Från Rilpedia

Nils Bejerot, född 21 september 1921 i Stockholm, död 29 november 1988, var en svensk socialläkare, psykiater och forskare.

Bejerot har kommit att kallats den svenska narkotikapolitikens fader. Hans krav på nolltollerans uppfattades länge som extrem, men under sent 1970-tal skedde en omsvängning. Under 1980-talet var han en av Sveriges mest inflytelserika opinionsbildare. Han var tveklöst den som betytt mest för att vända svensk narkotikapolitik i restriktiv riktning, vilket också lett till att han blivit en omstridd person, både före och efter sin död. Han är också känt för att efter sitt arbete med Norrmalmstorgsdramat ha myntat den internationellt spridda termen stockholmssyndromet.

Bejerot bedrev en omfattade föreläsningsverksamhet över hela landet. Han debatterade intensivt för nolltolerans mot narkotika och publicerade 600 uppsatser och debattartiklar samt ett tiotal böcker i ämnet. Totalt hade han över 100 000 deltagare på sina tvådagarskurser. Under många år föreläste Bejerot vid polisskolan (sedermera Polishögskolan) om bland annat drogmissbruk, psykiska störningar och förhandlingsteknik. Han utbildade så gott som alla Sveriges poliser, vilket tillsammans med hans dagliga insatser som psykiater, gav honom epitetet "polisläkaren".

Han är far till tre döttrar: lektor Eva Bejerot (född 1951), journalisten Lena Bejerot (född 1952) och psykiatern Susanne Bejerot (född 1955).

Innehåll 1 Biografi 2 Gärning 3 Narkotika och missbruk 3.1 Det misslyckade experimentet med legal förskrivning av amfetamin 3.2 Bejerot om faktorer som ökar risken för missbruk 3.3 Spridning av missbruk 3.4 Önskvärda åtgärder 3.5 Återfall 4 Akolhol och uteliggare 5 Stockholmssyndromet 6 Serier 7 Referenser 8 Externa länkar

Biografi

Nils Bejerot växte upp i Norrtälje under ordnade förhållanden med en far som var banktjänsteman, för att under tonåren flytta med familjen till Uppsala. Han var som barn engagerad i scouterna, en tummelplats för alla sociala klasser och den första miljörörelsen, som han i efterhand i positiva ordalag låtit förstå.

I skolan var han inget vidare framstående, utan betraktades som bråkig. Vid femtonårs ålder fick Bejerot lungblödningar och lades in på Uttrans sanatorium i två omgångar för tuberkulos. Där träffade han intressanta människor, fick läslusten åter och läste in hela realskoleexamen genom Hermods korrespondenskurser, under de tre år han var inlagd.

När Nils Bejerot började studera medicin vid Karolinska institutet i januari 1947 var det kanske inte så mycket för att bli läkare utan för att bli politiker.^[1] Sen ungdomsåren var Bejerot aktiv inom olika västerrörelser, han var medlem i Sveriges kommunistiska parti (det som idag är vänsterpartiet), Clarté och även Socialistiska läkare, en organisation han också var sekreterare för en tid. I hans första bok "Barn Serier Samhälle" (1954) sjösattes ett korståg mot innehållet i många av dåtidens serier, som enligt Bejerot var ett mentalhygieniskt samhällsproblem.

Efter kontroverser inom SKP i samband med Sovjetunionens invasion av Ungern 1956 lämnade Bejerot alla vänsterorganisationer för att tillbringa mer tid med studierna.^[2] Till skillnad från många andra av emigranterna från SKP gick han aldrig vidare till SAP, inte så mycket att han inte sympatiserade med dess politik som att han hoppades att han kunde påverka mer och friare om han verkade självständigt, i efterhand har han också gett uttryck för att han helt enkelt ville "testa om systemet tillät att man tog sig fram utan att först ha inhandlat ett avlatsbrev.".^[1]

Nils Bejerot avlade läkarexamen 1957, och fullgjorde specialistutbildning inom psykiatri 1957-62 vid Södersjukhuset och S:t Görans sjukhus i Stockholm.^[3]

Nils Bejerot började arbeta som socialläkare i Stockholm år 1962. Han hade redan viss erfarenhet, 1954 var han vikarierande läkare vid barnavårdsnämnden i Stockholm, där han av en tillfällighet blev den första att diagnostisera intravenöst narkotikamissbruk i Europa, och från 1958 hade han varit psykiatrisk konsult vid Stockholms polisdistrikt. 1965 blev han konsultläkare vid allmänna häktet i Stockholm.

1963 studerande han, på ett stipendium från WHO, epidemiologi och medicinsk statistik vid London School of Hygiene.^[3]

Vid 60-talets mitt började han engagera sig för att ta krafttag mot det då ganska nytillkomna och snabbt växande narkotikaanvändningen. Han följde noga det ganska klantiga^[4] försöket med legalförskrivning av narkotika i Stockholm, undersökningar som bildade grund för hans tes om den epidemiska drogspridningen. Begreppet epidemisk var troligen inspirerat av den samtida debatten i Storbritannien där en stor statlig utredning, Brain-rapporten (1965), beskrev narkomani som ett socialt smittsamt tillstånd^[5] En sak som troligen hade betydelse för Bejerots goda kontakter med den engelska debatten om narkotika var att hans hustru Carol Bejerot var invandrare från England. Hon hade engelska som modersmål och var en viktig medhjälpare i hans forskning.

År 1969, i samband med skandalerna kring legalförskrivningsprogrammet, blev Bejerot en medgrundare Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle tillsammans med socialdemokraten Yngve Persson.

År 1972 använder regeringen Bejerots undersökningar som ett av motiven för höjning av maximistraffen för grovt narkotikabrott och grov varusmuggling.^[6]

År 1974 disputerade han vid Karolinska institutet på avhandlingen "Narkotikamissbruk och narkotikapolitik". Han blev docent 1975 och erhöll professors namn 1979 av den borgerliga regeringen för sina insatser.

Vid Svenska Carnegie Institutets grundande 1982 utsågs han till chef för dess vetenskapliga verksamhet och var kvar i den rollen fram till sin död 1988.

Nils Bejerot blev med åren känd som en partipolitiskt obunden men mycket inflytelserik opinonsbildare inom narkotika- och socialpolitik genom sina många böcker, kurser och föredrag. Han var dessutom under delar av 80-talet krönikör i FiB/Kulturfront.

Bejerot avled till följd av lymfom efter en längre tids sjukdom.^[7]

Gärning

Denna artikel kan behöva städas upp för att leva upp till Wikipedias artikelstandard. Förbättra gärna artikeln om du kan, och diskutera frågan på diskussionssidan.

Denna artikels neutralitet är ifrågasatt. Motivering: WP:OVIKT WP:IOF Se diskussionssidan för mer information. Ta ej bort mallen förrän konsensus uppnåtts.

Narkotika och missbruk

Det misslyckade experimentet med legal förskrivning av amfetamin

Narkomani förekom i Sverige redan innan andra världskriget. Emellertid var de dåtida kretsarna begränsade och bestod mycket av bohemiska konstnärer, författare och jazzmusiker i storstäderna, fämst Stockholm. Man injicerade bland annat morfin och åt amfetamin, kanske rökte man även lite haschish. Någon gång på slutet av 1940-talet till början av 1950-talet började man experimentera med intagningssättet av amfetamin i dessa kretsar, från att i början ha intagit drogen oralt började man injicera en lösning av amfetamin och vatten.^[8][9] Från bohemerna spred sig vanan ut bland kriminella under början av 1950-talet och 1954 diagnostiserade och medicinskt dokumenterade Nils Bejerot det första fallet av injicerande "epidemiskt missbruk" i hela Europa när han som vikarierade socialläkare på barnavårdsnämnden kom i kontakt med en 15-årig flicka med amfetaminpsykos.^[1][10] Fram till slutet på 1950-talet var dock förekomsten ganska beskedlig och när den då började öka mot början av 1960-talet stod man handfallna. Erfarenheterna av amfetaminmissbruk var överhuvudtaget begränsade, fenomenet var nytt i hela Europa. Erfarenheterna av kampen mot 1800-talets opiummissbruk (som hur som helst inte ägde rum i Sverige) hade till stor del fallit i glömska. Det stod klart att narkomani drev kriminalitet och höjde dödligheten och efter debatt under våren 1965 startade ett legalförskrivningsprojekt i Stockholm ur några läkares praktik. Tanken var att läkare skulle få rätt att skriva ut narkotika på recept till kroniska missbrukare i syfte att minska deras kriminalitet och dödligheten bland dem.

Bejerot, som vid det här laget var en av landets mest informerade läkare på området, la sig därefter i den narkotikapolitiska debatten som han såg som tendentiös och präglad av "år av ensidigt knarkliberal missinformation i radio-TV och en rad stora dagstidningar."^[11]. Det fanns uppfattningar om att missbruk är en följd av sociala och ekonomiska omständigheter och således därför borde lösas genom sociala och ekonomiska åtgärder. Detta kritiserade han.

Han utvecklade en teori om epidemiskt missbruk, det vill säga hur missbruket av narkotika som sprids via nära personliga kontakter, entusiastiska brukare. Denna typ av missbruk orsakas enligt Bejerot inte primärt av sociala eller ekonomiska missförhållanden, utan beror på drogernas effekter på drogbrukaren, den förmodade inledande njutningen och tillvänjning vid fortsatt bruk. Farhågorna var att denna spridning, uppgången i antalet narkotikamissbrukare var vid tiden kraftig, skulle fortgå tills samhället som sådant kollapsade eller drogmissbruket nådde en sådan nivå att samhället kom att slå tillbaka med mycket hårdare lagar. Enligt Bejerot fanns det därutöver andra missbruksgrupper, däribland en liten grupp med terapeutiskt missbruk som blivit beroende genom att de inom sjukvården behandlats med beroendeskapande medel. Risken för att dessa missbrukare skulle sprida sitt missbruk till andra bedömde Bejerot som liten och de kunde därför behandlas på ett annat sätt.

Legalförskrivningsprojektet såg han som stridande mot vetenskap och beprövad erfarenhet inom narkotikaområdet. Genom att förse narkomaner med narkotika förväntade han att spridningen snarare skulle accelerera. Bejerot lät som polisläkare polissköterskorna räkna antalet gripna med injektionshål och drog utifrån detta slutsatserna till sin doktorsavhandling.^[10] Den epidemiska modellen för drogers spridning, som Bejerot i sin tur lånat från den engelska socialpolitiska debatten på 1960-talet, är dock kritiserad. Dels för att resultatet bygger på polisstatistik, som i sin tur inte nödvändigtvis speglar den verkliga kriminaliteten, den kan lika väl spegla polisens prioriteringar och enskilda polismäns personliga preferenser. Framför allt att dock för att den ökning han konstaterat hamnar utanför den statistiska felmarginalen när hans grunddata komdpletterats med statistik från flera år. Andra tycker begreppet epidemiskt är olyckligt då liknelsen med narkomani som en smittsam sjukdom inte tar hänsyn till den enskildas fria vilja. Även om teorin i stort sätt är plausibel under vissa omständigheter, så föredrar vissa drogforskare istället diffusionsteorin för att beskriva beteenden, varor och föreställningars spridning inom och mellan kulturer. Antagandet där är att beteenden sprider sig långsamt inom en liten grupp pionjärer, för att sedan snabbt sprida sig i samhället. Ökningen avtar efter en mättnadsnivå och därefter är spridningen stabil med bara små förändringar över tid. Att ökningstakten för en viss typ av drogmissbruk kan följa en sådan s-formad kurva över tiden var Bejerot väl medveten om.^[12]

Bejerot beskrev själv år 1975 hur ökningstakten för antalet som injicerade narkotika hade avtagit från och med 1969. Men Bejerot hävdade att det var ökade polisinsatser och skärpt lagstiftning mot narkotika som bröt den tidigare trenden.^[13] Bejerots doktorsavhandling^[14] år 1974 var en efterhandsutvärdering av legalförskrivningsprojektet. Avhandlingen och disputationen medförde att Bejerot blev medicine doktor. Detta uppskattades inte alls i delar av den akademiska värden. En dem som varit kritisk är professorn i socialt arbete Sune Sunesson som hävdat att avhandlingen saknar "varje skymt av godtagbar forskningsmetod"^[15]. Samma typ av kritik fanns redan i samband med disputationen från personer med anknytning till RFHL men kritiken hade ingen effekt på betygsnämnden. Den godkände Bejerot som docent, dvs Bejerot ansågs uppfylla de vetenskapliga kvalifikationerna för att söka en tjänst som professor.

Bejerot om faktorer som ökar risken för missbruk

Innan Bejerot började delta i debatten om narkotika var den dominerade uppfattningen i Sverige att missbruk av narkotika var ett privat hälsoproblem och att åtgärderna borde inriktas mot langarna. Bejerot vände på detta och framhöll snarare vikten av åtgärder mot efterfrågan på narkotika, mot missbrukarna och spridningen av missbruket till nya personer. Åtgärder som enbart riktades sig mot langarna ansåg han vara ineffektiva.

Han opponerades sig också mot arbetslöshet och dålig privat ekonomi som förklaring till ökad användning av narkotika, vissa av hans samtida debattörer påstod detta. Bejerot påpekade att alkoholmissbruket på 1930 talet varit jämförelsevis begränsat i Sverige trots hög arbetslöshet och ekonomisk kris.

Nils Bejerot betonade istället fem andra faktorer som orsaker som ökar risken för individen och för att en missbruksepedemi kan bryta ut.

• Tillgång till tid
• Tillgång till pengar
• Tillgång till drogen
• Exempel på användning av drogen i den omedelbara omgivningen
• En tillåtande ideologi i samhället i förhållande till drogen, till ex.för användning eller innehav för eget bruk.

Bejerot hävdade att när ett missbruk sedan har utvecklats hos en person så är missbruket inte längre ett symtom utan ett sjukligt tillstånd med styrka och karaktär som en drift, en artificiellt framkallad drift som finns kvar hos missbrukaren även om man tar bort de faktorer som initierade missbruket.^[16]. Detta skulle dock inte tolkas som att det inte gick att behandla. Missbruket var ett inlärt tillstånd dvs. det är också möjligt att lära om, att lära sig att leva utan droger. Behandling av drogmissbrukare skall ha drogfrihet som mål, detta till skillnad mot andra debattörer som istället betonar minskning av skadeverkningarna (harm reduction på engelska). Bejerot kritiserade till ex. program med mångårig metadonbehandling av opiatmissbrukare i program som inte syftade till drogfrihet.

Spridning av missbruk

Bejerot kritiserade också den i USA mycket kände sociologiprofessorn Alfred R. Lindesmith för att ha grundat sina tidiga slutsatser på djupintervjuer med missbrukare som nästan alla var av den terapeutiska typen. Lindesmith var en anhängare av "the British system" den fram till slutet av 1960-talet mycket liberala narkotikalagstiftningen i England. Under 1950-talet och fram till slutet av 1960-talet utförde brittiska privatläkare en mycket snabbt växande och omfattande legal förskrivning av opium och heroin till missbrukare med ett betydande läckage till den illegala marknaden. Ökningen beskrevs som en narkotikaepedemi. ^[17]

Bejerots hävdade att bruket av narkotika sprids genom någon form av personliga kontakt med personer som redan använder narkotika. Bejerot använder ofta jämförelsen med epidemier i den vanliga medicinska betydelsen. Sådana epidemier kan bekämpas på flera sätt men ett vanligt sätt är att så snabbt försöka identifiera smittbärarna, isolera dem från kontakter med icke smittade och behandla dem under kontrollerade former. Chansen att begränsa spridningen är större ju tidigare man kan identifiera de smittade personerna och sätta in åtgärder. I den andra så kallade Brain-rapporten, en stor brittisk statlig utredning som kom 1965, beskrivs narkomani som en socialt smittsamt tillstånd (addction as a ...a socially infectious condition)^[17]. Den närmast föregående stora utredningen i Storbritannien (år 1926) definierade problem med narkotikamissbruk som ett personligt och privat problem ("an individualised pathology")^[17].Bejerot hänvisade ofta till erfarenheterna från England.

Den förändring i tankesätt^[18] som Bejerot, RNS och deras sympatisörer efterhand åstadkom i Sverige, kom att berättiga kriminalisering av bruk och aktiva åtgärder riktade mot basen i narkotikapyramiden – den enskilde drogkonsumenten som kan inkludera tvångsomhändertagande för vård, men även arresterande, böter och i undantagsfall fängelse. Detta var en uppfattning som kommit att kritiserats för att vara hårdhänt och inhuman. Helt enkelt att narkomanen var ett offer för sin sjukdom och att det var orättvist att bestraffa missbrukaren en extra gång, utöver själva missbruket. Nils Bejerot själv ansåg att denna typ av kritik förväxlade orsak och verkan. En liberal narkotikalagstiftning skulle skapa till en risk för en narkotikaepedemi som sedan skulle slå över i en rekyl med ännu hårdare lagstiftning.

Önskvärda åtgärder

Det är ett missförstånd om man tror att Bejerot förslag till åtgärder enbart bestod av att sätta folk i fängelse. Han önskade sig, liksom RNS, att påföljderna borde utvecklas. Enligt Bejerot kunde åtgärder som passade för en typ av missbrukare vara kontraproduktiva för en annan typ, till ex. genom att öka spridningen, trots att det handlade om samma substans.^[19][20]. Se vidare artikeln narkomaniDe borde bygga på villkorliga fängelsedomar som ålade missbrukaren att styrka fortsatt drogfrihet med urinprov, att följa distinkta föreskrifter alternativt ge missbrukaren möjligheter att i stället utföra samhällstjänst eller ingå kontrakt om behandling på någon godkänd institution. Om missbrukaren återföll i brott eller inte iakttog föreskrifterna skulle missbrukaren får avtjäna det utdömda fängelsestraffet.^[21] Uppföljning av andra myndigheter än polis och åklagare var också viktiga i hans perspektiv. I hans samtid var dock detta i Sverige så självklart så det fanns ingen anledning för Bejerot att föra någon omfattande polemik om att man bör göra åtgärder av typ stöd till familjer, föräldrar, rådgivning, frivillig vård osv^[22] Det han ville visa var att det inte räckte med dessa åtgärder. Missbrukare ofrivilliga att söka vård, smittbärarna, skulle identifieras och isoleras om det var nödvändigt för att skydda andra medborgare.

Återfall

Vidare framförde Bejerot en teori om varför många typer av behandlingar av narkomaner misslyckas. Han menade att narkomaner ofta söker vård utan att ha som avsikt ge upp sin djupa förälskelse i drogen. Deras syfte är istället att undkomma de negativa komplikationerna av drogen och att senare kunna ta ett återfall som en medveten handling ^[23]

Akolhol och uteliggare

1982 gav Bejerot uppmärksamhet åt en intervju med kriminologen Leif Lenke i Stockholms Tidningen på sin krönikeplats i Folket i Bild/Kulturfront. I den långa stycken citerade intervjun berättar Lenke om sina rön angående brottslighet bland invandrade finländska alkoholister, 1979 skall dessa ha svarat för hälften av alla gaturån i Stockholm. Detta ledde till en situation där Stockholm kommun till slut hade börjat vägra ge socialbidrag till invandrade finska alkoholiserade uteliggare och i en del fall ge dem en enkel biljett till Finland. Själv fyllde Bejerot i med sina erfarenheter från häktet, där han träffat många alkoholiserade finländska uteliggare. Bejerot och Lenke var så långt överens om beskrivningen av vad som hänt. Båda var överens om att hårdare tag och fler poliser i slutändan inte hjälpte mot människor som begår brott i en omöjlig och djupt krisartad situation.^[24]

Men Bejerot drog andra slutsatser av situationen än Lenke. Han accepterade inte att arbetslösheten var den avgörande förklaringen till alkoholismen och pekade på att Sverige på 1930-talet hade haft både hög arbetslöshet och få alholister. Orsakerna till detta ansåg han vara många men viktigast var den gamla arbetarrörelsens medvetenhet att alkoholen i sig är en folkfördärvare. De finska alkoholisterna tog sig till Sverige då "det är permissivare och generösare här".^[24] Här fanns "gott om tid, gott om alkohol och gott om pengar".^[24] Bejerot använde sin historiska analys för att förklara sammanhangen: Bejerot var övertygad att människor tar ansvar först under ansvar, det vill säga att goda individer bildas genom växelverkan mellan kollektiv och individ. Utifrån den ståndpunkten kritiserade han den svenska socialpolitiken, som avskaffat nykterhetshetslagen till förmån för 1982 års socialtjänstlag. De gamla nykterhetsnämnderna hade avskattats redan 1971.^[25] Enligt nykterhetslagen skulle olika åtgärder vidtas i en stigande skala. Först skulle myndigheterna försöka tala alkoholisten till rätta. Om inte det hjälpte utdelades en varning, och om inte heller det hjälpte skulle alkoholisten omhändertas för tvångsvård. I stället delade socialbyråerna enligt Bejerot ut pengar eller ville få alkoholisterna förtidspensionerade så att de slapp se alkoholisterna på socialbyrårena. Tills Sverige återfick en nygammal alkohol- och nykterhetspolitik måste polisen, enligt Bejerot, ändå "försöka garantera tryggheten på gator och torg". Några av hans kritiker har efter Bejerots död tolkat dessa fem ord som ett yrkande på höjda murar.^[26] Som Bejerot såg det samlade polis- och kriminalvård under början av 1980-talet ihop spillrorna av decenniers tanklösa utraliberala socialpolitik,^[24] ett inte helt okontroversiellt omdöme om den förda politiken. Bejerot beskrev själv vilken alkoholpolitik han ville ha i en artikel strax innan sin död^[27] Han ger där sitt stöd till ett återinförande av alkoholransonering med ett elektroniskt datakort med en inprogrammerad maximal tilldelning av 45 cl ren alkohol per månad. Det motsvarar 6 flaskor lättvin per månad.

Stockholmssyndromet

Bejerot var i tjänst som konsult i sin funktion av polisläkare under norrmalmstorgsdramat år 1973, där han bidrog med analyser av kidnapparnas psyke. Han kom snabbt fram till att den professionelle bankrånaren inte skulle ha något att vinna på att skada sin gisslan. Därmed hade polisen ett psykologiskt övertag redan från början. I enlighet med Bejerots råd beslutade regeringen att gå med på att förhandla men att aldrig gå med på att på någon flykt. Dramat slutade lyckligt på det sjätte dygnet genom att rånaren gav upp. I en efterföljande analys av gisslans reaktion myntade han begreppet stockholmssyndromet.^[28][29]

Serier

År 1954 gav Bejerot ut boken Barn – Serier – Samhälle om seriehjältarnas övermänniskoideal och pekade på vad han uppfattade som våldsromantik, snedvridna kvinnoroller och rasism i serievärlden. Hans egna barn var då 3 respektive 2 år gamla. Boken var i stort en anpassning av en amerikansk förlaga; Fredric Werthams Seduction of the Innocent.

Bejerot avfärdade förslag om regelrätt censur (förhandsgranskning) men var välvillig till lösningar som att reglera spridningen av alstren och sätta straffsatser på olämpligt innehåll - på samma sätt som man gjorde med pornografi vid denna tid - samt eventuellt införa åldersgränser. Så drastiska åtgärder rekommenderade han dock inte. Det ideala scenariot han såg framför sig var istället ett statlig eller inofficiellt granskningsråd med representanter från folkrörelser och fackförbund där de förläggare som så önskade kunde få sina produkter granskade. Godkända produkter skulle sedan få tryckas med rådets garantimärke på oomslaget. ^[30] Det som gjorde Bejerot till en känd person på 1970-talet var dock inte hans bok om serier från 1954. Hans senare publicerade artiklar och böcker handlar om andra saker. Citat: "En civiliserad framtid kommer att förfäras över seriemagasinens epok."

Referenser

1. ↑ ^{1,0 1,1 1,2} Mari-Louise Persson (red.) Nils Bejerot - Människan och Verket (pdf)
2. ↑ Carol Bejerod (red.) Minnesbok (PDF)
3. ↑ ^{3,0 3,1} Marihuana-hashish epidemic and its impact on United States security : hearings before the Subcommittee to Investigate the Administration of the Internal Security Act and Other Internal Security Laws of the Committee on the Judiciary, United States Senate, Ninety-third Congress, second session [-Ninety-fourth Congress, first session .. (1974), sid 170]
4. ↑ The Swedish Drug Control System
5. ↑ Rachel Lart BRITISH MEDICAL PERCEPTION FROM ROLLESTON TO BRAIN, CHANGING IMAGES OF THE ADDICT AND ADDICTION
6. ↑ Prop 1972:67, sid 15
7. ↑ Obituary
8. ↑ Brecher, Edward M., et al: The Consumers Union Report on Licit and Illicit Drugs, Little, Brown and Company, 1972. ISBN 0-316-10717-4.  (39: The Swedish Experience)
9. ↑ Courtwright, David T.: Drogernas Historia, Historiska Media, 2005. ISBN 91-85057-93-2. 
10. ↑ ^{10,0 10,1} Jonas Hartelius: Nils Bejerot – polisläkare, forskare och narkotikapolitisk opinionsbildare
11. ↑ Nils Bejerot Missbruk av alkohol, narkotika och frihet 1978 (PDF)
12. ↑ Marihuana-hashish epidemic and its impact on United States security: hearings before the Subcommittee to Investigate the Administration of the Internal Security Act and Other Internal Security Laws of the Committee on the Judiciary, United States Senate, Ninety-third Congress, second session [-Ninety-fourth Congress, first session .. (1974), sid 174]
13. ↑ Nils Bejerot: Narkotika och Narkomani 3.e upplagan sid 119-120. Stockholm 1975
14. ↑ Narkotikamissbruk och narkotikapolitik. En epidemiologisk och metodologisk studie av narkotikamissbruk av intravenös typ i stockholmspolisens arrestantklientel 1965–1970 i relation till förändringar i narkotikapolitiken. Karolinska institutet, Socialmedicinska institutionen, 4/6 1974. Stencil. 410 s
15. ↑ Oberoende 1-2/98 (pdf)
16. ↑ Nils Bjerot A Theory of Addiction as an Artificially Induced Drive
17. ↑ ^{17,0 17,1 17,2} Rachel Lart BRITISH MEDICAL PERCEPTION FROM ROLLESTON TO BRAIN, CHANGING IMAGES OF THE ADDICT AND ADDICTION
18. ↑ C. M. Chatwin: On the Possibility of Policy Harmonisation for some Illicit Drugs in Selected Member States of the European Union
19. ↑ Nils Bejerot: Narkotikafrågan och samhället,1967 sid 100-121 (PDF)
20. ↑ Olika typer av narkomani, Nils Bejerot, filmad föreläsning, 1981.]
21. ↑ Nils Bejerot & Jonas Hartelius: Missbruk och motåtgärder, 1984
22. ↑ Nils Bejerot Narkotika och Narkomani, 1969,1975 (pdf)
23. ↑ Nils Bejerot: Narkomani - vad är det?, Filmad föreläsning 1981
24. ↑ ^{24,0 24,1 24,2 24,3} Nils Bejerot: Vardagsbilder (artikeln Pekkas rånarkompisar) (PDF)
25. ↑ Nykterhetsnämnd
26. ↑ Den nationella baksmällan, Arena, 2002, nr 6.
27. ↑ Nils Bejerot: Som det nog blir och som det borde bli
28. ↑ Strategin i sexdagarskriget vid Norrmalmstorg, Nils Bejerot. (PDF)
29. ↑ Nils Bejerot, Svart bokslut, 1981
30. ↑ Nils Bejerot: Barn - Serier - Samhälle, 1954, sid 207 (PDF)

Externa länkar

• www.nilsbejerot.se, material om och av Nils Bejerot.
• Den nationella baksmällan, Arena, 2002, nr 6.

Denna biografiska artikel behöver bilder. Har du en passande fri illustration får du gärna ladda upp den.