Kwame Nkrumah

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Ett sovjetiskt frimärke med en bild på Kwame Nkrumah

Kwame Nkrumah, egentligen Francis Nwia-Kofi Ngonloma, född 21 september 1909 i Nkroful, Ghana, död 27 april 1972 i Bukarest, var en ghanansk politiker; det självständiga Ghanas (tidigare Guldkusten) förste president, 1960-1966.

Nkrumah var en av dem som bidrog starkast till att Ghana blev självständigt 1957, och han blev såsom en av grundarna av OAU en framträdande representant för panafrikanismen.^[1] Hans revolutionära och leninistiska politik kombinerades med en statligt understödd personkult, vilket ledde till att han störtades 1966.

Uppväxt och ungdom

Nkrumah fick sin grundutbildning vid en katolsk skola i Accra och flyttade 1935 till USA där han 1942 tog en masterexamen i pedagogik och motsvarande examen i filosofi 1943 vid University of Pennsylvania. Nkrumah reste 1945 till London med avsikten att påbörja studier vid London School of Economics men det blev aldrig av. Efter att ha sammanträffat med George Padmore blev han i stället inblandad i organiserandet av den sjätte Panafrikanska kongressen i Manchester, vilket blev inledningen på hans livslånga kamp mot alla former av kolonialism: han spelade en mycket aktiv roll i debatten om Afrikas avkolonisering.

Vägen mot självständighet

Nkrumah återvände till Guldkusten 1947 och anslöt sig till det parti (UGCC) som arbetade på avskaffandet av det brittiska kolonialstyret. Efter att protester mot höjda priser 1948 urartat i kravaller i Accra och andra städer anhölls Nkrumah och flera andra av UGCC:s ledare. Under några månader i fängelset radikaliserades Nkrumah påtagligt. Omedelbart efter sin frigivning bildade han ett nytt parti CPP och började under slagordet "Självstyre nu!" organisera strejker och massdemonstrationer av civil olydnad. Som en följd av detta blev Nkrumah åter arresterad av britterna 1950.

Nkrumah satt fortfarande i fängelse när han 1951 invaldes i Guldkustens lagstiftande interimsparlament som bildats när britterna tillkännagivit sin avsikt att lämna Guldkusten. Nkrumahs parti tog 34 av 38 platser, han själv frigavs snart därefter och ombads av den brittiske guvernören Charles Arden-Clarke att leda en övergångsregering fram till självständigheten. Nkrumah accepterade anbudet.

Presidenttiden

Ghana förklarades självständigt 6 mars 1957 och Nkrumah valdes till premiärminister. Under hans ledning formades Ghana till en republik. Nkrumah företrädde en marxistisk grundsyn på världsekonomin och ansåg att socialismen var det bästa sättet att gradvis undanröja kolonialismens kvardröjande negativa effekter på inte bara Ghana utan hela Afrika.

Nkrumah var den afrikanske ledare som starkast drev frågan om ett "Afrikas förenta stater". I sin iver att modernisera och industrialisera Ghana begick han dock flera allvarliga misstag, bland annat nonchalerades kakaons oerhörda betydelse för Ghanas ekonomi och inga satsningar gjordes på den produkt som var den mest efterfrågade ghananska varan på världsmarknaden. Under Nkrumahs regeringstid degraderades Ghana från ett av de rikaste afrikanska länderna till ett av de fattigaste.

Fallet

Den negativa ekonomiska utvecklingen ledde till ökande missnöje med Nkrumahs regering och det i sin tur ledde till allt tydligare diktatoriska tendenser hos den åldrande frihetskämpen. Ghana blev i början av 1964 officiellt en enpartistat och Nkrumah utsåg sig själv till president på livstid. Under ett statsbesök i Kina och Nordvietnam störtades Nkrumah genom en av CIA understödd militärkupp 24 februari 1966.

Nkrumah återvände aldrig till Ghana. Han erbjöds asyl i Guinea av sin gamle vän Ahmed Sékou Touré och bodde där resten av sitt liv. Han avled 1972 under ett besök i Rumänien dit han rest för att få läkarvård. Nkrumah begravdes först i sin hemstad Nkroful men kvarlevorna flyttades sedermera till ett minnesmonument i Accra.

Källor

Den här artikeln saknar källhänvisningar. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till pålitliga källor (helst fotnoter). Material som inte kan verifieras kan ifrågasättas eller tas bort. (maj 2009)

Noter

1. ↑ Basil Davidson, Afrika - en kontinents historia, Stockholm, 1984, s. 236