Arkitektur och stadsbyggnad i Skellefteå
Från Rilpedia
Skellefteå fick stadsrättigheter 1845, men området kring landsförsamlingens kyrka är betydligt äldre och Skellefteå socken bildades redan på 1300-talet. Här uppstod vid ett vadställe i Skellefteälven en kyrk- och handelsplats som efterhand utvecklades till ett stadsliknande samhälle. Öster om kyrkplatsen låg Körran (Nordanå) som på 1700-talet blev en övningplats med officersboställe för Skellefteå kompani. Landsförsamlingens kyrkstad kom efter en brand att placeras däremellan. Stadens läge bestämdes av närheten till kyrkan, handelsplatsen, hamnen och tillgänglighet till Norrböle bys ägor.
Stadens bebyggelse i 1800-talets början ligger öster om Boströmsbäcken och intill älven. I kärnan av vad som blev stad låg före första stadsplanens upprättande herrgården Hägglund, som kronolänsman och hovkamrer Nils Clausén byggt omkring 1830. Byggnaden låg en bit in på tomten i hörnet av nuvarande Nygatan/Stationsgatan, norr om den plats där nuvarande Stadshotellet ligger. På 1880-talet växte ett esplanadsystem fram och en kraftig expansion skedde i början av 1900-talet och utvecklingen kom att präglas av P O Hallmans stadsplan från 1905. Från 1945 och framåt genomgick staden en modernisering och många av de äldre byggnaderna revs.
Stadsplaner
Stadsplanen 1843 – rutnätsstaden
Den första stadsplanen för Skellefteå upprättades den 16 september 1843 av lantmätare Carl Erik Sandström från Umeå, långt före det fanns något kungligt beslut om stadsanläggande. Stadsplanen är en klassisk rutnätsstad med två torg, 27 byggnadskvarter (ca 100 x 100 meter stora) och 12 meter (20 alnar) breda gator (med trätrottoarer). I fonden av Storgatan ligger Landskyrkan. Den 10 juli 1845 kom lantmätaren tillbaka - nu med ett kungligt dekret i sin hand. Lantmätaren hade i uppgift att "till laga fastställelse befordra det verkställda ägobytet och behörigt bevis däröver skyndsamligen" insända till landskansliet i Umeå.
Stadsplanen 1883 – esplanadernas stad
1874 kom den nya byggnadsstadgan, vilken med sina intentioner om rörelse, hälsa, brandskydd och skönhet påverkade stadsplanen 1883 mycket. För Skellefteå resulterar detta i två esplanader; i stadens norra gräns längs med kanalen/avloppsdiket drogs öst-västliga Kanalgatan och i den då nyligen inköpta stadsdelen öster om Boströmsbäcken lades i nord-sydlig riktning Viktoriaesplanaden/Viktoriagatan (numera E4:an).
Denna gata fick sitt namn 1882 "till minne av kronprinsessans Viktorias intåg i landet". Torg redovisas i kvarteret för dagens stadspark och framför en planerad, framtida stadskyrka. 1888 invigdes den nya stadsparken och de första vattenledningarna 1898.
Stadsplanen 1905 – trädgårdsstaden
P O Hallmans stadsplan kombinerar Camillo Sittes idéer om medeltidsstadens kvaliteter med engelska samtida idéer om trädgårdsstaden.
Området utanför rutnätsstaden får en grönare struktur med vindlande gator och offentliga byggnader i fonden av viktiga gator, till exempel Nygatan med Stadskyrkan i öster. En järnvägsstation planeras in i fonden av dagens Stationsgatan, med vad som ska bli Parkbron i andra änden.
Små offentliga platser föreslås på många ställen, bland annat framför Stadskyrkan. Den strikta alléförsedda Kanalgatan vägs upp med att Viktoriaesplanaden får en mjukare, mer parkbetonad utformning.
Det är först nu de tidigare, expansiva stadsplanernas intentioner om stadsbebyggelse öster om Viktoriaesplanaden och norr om Kanalgatan infrias. De nya stadsdelarna Norrböle, Älvsbacka och Prästbordet ser dagens ljus, liksom Läroverket.
Stadsplanen 1920 – trädgårdsstaden fortsätter
Albert Lilienbergs stadsplan, bygger vidare på Hallmans idéer. Järnvägen med järnvägsstationen i fonden av Stationsgatan är byggd. Stadskyrkan byggs 1929 i fonden av Nygatan och Kanalskolan byggs i fonden av Kanalgatan.
Generalplan 1948 – den funktionella staden
Uno Åhréns generalplan uttrycker tidens funktionalistiska ideal om god funktion, ljus och luft. Den gamla bebyggelsen ska ersättas med upplösta kvartersrum och större huskroppar. Byggnaders betydelse ökar gentemot utformningen av de allmänna rummen mellan husen (gator, torg och parker). Planen får inget större genomslag, även om många hus så småningom kom att rivas. Äldre hus rivs för att ge plats för nya, större hus i tegel, med alla moderniteter som nu är möjliga. Nygatan tar allt mer över Storgatans roll som den stora affärsgatan.
SCAFT-planen 1970 – trafikledernas stad
Prognoserna visade att biltrafiken ständigt skulle öka i framtiden. Med hjälp av SCAFT-SCAUT, ett forskarlag från Chalmers tekniska högskola, gjordes 1970 en trafiksaneringsplan för Skellefteå. Rutnätsplanen med sina esplanader som tidigare stått opåverkade fick nu en översyn. Gatusystemet fick en geometri som helt följde till bilens villkor; gator stängdes av, parkeringsplatser och nya körfält slog sönder esplanaderna och gatukorsningarnas skarpa hörn skulle rundas av. Planen var även att anlägga en motorring runt staden.
Centrumplanen 1993 – staden vid älven
De föregående decenniernas byggande medförde att centrum behövde mer plats. Med universitetsområdet Skería sedan 1986/87 [1]("Skellefteå Education and Research for Industrial Applications", nuvarande Campus Skellefteå) på södra sidan älven blir det än mer aktuellt att omvandla Sörböle till en del av centrum. Älven blir nu en viktig del av stadens planering. I centrumplan 93 ingår också den kontroversiella nya Centrumbron i Lasarettsvägens förlängning.
Byggande 1845-1945
Trästaden
Ännu 1950 uppvisade Skellefteå en tämligen enhetlig stadsbild. I stadskärnan fanns ännu den första generationens hus - de borgargårdar som växte upp efter stadens grundande hundra år tidigare. Typhuset för stadens borgargårdar blev det lådliknande tvåvåningshuset i timmer med tvårumsbredd och med flackt valmat tak. Typen var vanlig i de flesta norrländska och finska städer från 1700-talets slut ända in i förra seklet, men fasadernas utseende växlade. I Skellefteå reveterades eller kläddes in med stenhusliknande brädfodring. Under de första årtiondena är panelerna av finsk empirtyp med murverksimiterande, breda, liggande brädor, friser, profilerade taklister och fönsterkornischer.[2]
Vid slutet av 1800-talet kom den nya trästilen till Skellefteå. Den spreds över landet med Statens järnvägars träbyggnader och via mönsterböcker. Imitation av stenbyggnader undviks nu, istället söker man utnyttja trämaterialets och träteknikens egna dekorativa möjligheter. Fasaderna delas in i fält med ett rutigt ramverk och fyllningar av brädor på olika ledder.
Förkrigsbyggnader
 Majorsbostället Nyborg uppfördes 1764 |
 Kyrkstugorna i Bonnstan vid Skellefteå landsförsamlings kyrka |
 Läroverket i Nordböle från 1915, som numera inrymmer Skellefteå museum |
Byggande 1945-
Egnahemmen och tegelstaden
På 1940- och 50-talen ledde den svenska bostadspolitiken till ett ökat bostadsbyggande i Skellefteå. Egnahem och lamellhus i tre våningar efterträdde de tidigare små flerbostadshusen i trädgårdsstadsbebyggelsen. Under den här tiden byggdes också flera skolor, kyrkor, idrotts- och simhallar, många av dem i tegel. Bland annat Kontorshuset Hjorten och Odentorget är från denna tid.
Miljonprogrammet
Nästa steg i bostadspolitiken var det så kallade miljonprogrammet 1965-75 med målet en miljon nya bostäder. Ett så pass omfattande byggande nödvändiggjorde hela nya stadsdelar. I Skellefteå tillkom stadsdelarna Sjungande dalen, Anderstorp och Morö backe med sinsemellan olika stilar: Sjungande dalen med tre skilda områden (flerbostadshus, radhus och friliggande villor) med ett centrum i mitten, Anderstorp lågt och tätt (två våningar) med efter danska förebild med en högra byggnad i centrum samt villor och grupphus på Morö backe. Även omfattande rivningar skedde under denna epok, med den uttalade ambitionen hos de styrande att ge staden en modernt och välfungerande centrum.
Dagens stad
Åren kring 1990 innebar en smärre nybyggnadsboom, både för bostäder och lokaler. Anderstorp kompletterades mot älven, och Norrböle utökades mot norr med ett nytt område, Erikslid.
Sedan dröjde det drygt 15 år innan byggandet tog fart igen, nu med industriellt träbyggande (bostäder) på Älvsbacka och i centrum som en del av den nationella träbyggnadsstrategin, men även med traditionellt byggande i betong, exempelvis i kvarteret Nipan vid Parkbrons södra fäste.
Efterkrigsbyggnader
 Det gamla stadshuset från 1955 i kvarteret hjorten ritat av Ivar och Anders Tengbom |
 Skellefteå Krafts tidstypiska kontorsbyggnad från 1964 |
 Skellefteå Kraft Arena från 1966, kraftigt ombyggd 2007 |
Torg och parker
Stadens torg
Stadskärnans första torg och marknadsplats låg i nuvarande stadsparken, men flyttades till sin nuvarande plats 1886. Torget bär numera namnet Möjligheternas torg och fick sin sin nuvarande form av landskapsarkitekt Jan Räntfors. Torget pryds sedan 1995 av en omtvistad granitskulptur av konstnären Bo Holmlund. Ett annat torg är Odentorget som kantas av tre våningar höga tegelhus, torgytan och de omgivande husen renoverades 2005.
Stadens parker
Stadens främsta park är stadsparken från 1888 som låg på den gamla torgplatsen som ersattes av nuvarande Möjligheternas torg 1886. Parken pryds av fontänen Johanna som konstruerades 1898 för att uppmärksamma att staden hade fått sina första vattenledningar. Årligen sedan 1920-talets planteras kaktusar ut i parken.
Listor över gator och platser
Stadens broar
- Lejonströmsbron, 1737
- Parkbron, 1913
- Viktoriabron, 1961
- Träbroarna längs Klockarbergsleden, 1990-talet
Viktigare gator
- Kanalgatan
- Nygatan
- Trädgårdsgatan
- Viktoriagatan är den del av E4 som passerar Skellefteås centrala delar. Det börjar i söder vid Viktoriabron och slutar i norr vid trafikplatsen där Riksväg 95/Länsväg 372 korsar E4.
Torg i Skellefteå
Listor över byggnader
- Skellefteå landsförsamlings kyrka, i sin nuvarande form ritad i slutet av 1700-talet av Jacob Rijf
- Första stadshuset, 1861
- Gamla seminariet, 1907. Ritat av Viktor Åström
- Läroverket (numer Skellefteå museum), 1915
- Skellefteå lasarett, 1916. Ursprungligen ritat av Ernst Stenhammar
- Sankt Olovs kyrka, 1925. Ritad av G Falk och K Nordenskjöld
- Kvarteret Renen med bland annat Billowska villan
- Kanalskolan Skellefteå, 1932. Ritad av John Åkerlund
- Förra stadshuset, 1955. Ritad av Tengboms
- Skellefteå tingsrätt, 1955. Ritad av Bengt Romare
- RiksCity, 1957
- Avenyhuset, 1960. Ritat av Alf Lundqvist arkitektkontor
- Skelleteå Krafts hus i kv Sirius, 1964-. Ritat av Lennart Nilsson
- Punkthuset på Klockarberget, 1989. Ritat av Per Tobé
- Stadshuset (Brinken), 1993. Ritat av Tengboms arkitektkontor.
- Möjligheternas torg. Ritat av Jan Räntfors
Byggnadsminnen i Skellefteå
- Långlogen, Sörböle
- Majorsbostället Nyborg, uppfört 1764 efter typritningar av J E Carlberg och Carl Hårleman
- Markstedtska gården, ritad av Jon Laurents 1881
- Östra och västra gathuset, kv Haren 9
- Skellefteå kyrkstad, Bonnstan
- Södra gathuset, kv Ekorren 4
- Anderstorps gård
- Lejonströmsbron
Kulturmiljöer av riksintresse i Skellefteå
Referenser
- ↑ LTU Historik, 80-talet
- ↑ Bolin, Kjell, Karin Eriksson och Gunnar Hedborg: Trähus i norr : träarkitektur i Västerbottens och Norrbottens städer, 1982, Stockholm, ny utg. ISBN 91-7332-176-1.
Externa länkar
|
|||||||||||||||||||||||
