Albatrosser

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif

Albatross kan ha flera betydelser, se albatross (olika betydelser).

?Albatrosser
Phoebastria irrorata som häckar på Galapagos.
Systematik
Domän: Eukaryoter
Eukaryota
Rike: Djur
Animalia
Stam: Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam: Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass: Fåglar
Aves
Ordning: Procellariiformes
Familj: Albatrosser
Diomedeidae
G.R. Gray, 1840
Global utbredning (I båltt)
Global utbredning (I båltt)
Släkten

Diomedea
Thalassarche
Phoebastria
Phoebetria
Blue morpho butterfly2 300x271.jpg
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Albatrosser (Diomedeidae) är en familj med mycket stora havsfåglar nära besläktade med familjerna stormfåglar (procellariidae), stormsvalor (Hydrobatidae) och dykpetreller (Pelecanoididae) i ordningen Procellariiformes. De finns i ett stort utbredningsområde i Antarktiska oceanen och norra Stilla havet men saknas i norra Atlanten. Dock finns det fossila lämningar som bevisar att de har uppträtt även där och enstaka individer dyker även upp i undantagsfall. Albatrosser tillhör världens största fåglar som kan flyga och de strösta arterna som tillhör släktet Diomedea har de största vingspannet av alla idag levande fåglar. Albatrosserna delas oftast upp i fyra släkten medan de råder olika meningar kring hur många arter familjen omfattar.

Albatrosserna är extremt effektiva flygare och de utnyttjar dynamisk glidflykt och glidflykt på uppåtvindar som bildas på vågornas lovartsidor, för att tillryggalägga långa sträckor med lite ansträngning. Deras föda består av bläckfisk fisk och krill som de fångar antingen genom att snappa bytet från vattenytan, genom att dyka efter det eller som as. Albatrosser är kolonihäckande, ofta på avlägsna öar ute till havs och ofta i kolonier med andra fågelarter. Honor och hanar knyter först an till varandra under flera år, bland annat genom lekbeteenden som ritualiserade danser, innan de bildar par vilka sedan håller livet ut. En häckningssäsong kan vara i över ett år från det att det enda ägget är lagt tills ungen är flygg.

Av de 21 albatrossarter som erkänns av IUCN, är 19 hotade av utrotning. Antalet albatrosser har minskat genom historien på grund av bland annat jakt på deras fjädrar, men idag minskar det på grund av helt andra orsaker, bland annat introducerade arter som råtta och tamkatt, som attackera ägg, kycklingar och ruvande albatrosser. Ett annat hot utgörs av den allvarliga minskningen av fiskbestånden i många havområden på grund av den industriella överfiskningen. Det största hotet utgörs dock av långrevsfisket, då fördosökande fåglar dras till betet och fastnar i linorna och drunknar. Regeringar, miljöorganisationer och fiskorganisationer arbetar för att få bukt med detta miljöproblem

Innehåll

Albatrossens biologi

Taxonomi och evolution

Albatrosserna består av 13-24 arter (antal arter är fortfarande en fråga som inte är fastslagen, men 21 arter är den vanligast accepterade uppfattningen) uppdelade i fyra släkten. De fyra släktena utgörs av de stora albatrossserna i släktet Diomedea, arterna som på engelska kallas "mollymawks" i släktet Thalassarche, arterna som häckar i norra Stilla havet i släktet Phoebastria, och sotalbatrosserna i släktet Phoebetria. Av de fyra släktena anses Phoebastria vara ett systertaxon till de stora arterna i släktet Diomedea, medan släktet Phoebetria anses vara närmare besläktat med Thalassarche.

Albatrossernas taxonomi har varit mycket omdiskuterad. Sibley-Ahlquists taxonomi placerar dem tillsammans med övriga havsfåglar, rovfåglar och många andra arter i den mycket stora ordningen Ciconiiformes. Ornitologiska organisationer i Nordamerika, Europa, Sydafrika, Australien, Polen och Nya Zeeland behåller dem i den mer traditionella ordningen Procellariiformes. Albatrosserna skiljs ifrån de andra grupperna i ordningen Procellariiformes både genetiskt och genom morfologiska karaktärer som storlek, deras ben och hur deras rörformiga näsöppningarna är ordnade. (Se Morfologi och flykt).

Även familjens uppdelning i släkten har varit omdiskuterat. Från början brukade de alla placeras i samma släkte, Diomedea, som 1852 omstrukturerades av Reichenbach i fyra släkten, sedan slogs de samman i ett släkte för att delas upp igen, ett otal gånger och på ett otal olika sätt. 1965 hade det, allt som allt, beskrivits 12 olika släkten, men aldrig mer än 8 åt gången, och dessa var Diomedea, Phoebastria, Thalassarche, Phoebetria, Thalassageron, Diomedella, Nealbatrus, Rhothonia, Julietata, Galapagornis, Laysanornis, och Penthirenia.

År 1965, i ett försök att bringa ordning i klassifikationen av albatrosserna, så slog man ihop dem i de två släktena Phoebetria (vilken omfattade sotalbatrosserna som mer påminner om övriga arter i ordningen, och som man därför trodde var evolutionärt mer ursprungliga) och Diomedea (som omfattade resten av arterna).[1] Detta grepp var främst ett försök att förenkla nomenklaturen och klassifikationen baserade sig främst på morfologiska analyser av Elliott Coues från 1866, och fäste lite uppmärksamhet till senare studier och ignorerade till och med vissa av Coues egna förslag.

De fylogenetiska förhållandena mellan de fyra albatrossläktena.[2]

Senare studier av mitokondriellt DNA av alla då 14 erkända arter, genomförda av Gary Nunn (1996) vid American Museum of Natural History och andra likande studier runt om i världen, visade att familjen består av fyra monofyletiska grupper.[3] De förslog att man skulle återta de två gamla släktnamnen Phoebastria (för norra stilla havs-gruppen) och Thalassarche (för arterna som på engelska kallas "Mollymawks"), medan de stora arterna fortsatt placerades i Diomedea och sotalbatrosserna i Phoebetria. Både British Ornithologists' Union (BOU) och sydafrikanska auktoriteter delar upp familjen i fyra släkten som Nunn föreslog, och denna förändring har accepteras av merparten av forskare inom fältet.

Om det råder viss samstämmighet vad gäller uppdelningen i släkten så är det många fler olika åsikter vad gäller antalet arter. Historiskt så har upp till 80 olika taxa beskrivits av olika forskare, där merparten har varit felbestämda juvenila individer.[4]

Baserat på studierna om albatrossläktena så föreslog Robertson och Nunn 1998 en reviderad taxonomi med 24 arter,[5] i förhållande till dåtidens 14 accepterade arter. Denna föreslagna taxonomi omkategoriserade många etablerade underarter till goda arter, men kritiserades för att inte använda sig av, i alla olika fall, referentgranskad information som information rättfärdigade varje uppdelning. Senare forskning har stött eller motbevisat dessa uppdelningar. Exempelvis stödde en undersökning, av mtDNA och mikrosatelliterer, Robertson & Nunns uppfattning från 1998 att antipodalbatross (Diomedea antipodensis) och Tristanalbatross (Diomedea dabbenena) verkligen är distinkt från vandringsalbatross (Diomedea exulans), men fann att den föreslagna "Gibsons Albatross" (Diomedea gibsoni), inte var distinkt från antipodalbatross.[6] Ett stort antal auktoriteter accepterar idag en taxonomi med 21 arter, däribland IUCN och BirdLife International, men fortfarande är många av en annan uppfattning. Exempelvis lade Penhallurick och Wink 2004 fram en studie där de föreslår en reducering till 13 arter , vilket inkluderar en sammanslagning av Amsterdamalbatross (Diomedea amsterdamensis) med vandringsalbatross,[7] men även den studien visade sig vara kontroversiell.[4][8] Den gängse uppfattningen är, hur som helst, att de behövs mer forskning för att få klarhet i frågan.

Evolution

Sibley och Ahlquists molekylära studier av fågelfamiljernas evolution placerar den morfologiska diversifieringen (s.k adaptiv radiation) för ordingen Procellariiformes under den oligocena perioden (35–30 miljoner år sedan), men gruppen härstammar förmodligen från en tidigare period. Ett fossil från en havsfågel känd som Tytthostonyx, som ibland placeras i ordningen, är funnen i berg från sen krita (70 miljoner år sedan). Molekylära bevis pekar mot att stormsvalorna (Hydrobatidae) var de första att evolutionärt skilja ut sig från gruppen, sedan albatrosserna, medan stormfåglarna (Procellariidae) och dykpetrellerna (Pelecanoididae) evolutionärt skilde sig åt senare. Den tidigaste fossila lämningar man känner till av albatrosser är återfunna i berg som härstammar från eocen till oligocen, men några av dessa placeras bara förslagsvis i familjen och ingen av fynden härstammar från en art som är nära besläktad med dagens albatrosser. De utgörs av Murunkus (från mellersta eocen i Uzbekistan), Manu (från tidig oligocen på Nya Zeeland), och en obeskriven form från sen oligocen i South Carolina. Den senare påminner om Plotornis, som tidigare ofta ansågs vara en petrell men anses numera vara en albatross. den härstammar från mellersta miocen i Frankrike, från en tidpunkt när uppdelningen av de idag existernade fyra släktena redan hade påbörjat, vilket bevisas av fossieln Phoebastria californica och Diomedea milleri, som båda är från mellersta miocen i Sharktooth Hill, Kalifornien. Detta indikerar att uppdelningen mellan släktena Diomedea och Phoebastria skedde för 15 miljoner år sedan. Liknande fynd på södra halvklotet placerar uppdelningen mellan Phoebetria och Thalassarche till 10 miljoner år sedan.[9] De fossila fynden av albatrosser på norra halvklotet är mer komplett än de på södra halvklotet, och många fossila former av albatross har återfunnits i norra Atlanten, där det idag inte förekommer några albatrosser. Lämningar av en koloni med gulnackad albatross (Phoebastria albatrus) har återfunnits på Bermuda,[10] och merparten av fossila albatrosser funna i norr Atlanten har just varit av släktet Phoebastria, detta släkte som idag återfinns i norra Stilla havet. Fossil av en art , Phoebastria anglica, har återfunnits i både North Carolina och England.

Arter

Denna artlista baserar sig på bl.a IUCN och BirdLife International. Se text ovan.

Morfologi och flykt

Till skillnad från andra arter i ordningen Procellariiformes, så är albatrosser, som denna svartfotade albatross (P. nigripes,), även är väl anpassade att gå på land.

Albatrosserna är en grupp med stora till mycket stora fåglar och de utgör de strösta artena inom sin ordning. Deras näbb är stor, kraftig, har vassa kanter och den övre näbbhalvsspetsen är nedåtkrökt. Näbben är uppbygd av ett flertal hornplattor och på vardera sidan finns en lång rörformig näsöppning. Dessa rör sitter på sidorna av näbben på alla albatrosser till skillnad från övriga arter i ordningen som istället har dem på åsen av övre näbbhalvan. Bakom pannan sitter en körtel som koncentrerar saltet ur det havsvatten som fågeln dricker och detta saltkoncentrat rinner ut ur de rörformiga näsöppningarna som en tår från näbben. Men dessa näsöppningar ger också albatrosserna ett mycket effektivt luktsinne, vilket annars är ovanligt bland fåglar, och som de använder för att lokalisera föda.[11] Deras fötter saknar baktå och de tre framåtriktade tårna är helt simhudsförsedda. De har starka ben vilket gör att de till skillnad från alla andra arter i ordning, förutom jättestormfåglarna (Macronectes), är väl anpassade att gå på land.

Den adulta fjäderdräkten hos merparten av albatrosserna består oftast av en variant med mörka vingovansidor och en vit undersida. Hos dessa arter varierar den adulta fjäderdräkten från hanen hos "sydlig" kungsalbatross (Diomedea epomophora) som nästan är helt vit förutom de svarta vingspetsarna och vingkanterna, till "Amsterdamalbatross" ( ) som har en juvenilliknande häckningsdräkt med mycket brunt, och då speciellt ett kraftfullt brunt band runt bröstet. Flera arter av släktena Thalassarche och Phoebastria har ett tecknat ansikte med exempelvis ögonteckning, grå eller gula partier på huvud och nacke. Tre albatrossarter, nämligen Svartfotad albatross, och de båda sotalbatrosserna, skiljer sig helt ifrån de andra arterna i teckning genom att de är nästan helt mörkbruna eller mörkgrå. Det tar flera år för albatrosser att anlägga adult fjäderdräkt.

Vingspannet hos de största arterna i släktet Diomedea, är det största bland alla fåglar, och överstiger 340 cm, men flertalet av de andra arternas vingspann är mycket mindre. Vingarna är stela och välvda, med strömlinjeformade kanter som leder luftenströmarna runt vingarna. Albatrosserna färdas enorma sträckor med hjälp av två olika glidflygningstekniker som används av många långvingade havsfåglar. Den första tekniken kallas dynamisk glidflykt och innebär att de på stela vingar kan glidflyga över vågtopparna, med ett minimum av ansträngning, vilket ger dem kinetisk energi från den vertikala vindgradienten. Den andra tekniken låter dem flyga mer rakt på, då de glidflyger på uppåtvindar som bildas på vågornas lovartsidor, denna teknik ger dem en tydligt bågig flykt. Albatrosser har ett högt glidtal, runt 1:22 till 1:23, vilket innebär att för varje meter de tappar i höjd, så har de färdats 22-23 meter. Albatrosserna delar med jättestormfåglarna en anpassning där en sena låser skuldrorna när vingen är fullt utfälld vilket innebär att vingen kan hållas ut från kroppen utan någon muskelansträngning.[12]

När albatrosserna lyfter är en av de få gånger då de flaxar med vingarna, och det är också den mest energikrävande delen av flygningen.

Albatrosses kombinerar dessa glidflygningstekniker med utnyttjandet av förutsägbara vädersystem. Albatrosser på södra halvklotet som flyger norrut från sina kolonier tar en rutt som går medurs, medan de som flyger söderut tar en rutt som går moturs.[13] Albatrosserna är så väl anpassad till glidflygning under dessa förhållanden att deras hjärtfrekvens under flygningen är mycket nära deras vilopuls. På grund av denna effektivitet så är de mest energikrävande momenten i flygningen, under ett födosök, inte själva distansen utan landning, lyftet från marken och själva jakten när de väl lokaliserat en födokälla.[14] Denna effektiva flygteknik är själva grunden till albatrossernas framgång som långdistans-födosökare. Denna anpassning gör dem dock beroende av vind och vågor eftersom deras långa vingar är dåligt anpassade för att flaxande skapa lyftkraft och merparten saknar musklerna och energin för att genomföra längre sträckor med hjälp av att flaxa med vingarna. Detta medför att de är tvingade att vila på havsytan vid lugnt väder tills vinden tar i igen. De sover också på samma sätt och inte i flykten vilket ibland påstås. Arterna i norra Stilla havet kan nyttja ett flygteknik som består av ett mellanting, först med ett utbrott av flaxningar för att sedan glidflyga.[15] När den lyfter måste albatrossen springa för att tillräckligt mycket luft ska strömma under vingen för att skapa lyftkraft.

Utbredning

Nästan alla albatrossarter lever i södra hemisfären. Tre arter häckar i norra Stilla havet, D. irrorata häckar i Galápagos. Albatrosser anländer till Europa endast som tillfälliga gäster. De individer som har hamnat norr om ekvatorn kan oftast inte ta sig tillbaka. En del av dem slår följe och bosätter sig med havssulor. Dessa kallades förr för Sulekung.

Det har setts två arter av albatross i Sverige, 2002 sågs Svartbrynad albatross Thalassarche melanophris. Och den 9 juli 2007 sågs Sveriges första och Europas fåtaliga Mindre Albatross Diomedea chlororlynchos.

Beteende

Albatrosser kan bli mycket gamla och en kungsalbatross-hona som häckade på den enda fastlandskolonin i världen på Otagohalvön på södra Nya Zeeland blev 60 år gammal.

Häckning

Albatrosser häckar bara vartannat år och de får bara en unge.

Föda

Albatrosser lever främst av fisk och bläckfisk.

Albatrosser och människan

Albatrossmonumentet vid Kap Horn, rest 1992 på initiativ av den chilenska lokalavdelningen till minne av dem som inte kom fram.

Av sjöfolk har albatrosser kallats kapfår eftersom den fungerade som bytesdjur som man både fick ägg, kött och fjäderplädar av. Andra sjömän skulle aldrig döda en albatross eftersom det betydde olycka och de enligt sägnen ansågs bära på avlidna sjömäns själar.

Referenser

Noter

  1. ↑ Alexander, W. B., Fleming C. A., Falla R. A., Kuroda N. H., Jouanin C., Rowan M. K., Murphy R. C., Serventy D. L., Salomonsen F., Ticknell W. L. N., Voous K. H., Warham J., Watson G. E., Winterbottom J. M., and Bourne W. R. P. 1965. "Correspondence: The families and genera of the petrels and their names." Ibis 107: 401–5.
  2. ↑ Baserat på Nunn et al 1996
  3. ↑ Nunn, G. B., Cooper, J., Jouventin, P., Robertson, C. J. R. and Robertson G. G. (1996) "Evolutionary relationships among extant albatrosses (Procellariiformes: Diomedeidae) established from complete cytochrome-b gene sequences". Auk 113: 784–801. [1]
  4. ↑ 4,0 4,1 Double, M.C. & Chambers, G.K., (2004). "The need for the parties to the Agreement on Albatrosses and Petrels (ACAP) to establish a robust, defendable and transparent decision-making process for the construction and maintenance of their species lists ". Proceedings of the Scientific Meeting of Agreement on Albatrosses and Petrels (ACAP), Hobart, Australia, 8–9 November 2004
  5. ↑ Robertson, C. J. R. and Nunn, G. B. (1998) "Towards a new taxonomy for albatrosses" in: Proceedings First International Conference on the Biology and Conservation of Albatrosses, G.Robertson & R.Gales (Eds), Chipping Norton:Surrey Beatty & Sons, 13–19,
  6. ↑ Burg, T.M., & Croxall, J.P., (2004) "Global population structure and taxonomy of the wandering albatross species complex". Molecular Ecology 13: 2345–2355.
  7. ↑ Penhallurick, J. and Wink, M. (2004). "Analysis of the taxonomy and nomenclature of the Procellariformes based on complete nucleotide sequences of the mitochondrial cytochrome b gene." Emu 104: 125–147.
  8. ↑ Rheindt, F. E. & Austin, J., (2005) "Major analytical and conceptual shortcomings in a recent taxonomic revision of the Procellariiformes - A reply to Penhallurick and Wink (2004), Emu 105: 181–186 [2]
  9. ↑ Brooke, M. (2004). Albatrosses And Petrels Across The World Oxford University Press, Oxford, UK ISBN 0-19-850125-0
  10. ↑ Olson, S.L., Hearty, P.J. (2003) "Probable extirpation of a breeding colony of Short-tailed Albatross (Phoebastria albatrus) on Bermuda by Pleistocene sea-level rise." Proceedings of the National Academy of Science 100: (22) 12825–12829.
  11. ↑ Lequette, B., Verheyden, C., Jowentin, P. (1989) "Olfaction in Subantarctic seabirds: Its phylogenetic and ecological significance" The Condor 91: 732-135. [3]
  12. ↑ Pennycuick, C. J. (1982). "The flight of petrels and albatrosses (Procellariiformes), observed in South Georgia and its vicinity". Philosophical Transactions of the Royal Society of London B 300: 75–106.
  13. ↑ Tickell, W.L.N. (2000). Albatrosses. Sussex:Pica Press, ISBN 1-873403-94-1
  14. ↑ Weimerskirch H, Guionnet T, Martin J, Shaffer SA, Costa DP. (2000) "Fast and fuel efficient? Optimal use of wind by flying albatrosses." Proc Biol Sci 267: (1455) 1869–74.
  15. ↑ Warham, J. (1996). The Behaviour, Population, Biology and Physiology of the Petrels. London:Academic Press, ISBN 0-12-735415-8

Källor

  • Artikeln är till stora delar översatt från engelska wikipedias artikel Albatross, läst 2008-11-25.
  • Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom

Externa länkar

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Albatrosser"
Personliga verktyg