Galapagosöarna
Från Rilpedia
Galapagosöarna är en ögrupp, som hör till Ecuador. De 19 öarna är belägna i Stilla havet ungefär 1 000 km väster om Ecuadors fastland. Ekvatorn går över den största ön, Isabela. Galapagosöarna är kända för det stora antalet endemiska arter som finns här och även för Charles Darwins forskning som resulterade i hans teori om naturligt urval.
Galapagosöarna blev nationalpark 1959, vilket innebar att 97,5% av öarnas landyta skyddades. Då fanns tre bosättningar där med sammanlagt omkring 1 500 invånare. På 1980-talet hade antalet invånare ökat till mer än 15 000. 1986 blev det omgivande havet ett marint reservat. UNESCO hade redan 1978 tagit med Galapagosöarnas landområde på sin världsarvslista och 2001 inkluderades även det marina reservatet.[1] Endast fem av öarna är bebodda.
Historia
Galapagosöarna upptäcktes av Fray Tomás de Berlanga 1535. Öarna var obebodda, men Thor Heyerdahl fann på 1950-talet krukskärvor av sydamerikanskt ursprung som visade att folk tidigare varit där. Denna teori är fortfarande kontroversiell.
Ecuador annekterade området den 12 februari 1832.
I september 1835 kom Charles Darwin, sonson till evolutionsteoretikern Erasmus Darwin, till Galapagosöarna och stannade ungefär fem veckor, då han studerade geologi och biologi på fyra av öarna. Han skrev sedan boken Om arternas uppkomst, till stor del inspirerad av materialet han samlade på öarna.
Endemer
Eftersom Galapagosöarna ligger så isolerat finns där många djurarter som bara lever på just dessa öar. Djur som bara finns på en plats kallas för endemer. De djur som det främst finns av på Galápagos är kräldjur och fåglar. 95 % av kräldjursarterna finns bara här, och detsamma gäller för 49 % av fåglarna.[källa behövs] Några djurarter som bara finns på Galapagosöarna är bland annat havsleguanen (Amblyrhynchus cristatus) som man uppskattar att det finns uppemot 400 000 stycken som lever på samtliga av öarna, landlevande leguan, galapagossköldpadda (Geochelone nigras) som man uppskattar att det finns 18 000 individer på Española, San Christobal, Santa Cruz, Pinzon, Isabela och Santiago ( Pinta-underarten är utdöd i naturen), galapagospingvin (Spheniscus mendiculus) vars antal varierar med några hundra till några tusen stycken och som har sin utbredning på Isabela, Fernandina, Floreana och Santiago, galapagosskarv (Phalacrocorax harrisi), galapagoshäger (Butorides sundevalli) och många olika finkar. Andra arter är Galápagossjölejon som uppskattas till cirka 50 000 individer vilka återfinns på samtliga öar, den landlevande leguanenen som har specialiserat sig på att äta de gula kaktusbollarna och har sin utbredning på Santa Cruz, Baltra, Seymour, Isabela och Fernandina, lavaödlan som är Galapagos representant inom familjen Microphus och som det finns ett stort antal av på alla öarna förutom Genovesa och blåfotad sula som det häckar ungefär 20 000 på alla öarna förutom Pinzon och Santa Cruz.
Många av de djur som inte är endemiska arter på Galapagosöarna är istället endemiska underarter, så som exempelvis den underart av brun pelikan (Pelecanus occidentalis occidentalis) som häckar på öarna.
Under andra hälften av 1900-talet började bosättarnas getter att föröka sig i allt större utsträckning och påverka det inhemska beståndet av växter och djur. Därför beslutades det att dessa skulle tas bort, och år 2007 hade ca 10 000 getter skjutits.
Referenser
- ↑ UNESCO - Galápagos Islands, läst 15 augusti 2008
