Narkomani
Från Rilpedia
Texten från svenska Wikipedia
Narkomani (av grekiskans "νάϱκωσις", förlamning, domning och "μανία", raseri, vansinne) innebär ett artificiellt behov av narkotiska preparat - sederande ämnen - såsom alkohol, bensodiazepiner, opiater. Ofta används "narkomani" även om beroende av droger som inte är narkotiska - såsom amfetaminer och hallucinogener. En person som utvecklat narkomani kallas narkoman.
 |
Denna artikels neutralitet är ifrågasatt. Se diskussionssidan för mer information. Ta ej bort mallen förrän konsensus uppnåtts. |
Det finns ingen allmänt accpeterad indelning av narkomani i olika grupper, men i Sverige har Nils Bejerot framlagt följande förslag:
- Medicinsk personal - personer som i yrket hanterar droger. Det har spekulerats i att narkomani är större bland läkare än andra yrkesgrupper på grund av lättilgänglighet, men vetenskapliga studier saknas.
- Terapeutisk narkomani - Följd av läkarbehandling, man har fått smärtstillande preparat, medel mot sömnlöshet eller ångestdämpande mediciner. Dessa narkomaner är sällan kriminella. De sprider inte heller sin narkomani, talar inte om den utan skäms snarare och de går att behandla framgångsrikt.
- Epidemisk narkomani - den typ av narkomani som sprids i kompisgäng och annat umgänge. Oftast gäller det viss drog som snabbt blir populär och med inledande positiva erfarenheter sprider sig snabbt inom umgängeskretesen. Eterhand drogernas negativa konsekvenser blir påtagliga för den missbrukade individen eller i kompiskretsen förväntas smittorisken minska dramatiskt. Nils Bejerot var den som först beskrev detta fenomen. Det bör dock framhållas att flera forskare är kritiska till hela eller delar av denna teori. Bland annat har det vetenskapliga underlaget för slutsatsens har ifrågasatts. En del vänder sig dessutom mot det stigmatiserande språket om social smitta, som inte direkt understryker individens fria val. Framför allt då samma fenomen kan beskrivas lika bra med den gängse modellen för att förstå innovationers spridning i samhället. Emellertid har den epidemiska narkotikamodellen varit utgångspunkt i många narkotikapolitiska sammanhang, tydligt visat i det speciella intresset samhället har när det gäller att korrigera nyblivna narkomaner.
- Endemisk narkomani - har fått sådant fotfäste att den blivit socialt accepterad. Till exempel opiumbruket i vissa delar av Asien, tuggandet av kokabuskens blad i Sydamerika eller sist men inte minst den narkomani som uppkommer vid alkoholmissbruk och kallas alkoholism.
