Substitutionsbehandling
Från Rilpedia
Substitutionsbehandling, underhållsbehandling eller legalföreskrivning är praktiken att ersätta en drog med en annan eller att förskriva droger till missbrukare i behandlingsyfte. I en del länder förskrivs heroin eller olika substitut till drogbrukare för att de skall kunna undvika risker med missbrukslivet.
Den svenska legalförskrivningen 1965-1967
Mellan april 1965 och maj 1967 pågick ett legalförskrivningsprogram i Stockholm. Det var inte frågan om något organiserat vetenskapligt projekt och det fanns således inga kontrollgrupper, något som starkt begränsar vilka slutsatser man kan dra. Istället växte projektet fram ur några läkares praktik, med stöd från den då inflytelserika organisationen RFHL och tidningen Expressen. Från början innehöll projektet 10 personer som fick droger förskrivet, mot slutet av 1965 var antalet uppe i 60. Under 66 och 67 deltog 100 personer. De flesta kom från en kriminell subkultur och flera var nyutsläppta från fängelse. Drogerna som erbjöds var morfin, metadon men främst amfetamin.[1]
Från början var tio läkare delaktiga i projektet men fram mot slutet var bara en kvar. Initiativtagaren, en polisläkare i Stockholm vid namn Sven-Erik Åhström. Under större delen av projektet var han den ende läkaren som skrev ut droger till klienterna. Förskrivningen var frikostig, missbrukarna fick själva bestämma dosen. I bland kunde de ta med sig droger hem själv under flera dagar och kunde när som helst komma och hämta mer. Denna liberala förskrivning gjorde försöket kontroversiellt och halvvägs in i projektet, när bara Åhström var kvar, lämnade RFHL projektet. Polisen fann regelbundet "legala droger" hos personer som inte tillhörde projektets deltagare och när en 17-årig flicka, som inte var delaktig i projektet, blev hittad död av en överdos av morfin och amfetamin tillhandahållet av en patient tog projektet abrupt slut.[1]
Under de två år som projektet varade hade fyra miljoner doser (15 kg) amfetamin och 600,000 doser opiater (3.3 kg) förskrivits till 120 personer.[1]
Slutsats och diskussion
Flera av de förväntade förbättringarna inträffade inte, bland annat gick inte kriminaliteten ner, inte heller dödligheten. Den vanligaste förklaringen till att projektet inte föll väl ut grundar sig på det sällsynt naiva förhållningssättet mot yrkeskriminella drogmissbrukare. Efteråt visade det sig att samma person som tillhandahållit droger och husrum åt den unga flickan, hade varit med i en TV-debatt och där sagt hur han skulle lägga av med kriminalitet och dra ner drogbruket till ett minimum, under projektet fick sen denna man 15,000 doser utskrivna, vilket är helt orimligt mycket för en person.[2]
Emellertid har projektet fått stor politisk betydelse efter att Nils Bejerot, en annan av Stockholms polisläkare, övervakat experimentet och sett till att sjuksköterskorna noga räknat på hur många av de gripna som hade injektionshål på kroppen. Han kunde konstatera att frekvensen för injectionshål ökat från 20% 1965 då projektet startade till 25% 1966 och 33% 1967, för att efter experimentet börja sjunka något. Antalet arrestanter med injektionshål ökade från 231 st 1966 till 507 st år 1967. Att antalet och andelen ökade så kraftigt under experimentet tog han som en intäkt på att den ökade tillgången på narkotika hade lett till en epidemisk spridningseffekt, en tes som han framlade i sin doktorsavhandling 1974.[1][3] Begreppet epidemisk var troligen inspirerat av den debatten i Storbritannien på 1960-talet där en stor statlig utredning, Brain-rapporten (1965), beskrev narkomani som ett socialt smittsamt tillstånd[4]
Senare kritik mot han tes har dock bland annat kommit från kriminologerna Leif Lenke och Börje Ohlsson[1] som i olika skrifter kritiserat Bejerot för att han drog så långtgående slutsatser från polisstatistik, till exempel att narkotika sprids på ett epidemisk sätt genom personliga kontakter. Lenke och Ohlsson hävdar att det är svårt att säga något om huruvida andelen gripna med stickmärken reflekterar reella sociala skeenden eller bara är en konsekvens av polisens prioriteringar och enskilda polisers inställning.
Lenke och Ohlsson hävdar att det inte heller direkt går att säga att andelen anhållna med stickmärken reflekterar den förda narkotikapolitiken (legalförskrivningen), de hävdar att Bejerot vägrade se till andra, enligt Lenke och Ohlsson viktigare orsaker. Bland annat märktes accelerationen av narkomanins ökningstakt redan under det tidiga 60-talet, en acceleration som pågick under hela 1960-talet. Lenke och Ohlsson hävdar att ökningen blev ungefär lika stor oavsett förd narkotikapolitik.
Den norske sociologen Ole-Jörgen Skog har också kritiserat Bejerots tolkningen av sina egna rådata genom att lägga till kompletterande uppgifter från åren 1970-1977 och analyserade ökningen utifrån Box-Jenkins metod att analysera tidslinjer. Enligt Skog hamnade ökningen under experimentet inom den statistiska felmarginalen; således är ökningen under perioden sett ur ett längre tidsperspekttiv inte tillräckligt stor för att kunna säga att legalförskrivningsprojektet utan något tvivel bidragit till den allmänna ökningen. [1]
Denna artikel om narkotika eller andra droger är bara påbörjad. Du kan hjälpa till genom att utöka den.
