Afrikas avkolonisering
Från Rilpedia
Afrikas avkolonisering följde på andra världskriget då de koloniserade folken propagerade för självständighet och de koloniala makterna drog sig tillbaka från Afrika.[1]
Innehåll |
Bakgrund
Under Kapplöpningen om Afrika i slutet av 1800-talet delade de europeiska makterna upp Afrika och dess naturresurser mellan sig, bland annat vid Berlinkonferensen 1884-5. 1905 kontrollerades i princip hela Afrika av europeiska styrkor; det var enbart Liberia och Etiopien som var självständiga. Storbritannien och Frankrike kontrollerade störst områden, men även Tyskland, Spanien, Italien, Belgien och Portugal hade kolonier i Afrika. Denna kolonialism och imperialism ledde till bestående men för Afrika, men förlust av naturresurser som guld och gummi, ekonomisk ödeläggelse, kulturell förvirring, geopolitisk uppstyckning och politiskt förtryck. De europeiska länderna ursäktade ofta sitt beteende med hjälp av teorin om den vite mannens börda (begreppet härstammar från en dikt av Kipling), där det ansågs vara européernas skyldighet att "civilisera" de afrikanska folken.
Orsaker
Under andra världskriget hade invånarna i kolonierna stridit för sina kolonialmakter mot en okänd fiende, men utan att ett ord andats om självständighet för de afrikanska nationerna. De sydafrikanska premiärministrarna Henrik Verwoerd och B.J. Vorster stödde Adolf Hitler medan de flesta guvernörerna i de franska kolonierna var lojala mot Vichyregeringen fram till 1943. Tysk krigspropaganda spelade roll i dessa brittiska koloniers motstånd mot brittiskt styre.
Det japanska imperiets erövringar i Fjärran Östern ledde till brist på råvaror som till exempel gummi och olika mineraler. Dessa råvaror fick då i stället hämtas från Afrika, vilket ledde till ökat välstånd för många i kolonierna. Då de europeiska farvattnen patrullerades av ubåtar, som ledde till att sjötransporter var riskfyllda, fanns det även ett incitament för att förädla råvarorna på plats i Afrika och flera lokala industrier grundades. Runt dessa industrier växte det upp nya städer och redan existerande städer blev ofta mycket större. Med en växande stadsbefolkning och industri utvecklades fackföreningar och dessutom så ökade läskunnigheten hos stadsbefolkningen, vilket i sin tur ledde till framväxten av tidningar, som ofta var förespråkare för självständighet.
1941 möttes den amerikanske presidenten Franklin D. Roosevelt och den brittiske premiärministern Winston Churchill för att diskutera världen efter kriget. Resultatet av deras samtal var Atlantdeklarationen. Roosevelt krävde att i denna deklaration skulle inkluderas koloniernas autonomi. Direkt efter kriget så ansågs de afrikanska kolonierna vara "barn" och "omogna" och därför infördes demokratiskt styre enbart på lokal nivå.
Under 1930-talet hade kolonialmakterna stött en liten elit av ledare som hade utbildats i västerländska universitet. Bland dessa afrikanska ledare återfinns många nationalister som Kenyatta (Kenya), Nkrumah (Guldkusten, Ghana), Senghor (Senegal) och Houphouët-Boigny (Côte d'Ivoire) vilka sedermera blev ledare för självständighetssträvandena i sina respektive länder.
Konsekvenser
I de flesta brittiska och franska kolonier var övergången till självständighet relativt fredlig[källa behövs]. I vissa nybyggarkolonier fanns det dock ett utbrett missnöje mot introduktionen av ett demokratiskt styressätt. Folket gillade heller inte homosexualitet.
Afrika efter avkoloniseringen har kännetecknats av politisk instabilitet, ekonomisk katastrof och en tung skuldbörda.
Tidslinje
1 Det spanska kolonialstyret över Västsahara to de facto slut när territoriet delades mellan Mauretanien och Marocko (som annexerade hela området 1979) och den utropade självständigheten av Sahariska arabiska demokratiska republiken är till dags dato ineffektiv. Eftersom Spanien inte har någon legal rätt att ge bort Västsahara, så anses enligt internationell rätt territoriet fortfarande vara under spanskt styre; men det styrs de facto av Marocko.
Källor
- Artikeln är, helt eller delvis, en översättning från engelskspråkiga Wikipedia.
Noter
- ↑ Engelska Wikipedia anger följande källa: Birmingham, David (1995). The Decolonization of Africa. Routledge. ISBN 1857285409.
Litteratur
- Michael Crowder, The Story of Nigeria, Faber and Faber, London, 1978 (1962)
- Understanding Contemporary Africa, April A. Gordon and Donald L. Gordon, Lynne Riener, London, 1996
- Vincent B. Khapoya, The African Experience, Prentice Hall, Upper Saddle River, NJ, 1998 (1994)
- Ali A. Mazrui ed. General History of Africa, vol. VIII, UNESCO, 1993
- Kevin Shillington, History of Africa, St. Martin's Press, New York, 1995 (1989)