Blåhake
Från Rilpedia
| ?Blåhake Status i världen: Livskraftig (lc)[1] Status i Sverige: Livskraftig |
|
|---|---|
_small.jpg) |
|
| Systematik | |
| Domän: | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike: | Djur Animalia |
| Stam: | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam: | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass: | Fåglar Aves |
| Ordning: | Tättingar Passeriformes |
| Familj: | Flugsnappare Muscicapidae |
| Släkte: | Luscinia |
| Art: | Blåhake L. svecica |
|
|
|
| §Luscinia svecica Auktor: Linné, 1758 |
|
|
|
|
|
se text |
|
 Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen
|
|
Blåhake (Luscinia svecica) är en cirka 14-16 cm lång tätting som tidigare klassificerades som trastfågel (Turdidae) men numera oftast kategoriseras som tillhörande familjen flugsnappare (Muscicapidae). Blåhaken är en flyttfågel som häckar i fuktiga björkskogar eller kärr i Europa och Asien, och som övervintrar i norra Afrika och södra Asien. Den bygger sitt bo i grästuvor eller lågt i täta buskage.
Innehåll |
Utbredning och taxonomi
Blåhaken häckar i Nord- och Mellaneuropa och i ett bälte i taigan österut till östra Sibirien och allra nordvästligast Alaska. I Norden har fågeln en vid utbredning: från Lappland och norra Finland, längs fjällen söderut till Dovre i Norge och Jämtland i Sverige. Merparten av världspopulationen är flyttfåglar som om hösten flyttar till sina vinterkvarter, företrädesvis i ett område som sträcker sig från nordvästra Afrika (söder om Sahara), och österut över Arabiska halvön, Indien och till Sydostasien.[2]
Underarter
En mängd populationer av blåhake har beskrivits taxonomiskt och olika auktorer erkänner olika många underarter. Idag brukar antalet variera mellan 8-11 stycken. Trots variationerna i utseende har genetiska studier bekräftat att det rör sig om en enda art.[3] Läs mer om dräktskillnader i stycket Utseende och läte. Här följer de underarter som erkänns av Clements 2008:[4]
- L. s. svecica, inkl. gaetkei (Kleinschmidt, 1904) och robusta (Buturlin, 1907) - nominatformen häckar i norra Skandinavien och österut till Tjuktjerhalvön och nordvästra Alaska, och söderut till norra Xinjiang och norra Mongoliet. Övervintrar i norra Afrika och södra Asien.
- L. s. namnetum (Mayaud, 1934) - häckar i västra Frankrike.
- L. s. cyanecula (Meisner, 1804) - häckar i Centraleuropa och Spanien. Övervintrar i norra Afrika. Delar av Spaniens population är stannfåglar.
- L. s. volgae (Kleinschmidt, 1907) - häckar från nordöstra Ukraina till floden Volga.
- L. s. magna (Zarudny & Loudon, 1904) - häckar i Kaukasus och österut till Turkiet och Iran. Övervintrar i ett område som sträcker sig från Sudan till Etiopien.
- L. s. luristanica (Ripley 1952) (behandlas ibland som synonym med magna) - häckar från Armenien till sydvästra Iran. Övervintar i ett område som sträcker sig från Irak till Sudan.
- L. s. pallidogularis (Zarudny, 1897), inkl. saturatior (Sushkin 1925), altaica (Sushkin 1925) och kobdensis (Tugarinov 1929) - häckar från floden Volga genom stäppen i södra Sibirien till Altai och övre Jenisej, och söderut till Turkmenistan.
- L. s. tianschanica Tugarinov 1929 (behandlas ibland som synonym med saturatior) - häckar i bergskedjorna Pamir och Tien Shan.
- L. s. abbotti (Richmond 1896) - häckar från västra Pakistan till nordvästra Indien.
- L. s. przewalskii - häckar från inre Mongoliet till Qinghai i västra Kina och södra Tibet
- L. s. kobdensis - häckar i Xinjiang i västra Kina
Utseende och läte
Blåhakens utseende varierar mycket beroende på årstid, ålder och kön och lokal. Artens många underarter skiljer sig åt något vad gäller hanarnas utseende. Honorna är i stort sett identiska.
Som namnet antyder är blåhakehanens strupe och bröst blått. I mitten av det blå finns hos hanarna av den skandinaviska underarten L. s. svecia en roströd fläck medan den europeiska underarten L. s. cyanecula har en vit fläck. Underarten L. s. magna saknar helt fläck. Honan har inte det färgstarka blåa i sin fjäderdräkt utan mer otydligt ljusblått. Stjärten hos båda könen har roströda fält på stjärtbasens sidor.
Hanens fjäderdräkt blir på vintern mer lik honans. Hakan och strupen är då vita och av den blå fläcken återstår endast ett band nedtill på bröstet. Där bakom ligger då ett svart tvärband och bakom detta ett rödbrunt. Honan har endast i undantagsfall det rödbruna tvärbandet.
Läte
Hannen har en stark, varierad, härmande sång som ibland påminner om näktergalens, som är en nära släkting till blåhaken. Det mest utmärkande för sången är ett surrande läte, blandat med klarare, klocklika toner, som påminner om toner från stränginstrumentet lira.
Häckning
Blåhaken gömmer sitt bo väl, helst i busksnår i närheten av vatten. Båda makarna hjälps åt att under fjorton dagar ruva de 5-7 äggen, som går i en blek grönaktig eller grönblå färg med roströda fläckar.
Föda
Födan, som består av insekter, deras larver och puppor samt maskar, söker blåhaken oftast vid vatten och på fuktiga platser.
Status
Arten är listad av IUCN som 'LC' - least concern, det vill säga att globalt sett anses arten ej hotad utan livskraftig. Blåhaken finns inte heller upptagen på röda listan över hotade arter i Sverige.
Övrigt
Det latinska namnet betyder den svenska näktergalen. Blåhaken är Lapplands landskapsfågel.
Referenser
Noter
- ↑ BirdLife International 2004. Luscinia svecica. Från: IUCN 2006. 2006 IUCN Red List of Threatened Species. Läst 20061111.
- ↑ Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
- ↑ Zink et al., 2003, Recent evolutionary history of the bluethroat (Luscinia svecica) across Eurasia, Molecular Ecology, nr.12, sid:3069-3075
- ↑ Clements Checklist version nov. 2008 (exceldokument), www.birds.cornell.edu, läst 2009-04-13
Källor
- Delar av denna artikel är baserad på en översättning från engelska Wikipedia.
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
Externa länkar
- Dansk ornitologisk forening
- Sveriges Radio: P2-fågeln Blåhake Läte
- Bilder på Birds.se
- Wikimedia Commons har media som rör Blåhake
