Thin Lizzy
Från Rilpedia
Thin Lizzy | ||
---|---|---|
Thin Lizzy live i Birmingham 2007
|
||
Information | ||
Bakgrund | Mall:Landsdata Irland Dublin, Irland | |
Genre(r) | Hårdrock, Heavy metal | |
Aktiva år | 1969 - idag | |
Skivbolag | Mercury, Phonogram, Decca | |
Relaterade band | Grand Slam, Whitesnake, Wild Horses, Skid Row | |
Webbplats | Officiell hemsida | |
Medlemmar | ||
Scott Gorham John Sykes Francesco DiCosmo Tommy Aldridge |
||
Tidigare medlemmar | ||
Phil Lynott Brian Downey Eric Bell Brian Robertson Gary Moore Snowy White Darren Wharton Randy Gregg Michael Lee Marco Mendoza |
Thin Lizzy är ett irländskt hårdrocksband som bildades 1969 i Dublin, Irland och upplöstes 1983. Bandets frontfigur var irländaren Phil Lynott på elbas och sång. Han skrev de flesta av bandets låtar. Lynott avled endast 36 år gammal efter flerårigt drog-och alkoholmissbruk.
Bland gruppens mest kända låtar kan nämnas The Boys Are Back In Town, Jailbreak, Waiting For An Alibi, Dancing in the Moonlight samt Whiskey in the Jar.
Innehåll |
Historia
(1969 - 1974) Bildandet
Thin Lizzy bildades i december 1969 i Dublin, Irland när gitarristen Eric Bell träffade organisten Eric Wrixon på en pub. Båda två hade tidigare spelat i bandet Them som frontades av Van Morrison. Samma kväll såg de två bandet Orphanage med sångaren Phil Lynott och trummisen Brian Downey. Bell och Wrixon övertalade då Lynott och Downey att bilda ett band tillsammans.
Under sommaren 1970 gav gruppen ut sin debutsingel The Farmer på skivbolaget Parlophone. Innan singeln släpptes lämnade dock Wrixon bandet. Han flyttade ut i Europa innan han åkte tillbaka till Irland där han fortsatte spela med sitt gamla band, Them. I slutet av 1970 skrev gruppen på ett kontrakt för skivbolaget Decca och i januari 1971 åkte bandet till London för att påbörja inspelningarna av ett debutalbum. Kort därefter flyttade gruppen permanent till London. 30 april 1971 gavs albumet Thin Lizzy ut. Albumet sålde relativt bra, men lyckades ändå inte ta sig in på någon topplista. I augusti gav bandet ut en EP, New Day, som inte blev någon större försäljningssuccé. Trots detta gick Decca med på att finansiera gruppens uppföljare till debutalbumet. 10 mars 1972 gavs Shades of a Blue Orphanage ut, men liksom föregående album lyckades inte albumet ta sig in på några topplistor.
I mitten av 1972 blev gruppen tillfrågade att spela in ett album med coverlåtar av Deep Purple. Bandet gick med på detta och albumet släpptes i januari 1973 under namnet Funky Junction Play a Tribute to Deep Purple. Sång och keyboard stod Elmer Fudd för och Thin Lizzy nämndes inte någonstans på albumet. Några instrumentala stycken som bandet skrivit återfanns också på albumet.
I slutet av 1972 turnerade gruppen i Storbritannien med det brittiska rockbandet Slade. Vid den här tidpunkten gav Decca ut en version av den traditionella irländska låten Whiskey in the Jar som singel. Thin Lizzy blev upprörda av detta då de kände att låten inte representerade bandets stil och sound, men låten toppade topplistan i Irland och nådde i Storbritannien plats sex på singellistan.[1] Detta gjorde att gruppen fick medverka med låten på Top of the Pops. Nästa singel, Randolph's Tango, floppade dock och tog sig endast in på singellistan i Irland. 21 september 1973 gavs gruppens tredje studioalbum ut. Vagabonds of the Western World lyckades som föregående album inte heller att ta sig in på några albumlistor och albumets singel, The Rocker nådde som bäst en elfte plats i Irland. Eric Bell lämnade bandet nyårsafton 1973 efter en spelning i Belfast. Gary Moore kallades in som ersättare för att avsluta gruppens turné. Moore hann spela in tre låtar med bandet (däribland Still in Love With You som återfinns på Nightlife) innan han i april 1974 lämnade Thin Lizzy. Två temporära gitarrister kallades in efter Moores avhopp, Andy Gee och John Cann (tidigare Atomic Rooster). Gruppen turnerade i Tyskland och efter detta lämnade Downey bandet men återvände efter att Lynott bett honom.
(1974 - 1978) Robertson och Gorham
Lynott och Downey sökte nu nya medlemmar till gruppen och fann gitarristerna Brian Robertson och den amerikanske Scott Gorham. Gruppen övergav det mesta av bandets äldre material när de spelade live och fick ett nytt kontrakt, denna gång med Phonogram. Med det nya skivbolaget och med gruppens nya uppsättning spelades Thin Lizzys fjärde studioalbum in. Nightlife gavs ut i november 1974, men lyckades inte ta sig in på några albumlistor. I början av 1975 turnerade Thin Lizzy i USA för första gången. Gruppen agerade förband till Bob Seger och Bachman Turner Overdrive. När Bachman Turner Overdrive senare samma år turnerade i Europa var Thin Lizzy förband även denna gång. Efter turnén spelade gruppen in albumet Fighting som nådde plats 60 på den brittiska albumlistan.[1] Albumet visade för första gången Thin Lizzys karaktäristiska "twin guitar" sound.
Efter att ha turnerat under 1975 med bland andra Status Quo, påbörjade gruppen inspelningarna av bandets sjätte studioalbum. 26 mars 1976 gavs Jailbreak ut och 17 april samma år släpptes låten The Boys Are Back In Town som singel. Albumet nådde plats tio på den brittiska albumlistan medan singeln nådde plats åtta på singellistan.[1] I USA nådde albumet plats 18 och blev därmed gruppens första album att ta sig in på billboardlistan. Gruppen turnerade därefter i USA tillsammans med bland annat Aerosmith, Rush och REO Speedwagon. Ännu en turné i USA var planerad till juni 1976, denna gång med Rainbow, turnén ställdes dock in för Thin Lizzys del då Lynott insjuknade med hepatit. Då Lynott var sjuk skrev han det mesta av materialet till det nästkommande albumet, Johnny the Fox. Albumet spelades in i augusti 1976 och läget mellan Lynott och Robertson började vid den här tiden bli mer spänt då de båda var oense om vem eller vilka som skulle stå som låtskrivare till låten Don't Believe a Word, som senare blev en hit.
I december 1976 ställde gruppen in ännu en turné i USA. Brian Robertson skadade handen den 23 november när han försökte försvara Frankie Miller vid ett slagsmål vid en klubb i London. Dagen därpå diskuterade Lynott och Gorham med Queen om en USAturné tillsammans. 18 januari 1977 påbörjades turnén med Queen och på grund av Robertsons skada kallades Gary Moore in för att ersätta Robertson under turnén. Turnén blev en succé och Lynott ville ha kvar Moore i gruppen, men Moore återvände till sitt dåvarande band Colossuem II. Robertson hade inte blivit sparkad, men var osäker på sin position i gruppen och planerade under tiden att starta ett annat band med Jimmy Bain från Rainbow. I maj 1977 flög gruppen till Vancouver, Kanada för att spela in sitt åttonde studioalbum, Bad Reputation. Inspelningarna tog vid utan Robertson och Gorham spelade in gitarr själv på alla låtar, men lämnade två låtar utan solon. Efter att en månad av inspelningarna gått var Robertson tillbaka och spelade in solon på dessa två låtar (Opium Trail och Killer Without a Cause). 2 september 1977 gavs albumet ut och nådde plats fyra på den brittiska albumlistan.[1] Gruppen fick också en hit i och med låten Dancing in the Moonlight.
2 juni 1978 gav gruppen ut livealbumet Live and Dangerous. Det finns dock många olika åsikter om hur mycket av albumet som egentligen är inspelat live. Producenten Tony Visconti menade att det enda som är live är trummorna och publiken, något som Robertson vederlägger. Albumet blev dock en stor succé och nådde plats två på albumlistan i Storbritannien[1] och blev rankat som det bästa livealbumet någonsin av tidningen Classic Rock 2004. Efter en konsert på Ibiza 6 juli 1978 sparkades Robertson för gott. Drygt tre veckor senare tillkännagav gruppen att Gary Moore blivit permanent gitarrist i bandet. Robertson bildade kort därefter Wild Horses med Jimmy Bain.
(1978 - 1983) Gary Moore, Snowy White och John Sykes
I augusti 1978 påbörjade gruppen ännu en turné i USA, följt av en turné i Australien och Nya Zeeland. Brian Downey följde dock inte med på dessa turnéer då han kände sig utbränd och stannade hemma i Irland med sin sjuke son. Han ersattes temporärt av den amerikanske trummisen Mark Nauseef. Efter turnén var Downey tillbaka och mellan december 1978 och februari 1979 spelade gruppen in albumet Black Rose: A Rock Legend i Paris och London. Gorham och Lynotts droganvändande var vid den här tiden mycket stor och Lynott skrev om detta bland annat i låten Got to Give It Up. Albumet avslutades med Róisín Dubh (Black Rose): A Rock Legend, ett sju minuter långt medley av traditionella irländska sånger. Albumet nådde i Storbritannien plats två och singlarna Waiting For An Alibi, Do Anything You Want To och Sarah (som skrevs till Lynotts nyfödda dotter) gick även de bra på singellistor världen över.[1]
I juli 1979 lämnade Moore Thin Lizzy mitt under en turné i USA. Bandet fortsatte turnén som en trio under några kvällar, men Midge Ure kallades senare in som temporär ersättare. Ure hade tidigare skrivit en låt med Lynott på Black Rose: A Rock Legend, Get Out of Here. Innan gruppen påbörjade en turné i Japan i september 1979 kallade Lynott in ännu en gitarrist, Dave Flett, (tidigare Manfred Mann's Earth Band) så att Ure kunde spelade keyboard på vissa låtar. Under denna tidpunkt spenderade Lynott mycket av sin tid på att producera album åt andra band samtidigt som han arbetade med sitt första soloalbum, Solo in Soho. Albumet spelade Lynott in med flera av medlemmarna som varit med i Thin Lizzy, detta under tiden man letade efter en permanent ersättare för Moore. Lynott gifte sig 1980 och i juli samma år föddes hans andra dotter. Dave Flett hoppades på att bli permanent gitarrist i gruppen men Lynott valde Snowy White, som tidigare spelat med Pink Floyd och Peter Green. Midge Ure var under början av 80-talet fortfarande temporär keyboardist i bandet men ersattes av Darren Wharton kort efter att White blivit medlem. Wharton var vid tiden endast 17 år gammal och hyrdes endast in som temporär medlem. 10 oktober 1980 gavs gruppens tionde studioalbum, Chinatown, ut och nådde i Storbritannien plats sju på albumlistan.[1] I slutet av 1980 påbörjade bandet vad som skulle komma att bli deras sista turné i USA.
I början av 1981 började Lynott arbetet med sitt andra soloalbum och använde sig även denna gång av medlemmar från Thin Lizzy. Under samma period jobbade gruppen på en uppföljare till Chinatown, vilket gjorde att medlemmarna inte alltid var säkra på vilket album de arbetade med. I april 1981 gavs bandets första "greatest hits" album ut, The Adventures of Thin Lizzy som nådde plats sex i Storbritannien. En singel, Trouble Boys, släpptes också men nådde endast plats 53 vilket var gruppens sämsta placering på den brittiska singellistan sedan 1975.[1] Enligt White och Wharton var Lynott den enda i gruppen som ville ge ut låten, och ingen annan gillade den. Trouble Boys var också tänkt som titel på gruppens nya album, men på grund av misslyckandet med singeln togs låten bort från albumet och albumet fick istället heta Renegade.
Lynotts andra soloalbum, The Philip Lynott Album blev försenat till 1982, medan Renegade gjordes klart och gavs ut i november 1981. Albumet blev ingen större försäljningssuccé och nådde plats 38 och 157 i Storbritannien respektive USA.[1] Wharton hade vid det här laget blivit permanent medlem i gruppen, men ändå togs hans bild bort från albumets baksida. Början av 1982 förstördes för Thin Lizzy då Downey och Gorham tog ledigt från gruppen på grund av personliga problem. Downey hade blivit misshandlad på en nattklubb i Danmark och Gorham hade problem med droger. Senare under året gav sig Lynott ut på en soloturné och gavs också ut sitt andra soloalbum. I augusti lämnade Snowy White gruppen då han kände att han inte passade in i bandet. White fick under 1983 en topp-10 hit med låten Bird of Paradise i Storbritannien. Även gruppens manager, Chris O'Donnell, lämnade bandet vid den här tiden.
Innan gruppen påbörjade inspelningarna av nästa album, ville Lynott hitta en ersättare till White. I september 1982 blev John Sykes ny gitarrist i bandet och första singel från albumet blev Cold Sweat. Albumet, Thunder and Lightning, gavs ut i mars 1983 och blev en mycket större succé än gruppens föregående album. I Storbritannien nådde albumet plats fyra.[1] Turnén som följde kom att bli gruppens sista. Lynott var dock vid denna tidpunkt inte säker på att detta var slutet för bandet, Sykes ville fortsätta, men Gorham hade fått nog. Turnén blev en succé och vissa konserter spelades in för att kunna ge ut ett livealbum. Många av Thin Lizzys före detta gitarrister bjöds in på vissa konserter, det enda undantaget var Snowy White. Albumet, Life, släpptes i oktober 1983. Turnén fortsatte och två till singlar gavs ut, varav den sista, The Sun Goes Down, endast nådde plats 52 i Storbritannien.[1] Lynott påbörjade senare också en andra soloturné (endast i Sverige) tillsammans med Downey och Sykes under namnet The Three Musketeers. Efter denna turné gjorde gruppen fyra konserter och gavs sin sista konsert på Monsters of Rock 4 september 1983 i Nürnberg, Tyskland.
(1983 - idag) Nya projekt och hyllningar
Innan 1983 var över bildade Lynott ett nytt band, Grand Slam. Gruppen fick dock aldrig ett skivbolagskontrakt och lades ned i början av 1985. Sykes och Downey gick till en början med på att bli medlemmar i gruppen, men Sykes började istället spela med Whitesnake och Downey ändrade sig. Lynott fokuserade därefter mer på sin solokarriär och fick en hit i maj 1985 med låten Out in the Fields tillsammans med Gary Moore. Låten, som var skriven av Moore, var från dennes soloalbum Run for Cover. Lynotts soloprojekt misslyckades och hans sista singel, Nineteen, nådde endast plats 76 i Stoorbritannien. Lynott planerade ett tredje soloalbum, men avled på ett sjukhus i Salisbury 4 januari 1986, 36 år gammal. Han led vid tiden av lunginflammation, sepsis och varbölder, vilket framkallats av hans drogberoende, vilket ledde till att flera organ slutade fungera. Innan Lynotts död hade han talat med Downey om en eventuell återförening av Thin Lizzy med Gorham och Sykes runt mars 1986, och hade bokat studiotid i januari samma år. 17 maj 1986 återförenades Thin Lizzy för en konsert med en uppsättning bestående av Gary Moore, Brian Downey, Scott Gorham, Darren Wharton och Bob Daisley på bas. Bob Geldof och Moore stod för den mesta av sången.
De kvarvarande medlemmarna av Thin Lizzy arbetade inte tillsammans förrän man spelade in singeln Dedication i oktober 1990, till 5-årsjubiléet av Lynotts död. Man använde Lynotts sång och bas från en gammal demo och spelade in nya bakgrunder till detta. Sången kommer från Grand Slam-perioden och skrevs av gitarristen Laurence Archer. Downey och Gorham medverkar på låten. Till en början hade Gary Moore också tackat ja till att arbeta med låten, men gjorde inte detta till slut. Låten gavs ut och nådde plats 35 i Storbritannien.[1] Efter detta uppenbarade sig flera mindre återföreningsprojekt. 1991 turnerade Downey och Robertson tillsammans med Bobby Tech på sång, Doish Naigle (som var medlem i Grand Slam) på gitarr och Doug Brockie på bas. De turnerade under namnet "An Evening of Thin Lizzy" i Irland. I augusti 1994 höll Downey, Bell, Robertson och Wharton en hyllningskonsert i Wolverhampton tillsammans med tre tributeband. Samma år bildades en ny version av Thin Lizzy av John Sykes, som nu också stod för sången, med Downey, Gorham, Wharton och Marco Mendoza på bas. Turnén marknadsfördes som en hyllning till Phil Lynott.
2005 i samband med avtäckningen av Phil Lynotts staty genomfördes en hyllningskonsert i Dublin, som arrangerades av Gary Moore. Övriga före detta bandmedlemmar som deltog i konserten var Downey, Bell, Gorham och Robertson. Konserten filmades och gavs ut på DVD under namnet Gary Moore & Friends, One Night in Dublin, A Tribute to Phil Lynott.
John Sykes bestämde sig 1996 att försöka få liv i Thin Lizzy igen. Han använde sig av samma uppsättning som för två år tidigare. Gruppen fick kritik för användandet av namnet Thin Lizzy utan Lynott, men gruppen spelade bara låtar från bandets gamla album och skrev inget nytt material. 1997 lämnade Downey gruppen och ersattes av Tommy Aldridge. 2000 spelade gruppen in livealbumet One Night Only. Wharton lämnade bandet innan det påbörjade en turné i USA i början av 2001. 2002 och 2003 lades Thin Lizzy på is och Sykes passade då på att ge ut två soloalbum, medan Gorham arbetade med sitt andra band, 21 Guns. 2004 var gruppen tillbaka, denna gång med Randy Gregg på bas och Michael Lee på trummor. De turnerade i Nordamerika som förband till Deep Purple. Uppsättningen blev dock relativt temporär då Mendoza var tillbaka 2005 och Aldrigde var tillbaka 2007. I december 2007 hade Francesco DiCosmo tagit över som basist.
Musikstil
Thin Lizzy introducerade begreppet twin lead guitar, där två gitarrister spelar samma slinga samtidigt men i olika stämmor, en teknik som sedermera kopierats av många band och används flitigt av grupper som Judas Priest och Iron Maiden. Scott Gorham och Brian Robertson ägnade stor energi åt att studera varandras spelstil, frasering och vibrato för att få fram ljudet.
Den enda konstanta medlemmen utöver Lynott var trumslagaren Brian Downey samt Scott Gorham som kom med 1974 och var med till slutet. På gitarr medverkade vid olika tillfällen Eric Bell, Scott Gorham, Brian Robertson, Gary Moore, John Sykes och Snowy White. På 1980-talet medverkade även Darren Wharton på klaviatur.
I och med att Phil Lynott var både låtskrivare och sångare förändrades bandets sound endast måttligt trots att bandets medlemmar byttes ut.
Diskografi
DVD-filmer
Böcker
År | Titel | Författare |
---|---|---|
1977 | Thin Lizzy | Larry Pryce |
1994 | The Rocker | Mark Putterford |
1995 | My Boy | P. Lynott & J. Hayden |
1997 | The Ballad of a Thin Man | Stuart Bailie |
2000 | Phil Lynott & Thin Lizzy Rockin Vagabond | Ken Brooks |
2004 | Soldiers of Fortune | Alan Byrne |
Tributband
- Twin Lizzy (Australien)
- Find Lizzy (Denmark)
- Limehouse Lizzy (England)
- Remember Lizzy (Grekland)
- Parris (Nederländerna)
- Tizz Lizzy (Irland)
- Old Flame (Italien)
- Black Rose (Sverige)
- Alive & Dangerous (New Zealand)
- Cold Sweat (Norge)
- Jailbreak (Sverige)
- King's Call (Tyskland)
- Rude Awakening (USA)
- Vagabonds of the Western World (Sverige)
- Little Lizzy (Sverige)
Listframgångar
Englandslistan
Nedan är de högsta placeringarna för bandets singlar på Englandslistan:
År | Singel | Placering |
---|---|---|
1972 | Whiskey in the Jar | 6 |
1976 | The Boys Are Back In Town | 8 |
1976 | Jailbreak | 31 |
1976 | Don't Believe A Word | 12 |
1977 | Dancin' in the Moonlight | 14 |
1978 | Rosalie / Cowgirls' Song | 20 |
1979 | Waiting for an Alibi | 9 |
1979 | Anything You Want To | 14 |
1979 | Sarah | 24 |
1980 | Killer on the Loose | 10 |
1981 | Trouble Boys | 53 |
1982 | Hollywood | 53 |
1983 | Cold Sweat | 27 |
1983 | Thunder and Lightning | 39 |
1983 | The Sun Goes Down | 52 |
1983 | Dedication | 35 |
Albumförsäljning
Thin Lizzy album har sålt i fler än fyra miljoner album i Storbritannien. Nedan är den högsta placeringen på försäljningslistan i England för respektive album (antal sålda exemplar inom parentes) samt högsta placering i Sverige.
År | Album | Englandsplacering (sålda ex) | Sverigeplacering |
---|---|---|---|
1976 | Jailbreak | 10 (400 000) | 21 |
1976 | Johnny the Fox | 11 (400 000) | 17 |
1977 | Bad Reputation | 4 (400 000) | 9 |
1978 | Live and Dangerous | 2 (600 000) | 27 |
1979 | Black Rose: A Rock Legend | 2 (400 000) | 8 |
1980 | Chinatown | 7 (200 000) | 13 |
1981 | The Adventures of Thin Lizzy | 6 (200 000) | |
1981 | Renegade | 6 | 24 |
1983 | Thunder and Lightning | 4 (200 000) | 12 |
1983 | Life | 29 | 29 |
1988 | Soilder of Fortune - The Best of Thin Lizzy | – (400 000) | |
1990 | The Collection | – (200 000) | |
1991 | Dedication - The Best of Thin Lizzy | 8 | |
1996 | Wild One - The Very Best of Thin Lizzy | 3 (200 000) | 21 |
2004 | Greatest Hits | 18 (400 000) | 30 |
Spelningar Thin Lizzy
Bandet uppträdde under 13 år cirka 1349 gånger. Vilket motsvarar en spelning var tredje dag.
År | Turné | Antal spelningar |
---|---|---|
1970 | Irlandturné | 45 |
1971 | Irland och England’s turné | 127 |
1972 | Universiteturné I England, Sommarturné i Irland | 122 |
1973 | Englandsturné, Tysklandsturné November, Irlandsturné dec | 127 |
1974 | Englandsturné, Tysklandsturné November, Irlandsturné dec | 116 |
1975 | USA turné, Europaturné, Englandturné, Rocktober turné England | 116 |
1976 | USA turné, Europaturné, Englandturné, Rocktober turné England | 96 |
1977 | USAturné, Europa festivalspelningar, USA turné, Englandsturné | 116 |
1978 | USA, Black Rose turné England, Europaturné, USAturné, Japan | 79 |
1979 | USA, Black Rose turné England, Europaturné, USAturné, Japan | 129 |
1980 | Irlandsturné apr, Skandinavien apr, Australienturné okt, USA | 102 |
1981 | Europaturné, Scotlandturné augusti, Englandsturné December | 78 |
1982 | Europaturné, Irlandsturné | 43 |
1983 | Irlandsturné, Europaturé, Japanturné, Festivalspelningar | 62 |
Tillfälliga medlemmar (live)
Thin Lizzys spelningar i Sverige
- 30 april 1975 - Scandinavium, Göteborg
- 19 okt 1975 - Jarlateatern, Stockholm
- 24 okt 1975 - Folkets Park, Kalmar
- 30 sep 1976 - Konserthuset, Stockholm
- 1 okt 1976 - Konsterhallen, Göteborg
- 2 okt 1976 - Olympen, Lund
- 9 aug 1977 - Liseberg, Göteborg
- 10 aug 1977 - Gröna Lund, Stockholm
- 6 maj 1979 - Konserthuset, Göteborg
- 9 maj 1979 - Olympen, Lund
- 11 maj 1979 - Isstadion, Stockholm
- 25 april 1980 - Olympen, Lund
- 26 april 1980 - Isstadion, Stockholm
- 27 april 1980 - Scandinavium, Göteborg
- 6 feb 1981 - Scandinavium, Göteborg
- 7 feb 1981 - Isstadion, Stockholm
- 8 feb 1981 - Olympen, Lund
- 12 feb 1982 - Isstadion, Stockholm
- 13 feb 1982 - Scandinavium, Göteborg
- 30 apr 1983 - Isstadion, Stockholm
- 18 jul 2008 - Swedbank Arena, Örnsköldsvik
- 19 jul 2008 - Kilafors Herrgård, Kilafors
Top of the Pops
Thin Lizzy uppträdde på den prestigefulla brittiska tv-programmet "Top of the Pops" 26 gånger. Programmet drog 15 miljoner tittare under 70-talet. Phil Lynotts låt "Yellow Pearl" var programmets låt under 1981 till 1986. Nedan listan är datum och vilken låt bandet spelade.
- 1 feb 1973, (Whisky in the Jar)
- 15 feb 1973, (Whisky in the Jar)
- 3 juni 1976, (The Boys Are Back In Town)
- 17 juni 1976, (The Boys Are Back In Town)
- 29 juli 1976, (Jailbreak)
- 23 dec 1976, (Don't Believe A Word)
- 20 jan 1977, (Don't Believe A Word)
- 3 feb 1977, (Don't Believe A Word)
- 28 juli 1977, (Dancing In The Moonlight)
- 11 aug 1977, (Dancing In The Moonlight)
- 25 aug 1977, (Dancing In The Moonlight)
- 11 maj 1978, (Rosalie)
- 25 maj 1978, (Rosalie)
- 22 juni 1978, (Rosalie)
- 1 mars 1979, (Waiting For An Alibi)
- 15 mars 1979, (Waiting For An Alibi)
- 28 juni 1979, (Do Anything You Want To)
- 12 juli 1979, (Do Anything You Want To)
- 1 nov 1979, (Sarah)
- 15 nov 1979, (Sarah)
- 29 nov 1979, (Sarah)
- 29 maj 1980, (Chinatown)
- 2 okt 1980, (A Killer On The Loose)
- 30 april 1981, (Are You Ready)
- 14 maj 1981, (Chinatown)
- 5 jan 1984, (Whisky In The Jar)
Referenser
- ↑ 1,00 1,01 1,02 1,03 1,04 1,05 1,06 1,07 1,08 1,09 1,10 1,11 ”Chart Stats - Thin Lizzy”. chartstats.com. http://www.chartstats.com/artistinfo.php?id=287. Läst 30 mars 2009.
|