Från Rilpedia

Krimkriget
Detalj av Franz Roubauds panoramamålning Belägringen av Sevastopol (1904)
Datum 1853-1856 Plats Krimhalvön, Balkan, Svarta havet, Östersjön Utfall Osmansk och västallierad (fransk, brittisk och sardinsk) seger.
Stridande
Mall:Landsdata Frankrike Frankrike Mall:Landsdata Turkiet Osmanska riket Storbritannien Sardinska kungadömet	Mall:Landsdata Ryssland Ryssland Mall:Landsdata Bulgarien Bulgariska volontärer
Styrka
400 000 fransmän 300 000 turkar 250 000 britter 18 000 sardinier	700 000 ryssar 4 000 bulgarer
Förluster
252 000 döda	522 000 stupade, skadades eller dog av sjukdom

Krimkriget var ett krig som utkämpades den 28 mars 1853 till 1856 mellan det ryska imperiet å ena sidan och en allians av Storbritannien, Frankrike, det sardinska kungadömet och (till viss del) Osmanska riket å den andra. De mest berömda skeendena utspelades på Krimhalvön i Svarta havet.

Innehåll 1 Bakgrund 2 Krigsförloppet 2.1 Inledande fas 2.2 Fredsförsök 2.3 Sevastopols belägring 2.4 Azovkampanjen och belägringen av Taganrog 2.5 Kriget bortom Krimhalvön 2.6 Slutfasen och freden 3 Följder 4 Från osmansk synvinkel 5 Krigets karaktär 6 Större händelser i kriget 7 Framstående militära befälhavare 8 Kuriosa 9 Se även 10 Krimkriget i skönlitteratur 11 Referenser 12 Ytterligare verk 13 Externa länkar

Bakgrund

Det hade sedan länge varit en rysk intention att erövra Konstantinopel, och nu var det dessutom viktigt att kontrollera öppningen till Svarta havet för att där kunna exportera varor från Kaukasus och Ukraina. Efter Greklands frigörelse från osmanerna (med brittisk hjälp^{[källa behövs]}) var riket på väg att falla sönder, och tsar Nikolaj I träffade därför Storbritannien och Frankrike och föreslog att de skulle dela upp det svaga Osmanska riket mellan sig, men västmakterna nekade.

Under 1840-talet uttryckte Henry Temple och andra brittiska ledare en oro över ryska expansionsdrömmar mot Indien och Afganistan och de sökte efter en orsak att försvaga detta hot. På 1850-talet fann de ett svepskäl i att skydda katolska heliga platser i Palestina. De fördrag som förhandlades fram under 1700-talet gav fransmännen i uppdrag att beskydda de romerska katolikerna i Osmanska riket, medan Ryssland var beskyddare för de ortodoxt kristna. Under flera år stred katolska och ortodoxa munkar om innehavet av Födelsekyrkan i Betlehem och Uppståndelsekyrkan i Jerusalem. Under det tidiga 1850-talet ställde båda sidor krav som inte kunde lösas till båda parters nöjaktighet av sultanen. År 1853 beslöt då den osmanske sultanen till fransmännens fördel trots de lidelsefulla protesterna av de lokala ortodoxa munkarna.

Tsaren av Ryssland, Nikolaj I, sände en diplomat, Prins Mensjikov, på ett specialuppdrag till höga porten, den osmanska regeringen. Genom tidigare avtal var sultanen Abd-ul-Mejid I bunden att "beskydda den kristna religionen och dess kyrkor" men Mensjikov försökte att förhandla fram ett nytt avtal där Ryssland skulle få rätt att ingripa närhelst sultanatets beskydd visade sig otillräckligt. Vid samma tidpunkt sände den brittiska premiärministern Aberdeen sin man Lord Stratford, som när han anlände till Istanbul, fick reda på Mensjikovs krav. Genom skicklig diplomati övertalade Lord Stratford sultanen att förkasta avtalet som äventyrade den turkiska självständigheten. Benjamin Disraeli beskyllde Aberdeen och Stratford för att ha gjort ett krig oundvikligt och därmed startade den process där Aberdeen var tvungen att begära avsked för sin roll i krigsutbrottet. Kort därefter fick han höra om Mensjikovs diplomatiska misslyckande.

Krigsförloppet

Inledande fas

Tsaren lät sina arméer marschera in i Moldau och Valakiet i oktober 1853 genom att använda sultanens misslyckade diskussioner för att lösa frågan om de heliga platserna som ett svepskäl (dessa två stater var osmanska furstendömen där Ryssland verkade som särskild beskyddare för den ortodoxa kyrkan). Tsar Nikolaj trodde inte att de europeiska staterna skulle protestera varken länge eller intensivt mot det ryska övertagandet av ett fåtal närliggande osmanska provinser, speciellt eftersom Ryssland hade ingripit i krossandet av 1848 års revolutioner.

Då tsaren sände sina trupper till Moldavien och Valakiet ("Donaufurstendömena"), sände Storbritannien en flotta till Dardanellerna för att beskydda Osmanska riket. Något senare anlände även en fransk flotta som anslöt sig till britterna. De europeiska staterna hoppades dock vid denna tidpunkt på en diplomatisk kompromiss. Representanterna för de fyra neutrala stormakterna – Storbritannien, Frankrike, Österrike och Preussen – möttes i Wien där de skrev ett förslag till ett avtal som de hoppades skulle vara acceptabelt för både Ryssland och Osmanska riket. Avtalstexten godkändes av Nikolaj I men avfärdades av Abd-ul-Mejid I som tyckte att svagheter i ordvalet i dokumentet gjorde det öppet för många olika tolkningar. Storbritannien, Frankrike och Österrike enades då om att föreslå lagändringar för att göra sultanen nöjd, men deras förslag ignorerades av S:t Petersburgs domstol. Storbritannien och Frankrike beslöt då att inte fortsätta medlingen, men Österrike och Preussen tyckte inte att förkastandet av de föreslagna lagändringarna var skäl nog för att avbryta den diplomatiska processen. Sultanen fortsatte krigsaktionerna. Hans arméer anföll den ryska armén nära Donau. Tsar Nikolaj svarade med att sända ut krigsskepp som förstörde hela den osmanska flottan vid slaget vid Sinop den 30 november 1853. I och med denna seger möjliggjordes ostörda ryska leveranser av förnödenheter och landsättningar av förstärkningar på den turkiska kusten. Krossandet av den turkiska flottan och det ryska expansionshotet oroade dock både Storbritannien och Frankrike som nu aktivt gick över till att försvara Osmanska riket. Efter att Ryssland ignorerat ett brittiskt-franskt ultimatum att dra sig tillbaka från Donaufurstendömena år 1854 förklarade Storbritannien och Frankrike krig mot Ryssland.

Fredsförsök

Tsar Nikolaj antog att Österrike skulle ta ryskt parti som tack för stödet under 1848 års revolution, eller att de åtminstone skulle förhålla sig neutrala. Österrike kände sig dock hotat av de ryska styrkorna i de närbelägna Donaufurstendömena. När Storbritannien och Frankrike krävde ett tillbakadragande av ryska styrkor från furstendömena, stöddes detta beslut av Österrike; och trots att landet inte omedelbart förklarade krig mot Ryssland vägrade det ge garantier för sin neutralitet. När Österrike utfärdade ett nytt krav, sommaren 1854, att de ryska styrkorna skulle dras tillbaka, gjorde ryssarna detta av rädsla för att Österrike skulle gå med i kriget.

Trots att de ursprungliga orsakerna för kriget försvann i och med det ryska tillbakadragandet från Donaufurstendömena avbröt inte Storbritannien och Frankrike fientligheterna. De beslutsamma allierade ville få ett slut på östfrågan genom att eliminera det ryska hotet mot Osmanska riket. De lade fram flera olika villkor för att upphöra med fientligheterna, däribland:

1. Ryssland skulle avstå från sitt protektorat över Donaufurstendömena;
2. Ryssland skulle överge alla krav som gav dem rätt att ingripa i osmanska angelägenheter på den ortodoxa kyrkans vägnar;
3. Sundkonventionen av år 1841 skulle revideras;
4. alla nationer skulle ges fri lejd till floden Donau.

När tsaren vägrade att gå med på de "fyra punkterna" inleddes Krimkriget.

Sevastopols belägring

Den följande månaden landsteg allierade styrkor på Krimhalvön, trots att den omedelbara krigsorsaken, det vill säga styrkorna i Moldavien och Valakiet, drogs tillbaka. De satte igång en belägring av Sevastopol, som var hemmahamn för tsarens Svartahavsflotta och det samlade hotet för en rysk inträngning i Medelhavet.

Ryssarna tvingades borra sina fartyg i sank och nyttjade sjöartilleriet som förstärkning till landartilleriet, samt sjömännen som marinsoldater. Under krigets gång förlorade ryssarna fyra 110- eller 120-kanons tredäckare, tolv 84-kanoners tvådäckare och fyra 60-kanoners fregatter i Svarta havet, plus ett stort antal mindre fartyg. Amiral Nachimov skadades dödligt i huvudet av en krypskytt och dog den 30 juni 1855. Staden erövrades i september 1855.

Samma år belägrade och ockuperade ryssarna den turkiska fästningen Kars.

Azovkampanjen och belägringen av Taganrog

Våren 1855 beslöt de allierades ledare att sända en expeditionsstyrka in i Azovska sjön för att störa de ryska kommunikationerna och underhållslinjerna till det belägrade Sevastopol. Den 12 maj 1855 trängde brittisk-franska krigsskepp in i Kertjsundet och förstörde kustbatteriet vid Kamisjovajabukten. Den 21 maj 1855 anföll kanonbåtarna och de beväpnade ångfartygen Taganrogs hamn som var det viktigaste navet i området på grund av dess närhet till Rostov-na-Donu och på grund av de stora resurserna av mat, speciellt bröd, vete, korn och råg, som hade samlats i staden efter exportstoppet som uppstod efter Krimkrigets utbrott.

Guvernören av Taganrog, Georgij Tolstoj, och generallöjtnanten Ivan Krasnov vägrade att åtlyda de allierades ultimatum och svarade: Ryssarna ger aldrig upp sina städer. Den engelsk-franska skvadronen påbörjade ett 6 ½ timmar långt bombardemang av Taganrog och landsatte 300 man nära den Gamla trappan i centrala Taganrog. Dessa blev dock slagna tillbaka av Donkossacker och frivilliga.

I juli 1855 försökte en allierad skvadron ta sig förbi Taganrog till Rostov-na-Donu, längs Donfloden via Miusfloden. Den 12 juli 1855 gick kanonbåten H.M.S. Jasper på grund nära Taganrog, eftersom en lokal fiskare hade flyttat navigeringsbojarna i de grunda vattnen. Kossackerna erövrade kanonbåten med alla dess kanoner och sprängde den i bitar. Ett tredje belägringsförsök gjordes den 19-31 augusti 1855, men då hade staden befästs och skvadronen kunde inte närma sig för att landsätta trupperna. Den allierade flottan lämnade Taganrogviken den 2 september men fortsatte utföra mindre militäroperationer längs Azovska sjöns kuster fram tills den sena hösten 1855.

Kriget bortom Krimhalvön

Östersjön är ett mindre känt slagfält i Krimkriget. Populariseringen av de övriga händelserna har förpassat detta slagfälts betydelse till skuggan, trots dess närhet till den ryska huvudstaden S:t Petersburg. Redan från början kom Östersjökampanjen in i ett dödläge. Den numerärt underlägsna ryska Östersjöflottan begränsade sina rörelser till områden nära egna befästningar. De brittiska och franska befälhavarna Sir Charles Napier och Parseval-Deschènes ansåg att de ryska kustbefästningarna (speciellt fästningen vid Kronstadt) var för väl försvarade för att de skulle kunna anfalla dem trots att de hade samlat ihop den största flottan sedan Napoleonkrigen. De begränsade därmed sina aktioner till att blockera handelsvägarna och att utföra räder mot mindre försvarade ställen längs den finländska kusten. Med Sveriges tysta medgivande och under Rysslands livliga protester begagnade västmakterna bl.a. Fårösund som hjälpbas i Östersjön. Under kriget anlöptes denna hamn av icke mindre än 200 örlogsfartyg och 168 kolångare och 70 andra fartyg.

Ryssland var beroende av import, både för sin inhemska ekonomi och för att underhålla sina militära styrkor. Blockaden förorsakade därmed stor skada för den ryska ekonomin. Under räder förstörde de allierade brittiska och franska flottorna fortifikationer och fort längs kusten i storfurstendömet Finland, däribland Bomarsunds fästning på Åland. Andra anfall lyckades mindre bra, däribland de dåligt förberedda försöken att ta Hangö, Ekenäs, Gamla Karleby och Åbo. Alla dessa försök slogs tillbaka. I Gamla Karlebys fall erövrades även en av de engelska båtarna. Denna finns idag att beskåda i stadsmuseet i Karleby.

Nedbrännandet av lagerbyggnader för tjära och fartyg i Uleåborg och Brahestad ledde till internationella protester och i Storbritannien krävde en herr Gibson, i underhuset, att marinministern skulle förklara ett system som utkämpade ett stort krig genom att plundra och förstöra egendom som tillhörde försvarslösa bybor. De allierades flottor lämnade Östersjön när hösten gjorde sitt intåg och de förflyttade sig mot Vita havet där de bombarderade Kola och Solovkij. Deras försök att storma Archangelsk fick dock avbrytas, liksom belägringen av Petropavlovsk på Kamtjatkahalvön.

År 1855 försökte den allierade baltiska flottan förstöra de tungt försvarade skeppsdockorna vid Sveaborg. Mer än 1 000 allierade kanoner satte sjöfortets styrka på prov under två dagar. Trots beskjutningen försvarade sjömännen på 120-kanonersfartyget Ryssland under ledning av kapten Viktor Poplonskij inloppet till hamnen. De allierade avfyrade över 20 000 skott mot fästningen men kunde inte besegra de ryska batterierna. En massiv flotta om mer än 350 kanonbåtar och mörsarbåtar förbereddes men kriget tog slut innan de kunde sättas in.

En bidragande orsak till det framgångsrika ryska försvaret kan tillskrivas användningen av den nyligen uppfunna blockadminan. Den moderna sjömineringen sägs härstamma från Krimkriget: "Torpedminor, om jag får använda detta namn som Fulton gav dessa självagerande undervattensminor, fanns bland de nymodigheter som ryssarna använde vid försvaret av Kronstadt och Sevastopol", sade en amerikansk officer år 1860. [1]

Slutfasen och freden

De allierade fick förstärkning i januari 1855 av Piemonte-Sardinien, som ville få stöd hos Frankrike och Storbritannien för sin expansionspolitik i norra Italien (Cavour föreslog att Piemonte-Sardinien skulle få Parma och Modena, vars härskare i gengäld skulle ges Moldau respektive Valakiet, något som dock avslogs). I mars samma år dog tsar Nikolaj och efterträddes av Alexander II som var mer oerfaren och fredsinriktad. I september föll Sevastopol (och därmed praktiskt taget hela Krim) och även Österrike och Sverige beredde sig på krig för att ta tillbaka tidigare förlorade provinser. Den armenska fästningen Kars föll i november. Med bakgrund av dessa händelser, samt det faktum att Frankrike såg möjligheten att genom att besegra Ryssland även lyckas vinna Polens självständighet, blev tsaren mån om en snabb fred.

Fredsförhandlingar påbörjades år 1856 och resulterade i Parisfreden den 30 mars samt Parisdeklarationen den 16 april. Fredsfördraget följde till stor del den tidigare föreslagna "fyrpunktsplanen"; mest anmärkningsvärt var att Rysslands specialprivilegier i förhållande till Donaufurstendömena överfördes till stormakterna som en grupp. Därtill utestängdes krigsskepp av alla nationaliteter från Svarta havet. Havet hade en gång varit hem för den ryska flottan (som nu hade förstörts under krigets gång). Därtill kom tsaren och sultanen överens om att inte konstruera några militära arsenaler längs kusten. Svartahavsklausulerna kom att storligen missgynna Ryssland eftersom de kraftigt minskade det hot som dess flotta utgjorde för osmanerna. Därtill förband sig alla stormakter att respektera Osmanska rikets självständighet och territoriella integritet. Genom en särskild konvention förklarades Åland som en demilitariserad zon.

Följder

Krimkriget förorsakade en massutvandring av krimtatarer bosatta på Krimhalvön. De flyttade mot landområden som kontrollerades av osmanerna, och detta i sin tur ledde till att halvön i stort sett avfolkades.

Det var i Krimkriget tidskoordinerade attacker för första gången kom till användning, och det var också på grund av detta krig som Europas första väderinstitut startades. Även sjukvården revolutionerades genom kriget – en känd sjuksköterska var Florence Nightingale.

Parisfördraget stod sig till 1871, när Frankrike krossades av Preussen i det fransk-tyska kriget. Medan Preussen och flera andra tyska stater förenades för att bilda det kraftfulla Tyska riket, tvingades kejsaren av Frankrike, Napoleon III, bort från makten och den franska tredje republiken bildades. Under hans kejsarskap (som började 1852) hade den engelskvänlige Napoleon III motsatt sig Ryssland i östfrågan. Rysslands inblandning i Osmanska riket hotade dock inte franska intressen på något betydande sätt. Därför övergav Frankrike sitt motstånd mot Ryssland efter att republiken hade bildats. Uppmuntrade av det franska beslutet och stödda av den tyske ministern Otto von Bismarck förkastade Ryssland Svartahavsklausulerna i föredraget som hade överenskommits år 1856. Eftersom Storbritannien självt inte kunde efterhålla klausulerna kunde Ryssland än en gång skapa sig en flotta i Svarta havet.

Från osmansk synvinkel

Krimkriget var ett av många krig som utkämpades mellan Osmanska riket och Ryssland. Som så många senare konflikter med stater i Europa initierades denna konflikt inte av osmanerna själva utan av andra europeiska stater. Ryssland var primärt intresserat av territorier. Under 1600- och 1700-talen hade Ryssland annekterat angränsande muslimska stater i Centralasien. År 1854 hade Ryssland nått fram till Svarta havet. Ivriga att tillfoga ytterligare områden i Östeuropa, speciellt de osmanska provinserna Moldau och Valakiet (i dagens Rumänien), gick Ryssland i krig mot osmanerna med svepskälet att osmanerna hade tillåtit det katolska Frankrike rätten att försvara kristna platser i det heliga landet (som osmanerna kontrollerade) i stället för att ha gett rättigheten till det ortodoxa Ryssland. Enligt ryssarna gav detta dem rätten att förklara krig mot Osmanska riket.^{[källa behövs]}

Detta krig är unikt^{[källa behövs]} i den osmanska historien eftersom dess utgång inte så mycket påverkades av osmanerna själva. Kriget kom att bli ett europeiskt krig där Storbritannien och Frankrike allierade sig med osmanerna för att skydda sina lukrativa handelsintressen i regionen. Kriget slutade dåligt för Ryssland och Parisfreden 1856 var inte gynnsamt för dem. I historieböckerna presenteras Krimkriget helt ur ett europeiskt perspektiv eftersom fler europeiska makter var villiga att omstörta den gamla ordningen än att behålla den. Kriget hade naturligtvis viktiga konsekvenser för Osmanska riket. Från denna tidpunkt ansåg osmanerna sig vara styrda av andra europeiska länder.^{[källa behövs]} Krimkriget inledde en nedgång i den osmanska moralen och ledde till att en känsla av hjälplöshet spred sig. Stormakterna och andra icke-osmanska européer såg inte längre osmanerna som en jämbördig styrka att räkna med, utan som ett verktyg att användas för större nationella ändamål.

Krigets karaktär

Kriget kom att bli ökänt för dess militära och logistiska inkompetens, som symboliserades av den lätta brigadens anfall som odödliggjordes i Tennysons dikt. Kolera försvårade de franska förberedelserna för belägringen av Sevastopol och en våldsam storm, natten den 14 november 1854 gjorde att nästan 30 fartyg förstördes, tillsammans med sin värdefulla last av medicin, mat, kläder och övriga nödvändigheter. Den skandalösa behandlingen av skadade soldater under den stränga vinter som följde rapporterades av tidningskorrespondenterna och kom att leda till att Florence Nightingale sökte sig dit och att moderna vårdmetoder introducerades.

Bland de nya tekniker som kom att användas i konflikten var en form av primitiva ambulanser för transport av skadade soldater.

Krimkriget introducerade också den första taktiska användningen av järnvägar och andra moderna uppfinningar såsom telegrafen. Krimkriget sägs även vara det första moderna kriget, eftersom de krigförande använde skyttegravar och blindbeskjutning med artilleri (kanonjärerna befann sig inte så ofta på själva slagfältet utan använde sig av eldledare för att ge korrektioner). Bruket av Miniékulan tillsammans med räffling av gevärspipor ledde till att de allierades skotträckvidd och möjlighet att förorsaka skada hos motståndaren ökade.

Krimkriget ledde också av en slump till introduktionen av handrullade "papperscigarrer" – cigaretter – av franska och brittiska trupper, som tog efter sina turkiska kamraters vana att använda gammalt tidningspapper som tobakspapper, när deras cigarrlövstobak tog slut eller torkade och maldes sönder.

Större händelser i kriget

• Vissa stridigheter skedde även på den ryska stillahavskusten, i Mindre Asien, Östersjön och Vita havet
• Krigets orsaker låg i den existerande rivaliteten mellan britterna och ryssarna över områden såsom Afghanistan. Konflikter om kontroll över heliga platser i Jerusalem ledde till konfrontationer i Balkan och omkring Dardanellerna.
• Större slag
  • Krossandet av den osmanska flottan vid Sinop - 30 november 1853;
  • Slaget vid Bomarsund - juni 21, 1854
  • Slaget vid Alma - 20 september 1854
  • Belägringen av Sevastopol - 25 september, 1854 till 8 september 1855
  • Slaget vid Balaklava - 25 oktober 1854 (se även Lätta brigadens anfall);
  • Slaget vid Inkerman - 5 november 1854;
  • Slaget vid Eupatoria, 17 februari 1855
  • Slaget vid Tjernajafloden (d.v.s. "Traktirbron") - 25 augusti 1855.
  • Belägringen av Kars, juni till 28 november 1855

• Krimkriget var det första krig där den elektriska telegrafen fick betydelse eftersom detta var det första krig som rapporterades i "realtid" till The Times av William Howard Russell och de brittiska generalernas oberoende från London begränsades på grund av de snabba kommunikationerna. Tidningsläsande spred information till allmänheten som aldrig tidigare.
• Florence Nightingale och Mary Seacole kom att utmärka sig för sina bidrag till sjukvården under kriget.

Framstående militära befälhavare

• Befälhavare från det ryska imperiet
  • Michail Dmitrijevitj Gortjakov
  • Ivan Feodorovitj Paskevitj
  • Pavel Stepanovitj Nachimov
  • Eduard Ivanovitj Totleben
  • Aleksandr Sergejevitj Mensjikov
• Brittiska befälhavare
  • Earlen av Cardigan
  • Lord Raglan
  • Sir Edmund Lyons
• Franska befälhavare
  • Jacques Leroy de Saint Arnaud
  • François Certain Canrobert
• Osmanska befälhavare
  • Abdulkerim Nadir Pasha
  • Omar Pasha

Kuriosa

En intressant historia som omnämndes i BBCs komediprogram QI berättar att när Storbritannien gick ut i krig så förklarade Storbritannien, Irland, Berwick-upon-Tweed och alla brittiska kolonier krig. Berwick-upon-Tweed hade länge varit ett område, vars tillhörighet omtvistats av England och Skottland och därför behandlades som en enskild helhet. När kriget tog slut utelämnades Berwick av misstag från fredsföredragets text. Berwick-upon-Tweeds borgmästare besöktes därmed av en sovjetisk tjänsteman år 1966 för att förhandla om ett fredsföredrag, varefter borgmästaren replikerade att "ryssarna kan nu sova lugnt".

Se även

• Florence Nightingale
• Mary Seacole
• Roger Fenton, fotograf från krimkriget
• Brittisk-ryska kriget (1807-1812)
• Timothy (sköldpadda), flottans maskot.

Krimkriget i skönlitteratur

• Beryl Bainbridges roman Master Georgie är förlagd till Krimkriget.
• George MacDonald Frasers roman Flashman at the Charge (1986) är också förlagd till samma krig.
• Stephen Baxters romanAnti-Ice börjar med belägringen av Sevastopol, som dock drastiskt förkortas av ett nytt anti-is-vapen. Boken ställer frågan - vad skulle ha hänt ifall kärnvapen existerade på 1800-talet?
• Jasper Ffordes romanserie Thursday Next, däribland The Eyre Affair, är förlagda till ett alternativt England där krimkriget ännu utkämpas.
• Leo Tolstoj skrev några korta sketcher om Sveastopols belägring som är samlade i Sevastobolsketcherna. Historierna berättar detaljerat om ryska soldaters och medborgares liv under belägringen. På grund av detta verk har Tolstoj kallats världens första krigskorrespondent.

Referenser

Artikeln är en översättning av motsvarande artikel i engelskspråkiga Wikipedia. Där används följande referenser:

• Bamgart, Winfried (2000). The Crimean War, 1853-1856, Arnold Publishers. ISBN 0-340-61465-X
• Ponting, Clive (2004). The Crimean War, Chatto och Windus. ISBN 0-7011-7390-4
• Pottinger Saab, Anne (1977). The Origins of the Crimean Alliance, University of Virginia Press. ISBN 0-8139-0699-7
• Rich, Norman (1985). Why the Crimean War: A Cautionary Tale, McGraw-Hill. ISBN 0-07-052255-3
• Royle, Trevor (2000). Crimea: The Great Crimean War, 1854-1856, Palgrave Macmillan. ISBN 1-4039-6416-5
• Schroeder, Paul W. (1972). Austria, Great Britain, och the Crimean War: The Destruction of the European Concert, Cornell University Press. ISBN 0-8014-0742-7
• Wetzel, David. (1985). The Crimean War: A Diplomatic History, Columbia University Press. ISBN 0-88033-086-4

Ytterligare verk

• Hamley, The War in the Crimea, (London, 1891)
• Kinglake, The Invasion of the Crimea, (nio volymer, London, 1863-87)
• Russell, The War in the Crimea, 1854-56, (London, 1855-56)
• Marx, The Eastern Question, 1853-56, (översatt till engelska av E. M. och E. Aveling, London, 1897)
• Lodomir, La guerre de 1853-56, (Paris, 1857)
• Kovalevski, Der Krieg Russlands mit der Türkei in den Jahren 1853-54, (Leipzig, 1869)
• Rein, Die Teilnahme Sardiniens am Krimkrieg und de öffentliche Meinung in Italien, (Leipzig, 1910)

Externa länkar

Fel vid skapande av miniatyrbild: convert: unable to create temporary file `/var/www/mw/_mw116/w/images/sv.rilpedia.org/4/4a/Commons-logo.svg': No such file or directory @ error/delegate.c/InvokeDelegate/1023. convert: unable to load module `/usr/lib/x86_64-linux-gnu/ImageMagick-6.7.7/modules-Q16/coders/svg.la': file not found @ error/module.c/OpenModule/1285. convert: no decode delegate for this image format `/tmp/magick-hqamyVBm' @ error/constitute.c/ReadImage/578. convert: AnErrorHasOccurredWritingToFile `/var/www/mw/_mw116/w/images/sv.rilpedia.org/thumb/4/4a/Commons-logo.svg/29px-Commons-logo.svg.png': No space left on device @ error/constitute.c/WriteImage/1234.

Wikimedia Commons har media som rör Krimkriget.

• Drumsö i tidskrifter under Krimska kriget

(engelska)Crimean War Chronology World History Database

(engelska)Crimean War Research Society.

(engelska)Immediate causes of the War detailed in context.

(engelska)The Baltic Campaign of the Crimean War

(engelska)Punch Sketches on Crimean War

(engelska)Balaclava och the Sevastopol Inquiry, 1855