällde däremot bara uppförandet på hemmaplan, när det var dags för bortamatcher uppförde sig supportrarna som förut. Detta beteende växte kraftigt under 1920-talet och nådde sin kulmen 1939, strax efter att Andra världskriget brutit ut, när ungefär 2 000 IFK-fans reste till Borås för att se IFK spela mot Elfsborg. Fansen slogs mot Boråspolisen och efter att ha återvänt till Göteborg störde de den Blackout som utförts för kriget. [12]

IFK Göteborgs supportrar firar ett mål mot Örebro SK 2004.

Som i de flesta andra delarna av världen var decennierna efter världskrigen relativt skonade från fotbollsvåldet. Svensk fotbollskultur började förändras under 1960-talet, och inspirerades av den engelska kulturen. Detta florerade under 70- och 80-talet. Detta gav upphov till Järnkaminerna och supporterklubben Änglarna. Första försöket att grunda en supporterklubb gjordes 1969, men intresset svalnade när IFK åkte ur Allsvenskan året därpå. Supporterklubben grundades inte på nytt förrän 1973, vilket anses som det officiella datumet för grundandet.[13]

När klubben gjorde succé ute i Europa under 1980-talet och 1990-talet, och tusentals supportrar reste till Hamburg, Barcelona, Dundee, Milan, Manchester och München, fick supporterklubben mer inflytande över klubben, bland annat genom att låna den nästan konkurshotade klubben så att laget skulle ha råd att åka till Barcelona för att spela semifinal i Europacupen 1986. Änglarna var även den pådrivande kraften för att flytta tillbaka från Ullevi till Gamla Ullevi 1992. Under tidigt 1990-tal sågs en nedåtgående trend för medlemskap hos supporterklubben, trots att klubben var framgångsrik, men trenden vände i början av 2000-talet och gav klubben de högsta medlemssiffrorna sedan tidigt 1980-talet. [14]

Under 2000-talet ändrades den svenska supporterkulturen från att ha varit engelskinspirerad till att få mer influenser av kulturen i Sydeuropa. Tifos och Ultras blev populära och vanliga syner på de svenska arenorna. Från att ha synts under en gemensam flagga, supporterklubben Änglarna, började nu separata supporteravdelningar bildas såsom Ultra Bulldogs, Young Lions och West Coast Angelz. En huligangruppering som håller på IFK Göteborg är Wisemen.



Arenor

Se Även: Gamla Ullevi, Ullevi och nya Gamla Ullevi

Gamla Ullevi sedd från Nordväst.

Historiskt sett har IFK Göteborgs hemmaarena varit Gamla Ullevi, där majoriteten av tävlingsmatcherna har spelats. Klubben har spelat där under två separata perioder, mest nyligen är efter 1992 då de lämnade Ullevi. Dock spelades fortfarande publikdragande matcher där, såsom derbyn mellan Göteborgslagen Örgryte IS och Gais eller internationella matcher. Gamla Ullevi hade under 2000-talet en publikkapacitet på 18 000, medan Ullevi har en kapacitet på 43 200 åskådare. Gamla Ullevi revs den 9 januari 2007 för att bereda plats åt en ny stadion, nya Gamla Ullevi, med en publikkapacitet på 18 800. Den nya stadion kommer färdigställas under 2008 men kommer inte användas förrän vid säsongsstarten 2009. Under byggtiden kommer IFK att spela sina matcher på Ullevi.[15]

IFK Göteborg har använt tre olika stadion som officiella hemma-arenor. Den första var Idrottsplatsen, som användes mellan 1905 och 1916. Den byggdes år 1896 för Göteborgs Velocipedklubb och användes från början till cykelsport. Under 1909-års säsong använde IFK även ÖIS hemma-arena, Balders Hage eftersom en konflikt med ägaren till Idrottsplatsen blossat upp.[16] Den tredje stadion var Walhalla Idrottsplats, som användes för under samma tid som Idrottsplatsen för ett antal matcher. En fjärde arena, Slottsskogsvallen, har aldrig varit den officiella hemmaarenan men har ändå använts många gånger för IFK Göteborgs hemmamatcher.[17]

Idrottsplatsen förföll på grund av dåligt ledarskap och en dålig ekonomi under 1910-talet [18] och ett beslut fattades om att totalrenovera arenan med hjälp av sponsorer och utomstående finansiering. Arbetet med den nya arenan började 1915 och man använde samma grund som Idrottsplatsen stått på. Den nya stadion, som från början kallades Ullervi[19] men som senare bytte namn till Ullevi och ännu senare till Gamla Ullevi invigdes 1916. Gamla Ullevi stod som hemmaarena ända fram till 1958 när Nya Ullevi, som byggdes för Världsmästerskapet i fotboll 1958, invigdes.

Rekord

Största seger i inbördes möten

Största seger

Största förluster

Största seger internationellt

Största förlust internationellt

  • 2-11 mot Feyenoord 1961/1962 i Europacupen för mästarlag. Inbördes möten.

Bästa publiksnittet

  • 23 760 i snitt per hemmamatch 1977 - näst högsta snittet i Sverige efter ÖIS, 25 490 per hemmamatch 1959.

Svenska publikrekord

  • 52 200, IFK-ÖIS 1959 - största siffran i svensk fotboll
  • 50 400, IFK-GAIS 1976 - största publiksiffran i Division 2

Allsvenskt tidsrekord

  • IFK Göteborg är det enda laget i Allsvenskan just nu som inte befunnit sig i den svenska andradivisionen på 31 år (2008). Förutom Malmö FF och IFK Norrköping har inget annat svenskt lag någonsin haft ett sådant långt uppehåll som IFK från det att man senast befann sig i andradivisionen.

Ungdomslag

I IFK Göteborgs ungdomslag medverkar spelare under 19 år. Laget spelar både i Tipselit och Juniorallsvenskan. Ordförande är Stig Lundström och tränare är Eijlert Björkman. Laget grundades 4 oktober 1904.

Övrigt

T.Ravelli - R.Svensson, M.Erlingmark, G.Hysen, S.Fredriksson - G.Gren, G.Strömberg, B. Johansson, B. Berndtsson - F.Johansson, T.Nilsson

Minnesvärda spelare

Göteborgs-Postens Lag

Sexton av de följande spelarna har antingen blivit utvalda för "Bästa IFK-laget genom tiderna" år 2004 av läsarna i Göteborgsposten[20] eller blivit invalda i "Drömlaget" som presenterades i klubbens officiella 100 års jubileumsbok som publicerades 2004.[21] Två av spelarna har även blivit utvalda efter att ha spelat med landslaget mer än 90 gånger. Årtalen inom parentes visar året de debuterade i laget.



Företrädare:
Annichen Kringstad
Radiosportens Jerringpris
IFK Göteborg

1982
Efterträdare:
Mats Wilander


Profiler

Utmärkelser åt laget

Kristallkulan

Kristallkulan är ett pris som GT varje år delar ut, till enligt dem årets bästa fotbollsspelare i Västsverige.

IFK-spelare som tilldelats utmärkelsen:

1951: Reino Börjesson
1954: Henry Andersson
1956: Holger Hansson
1959: Bengt "Fölet" Berndtsson
1961: Lennart Nilsson
1962: Owe Ohlsson
1963: Nils "Tidan" Johansson
1965: Björn Ericson
1967: Bertil "Bebben" Johansson
1969: Göran "Pisa" Nicklasson
1976: Björn Nordqvist
1978: Reine Almqvist
1979: Torbjörn Nilsson
1981: Torbjörn Nilsson
1982: Ruben Svensson
1983: Glenn Hysén
1984: Stig Fredriksson
1985: Peter Larsson
Guldbollen 1986: Glenn Hysén
1987: Thomas Wernersson
1988: Stefan Pettersson
1989: Roland Nilsson
1990: Tomas Ravelli
1991: Stefan Rehn
1993: Stefan Rehn
1994: Tomas Ravelli
1996: Stefan Pettersson
1997: Andreas Andersson
2002: Håkan Mild
2003: Mikael Antonsson
2004: Niclas Alexandersson
2005: Bengt Andersson
2007: Ragnar Sigurdsson

Guldbollen

Till spelare som vid året befann sig i klubben när de fick priset.

Gunnar Gren, 1946
Björn Nordqvist, 1968
Torbjörn Nilsson, 1982
Glenn Hysén, 1983
Peter Larsson, 1987

Övriga blåvita utmärkelser

Årets målvakt Thomas Ravelli 1995 och 1997

Årets mittfältare Jesper Blomqvist 1996

Årets forward Andreas Andersson 1996 och 1997

Årets nykomling Mattias Bjärsmyr 2005, Robin Söder 2008

Årets mål Jesper Blomqvist 1995, Andres Vasquez 2007

Årets tränare Stefan Rehn och Jonas Olsson 2007

Årets skytteligavinnare Marcus Berg 2007

Folkets lirare Jesper Blomqvist 1996, Stefan Pettersson 1997

Utmärkelserna "Guldbollen" och de "övriga" är utdelade vid den årliga fotbollsgalan.

Tränare

Damer och flickor

IFK Göteborg hade tidigare aldrig bedrivit någon dam- eller flickverksamhet, då man den 26 augusti 2007 startade en fotbollsskola för flickor födda åren 2000 och 2001.

Källor

  1. Millennium - årtusendets bok, red. Jan Hansson, utgiven av Göteborgs-Posten 1999 s.111
  2. Vad vet du om IFK Göteborg?, [Quiz : 300 frågor och svar], Gunnar Persson, Strömbergs Bokförlag, Vällingby 1996 ISBN 91-7151-076-1 s. 9, 55
  3. Persson (1996), s. 10, 55
  4. Persson (1996), s. 10, 56
  5. Persson (1996), s. 12, 56
  6. Jönsson, p. 11.
  7. Jönsson, p. 19.
  8. Jönsson, p. 304.
  9. ”Juve, Inter, Milan - och VSK”. Vestmanlands Läns Tidning. 6 december 2004. http://www.vlt.se/artikelmall.asp?version=118460. Läst 20 juni 2007. 
  10. Ericson, Tomas (11 juni 2007). ”Blåvitt spelar i helvitt imorgon”. Alltid Blåvitt. http://www.svenskafans.com/fotboll/ifkgoteborg/artikel.asp?id=175704. Läst 20 juni 2007. 
  11. ”Stadsvapnets historia”. Göteborgs Stad. 4 maj 2007. http://www.goteborg.se/prod/sk/goteborg.nsf/1/om_goteborg,stadsvapnets_historia?OpenDocument. Läst 13 juli 2007. 
  12. 12,0 12,1 Jönsson, p. 190.
  13. Johansson, Andreas (2004). ”Historik”. Änglarna.se. http://www.anglarna.se/?page=0106. Läst 20 juni 2007. 
  14. Jönsson, pp. 344–345.
  15. TT (9 januari 2007). ”Rivningen av Gamla Ullevi igång”. Göteborgs-Posten. http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=128&a=318111. Läst 4 maj 2007. 
  16. Jönsson, p. 44.
  17. Jönsson, pp. 46–47.
  18. Jönsson, p. 43.
  19. Jönsson, p. 45.
  20. Jönsson, p. 356.
  21. Jönsson, p. 8.

Externa länkar

Officiell webbplats
Nyhetssajter & bloggar




Personliga verktyg