Atlantis
Från Rilpedia
- Den här artikeln handlar om ön Atlantis. Se även Atlantis (olika betydelser)
Atlantis är en legendarisk ö som är omtalad av Platon men vars existens inte kunnat bevisas. Enligt Platon ska ön ha varit det mäktigaste riket på jorden på sin tid.
Innehåll |
Ursprungligen en litterär berättelse
Atlantis beskrivs i två dialoger av Platon, Timaios och Kritias, varav den senare slutar mitt i ett stycke. Enligt texten är historien om Atlantis ett minne som den grekiske statsmannen Solon fått höra av präster i den egyptiska staden Sais. Det är alltså inte en myt utan en litterär berättelse från början. Under det senaste seklet har dock så många element lagts till, framför allt i den anglosaxiska världen, att de flestas föreställning om Atlantis skiljer sig så mycket från Platons berättelse, att man nog kan tala om en myt.
Krigsmakt
Enligt Platon skulle Atlantis ha varit en för sin tid tekniskt avancerad stormakt utanför Herakles Stoder (vilket under antiken betydde Gibraltar sund). Dess kärnterritorium var en stor ö vid namn Basileia, 3000 gånger 2000 stadier, på vilket deras huvudstad, Poseidopolis, låg. Imperiet sträckte sig över nio andra öar, stora delar av kontinenten innanför, och även innanför Herakles Stoder till Libyen och Etrurien. När de stod på toppen av sin makt anföll de oprovocerat hela östra Medelhavsområdet, men till slut gav de sig av, för utanför Aten höll de på att gå under i en jordbävning. Strax därefter sjönk Atlantis i havet, eftersom invånarna, genom sin maktlystnad, vredgat gudarna och särskilt Poseidon, som var rikets skyddsgud.
Thira
De flesta universitetsforskare anser att historien om Atlantis är en fiktiv idealstat skapad av Platon för att belysa hans filosofiska argument. Om man antar att den fornegyptiska hieroglyfen för tusen har förväxlats med den för hundra stämmer både läge, tidsperiod och den allmänna beskrivningen av Atlantis (om den tonas ned något) med den minoiska kulturen på Kreta och södra Cykladerna, vilken gick under på 1600-talet f.Kr. i samband med att den försvagats i följderna (tsunami, och jordbävning) av att ön Thira exploderade i ett ofantligt vulkanutbrott, troligen det kraftigaste i historisk tid. Större delen av vulkanön försvann upp i luften och ersattes av en 400 meter djup krater som fylldes av havet. Surt askregn och pimpsten regnade ned över Kreta och de angränsande öarna. Detta gjorde jordarna obrukbara för lång tid och bidrog till civilisationens fall. Kvar blev dagens Santorini och några mindre öar i en ringformad caldera.
En rad moderna arkeologer pekar därför på detta utbrott som upphov till och Egeiska havet som platsen för Atlantisberättelsen. På själva Santorini, dåvarande Theras sydöstspets, 120 km norr om Kreta har arkeologen Spyros Marinatos' omfattande utgrävningar vid Akrotiri på 1970-talet avslöjat en hel stad från minoisk tid under metertjocka asklager. Omkring 5 % av stadsområdet är undersökt, men man har ännu inte funnit några mänskliga lämningar. Fynden pekar mot att man var sysselsatt med restaurering från ett mindre utbrott eller jordskalv några tiotal år tidigare och att flertalet av de omkring 30 000 invånarna var evakuerade när den slutliga katastrofen drabbade.
Den sjunkna kontinenten i Atlanten
Det mest omskrivna förslaget för Atlantis eventuella historiska läge är nog att det var en kontinent mitt i Atlanten som sjönk. Efter att ekolod kom i allmänt bruk har det kunnat avfärdas helt. Azorerna skulle vara bergstopparna av Atlantis enligt flera av denna hypotes förespråkare. Även Kanarieöarna har nämnts i detta sammanhang. Denna tolkning, främst företrädd av Ignatius Donnelly, är nog den som bidragit mest till den moderna myten om Atlantis, med föreställningar som ofta slår igenom i den amerikanska populärkulturen.
Spanien
Flera nyliga förslag har placerat Atlantis just väster om Gibraltar sund. Georgeos Diaz-Montexano och fysikern Rainer Kühne har, av allt att döma oberoende av varandra, föreslagit en placering på Spaniens sydkust. Geologen Jacques Collina-Girard har pekat ut en längesedan sjunken ö i sundet. Samtliga dessa inriktar sig på att lokalisera staden Atlantis i första hand, liksom de flesta existerande förslag.
Irland
Det senaste förslaget, av naturgeografen Ulf Erlingsson (Atlantis, 2004), har utgått från motsatt ände av skalan. Han påpekade att megaliternas utbredning stämmer med Platons beskrivning av imperiet Atlantis, i så måtto att de finns på stora öar i Atlanten, på en stor del av kontinenten innanför, och innanför Gibraltar sund till Tunisien och södra Italien. En konsekvens av den hypotesen var att endast Irland kunde vara ön Atlantis. Två oberoende vetenskapliga test visade att likheterna i storlek och landskap var statistiskt signifikanta. När det gäller ön som sjönk spekulerade han att det var ett minne av en tsunami från Storeggaskredet som träffade Dogger Bank och Nordsjön för omkring 8000 år sedan.
Ytterligare spekulationer
Här är ytterligare några förslag bland de många som har framlagts:
Spetsbergen. Fransmannen J.S. Bailly drog slutsatsen att Atlantis var Spetsbergen.
Helgoland. Den tyske prästen Jürgen Spanuth på 1950-talet trodde sig se i gamla skrifter att ön låg utanför Helgoland.
Dogger Bank i centrala Nordsjön, en ö som blev översvämmad av det stigande världshavet under stenåldern, har tidigare föreslagits bland annat av sjöingenjör N. Gösta Bergquist.
Troja. Eberhard Zangger, en geoarkeolog, föreslog 1992 att Atlantishistorien egentligen handlade om Trojanska kriget. Det har dock inte accepterats av andra forskare.
Sverige
Sverige. Olof Rudbeck d.ä. argumenterade i fyra volymer (Atland eller Manheim, 1679 till 1702) för att Atlantis var detsamma som Sverige, och att namnet betydde fäderneland kort och gott. Argumentationen var full av felaktiga fakta och slutsatser. Verket hade en propagandamässig koppling till Sveriges dåvarande position som stormakt. Verner Lindblom anser att atlantiderna flydde till Västergötland då deras ö sjönk ned i havet. En vitt spridd uppfattning är att "Atlantisteorier" framförda av en person inom det utpekade området nog är tillkomna i chauvinistiskt syfte för att förhärliga den egna trakten.
Storbritannien
På 1940-talet framkastade en brittisk författare vid namn William Comyns Beaumont idén att Atlantis var ett stycke av norra Storbritannien som hade försvunnit ner i havet efter att landet träffats av en jättelik komet. Detta var nog ändå en av hans minst kontroversiella hypoteser - han hävdade nämligen också att Jesus var född i Wales.
Afrika
Det finns många teorier om Atlantis i olika delar av Afrika. År 1874 påstod en Felix Berlioux att han funnit den i Marocko, och en arkeolog vid namn greve Byron Kuhn de Prorok satte upp en expedition för att lokalisera den i Sahara. Den tyske geologen Paul Borchardt hävdade däremot 1926 att Atlantis låg i ett tunisiskt träsk.
Spanien
Tartessos i Spanien. Det finns skäl som talar för denna stad, Bibelns Tarsis, som antas ha legat nära Cadiz. Likt Atlantis tycks den ha försvunnit plötsligt, efter åratal av blomstring. Dess invånare spelade under forntiden en aktiv roll i krig och politik, staden låg nära bergen, och den omgivande slätten var rik på mineraler samt hade rika jaktmarker och odlingar. Dessutom låg den nära Herakles stoder som Platon nämnt. Professor Adolf Schulten i Erlangen i Tyskland var övertygad om att han funnit resterna av Atlantis när han gjorde utgrävningar på platsen på 1920-talet.
Bahamas
Området kring Bahamasöarna. År 1968 föreföll det som om en profetia uttalad av den synske amerikanen Edgar Cayce skulle besannas. Nästan 30 år tidigare hade Cayce deklarerat att delar av Atlantis skulle komma till ytan nära Bimmi i Bahamas. Efterforskningar under vattnet, följda av expeditioner på 1970-talet, resulterade i fyndet av en märklig "väg", 305 meter lång, som bestod av till synes väl bearbetade stenar. Spekulationerna inriktades genast på Cayces förutsägelser, trots protester från geologer som fastställde det hela som en helt naturlig geologisk företeelse, känd under beteckningen strandkalk.
Nordamerika
Upptäckten av Nya Världen ledde till ett förnyat intresse för Atlantis gåta, och många författare under 1500- och 1600-talen förmodade att Platons kontinent var densamma som Amerika. John Swan skrev till exempel 1644: "...detta tror jag man kan antaga, att Amerika var någon tid del av det härliga land vilket Platon benämnde den Atlantiska ön, samt att konungarna på denna ö hade förbindelser med folken i Europa och Afrika". Märkligt nog trodde Swan att Amerika-Atlantis bara tillfälligt hade satts under vatten, men att ön var bortglömd när den dök upp igen.
Atlanten
Många forskare har följt Platons teorier och placerat Atlantis här, men det råder delade meningar om exakt var i detta väldiga hav ön var belägen. På 1970-talet argumenterade den österrikiske vetenskapsmannen Otto Muck för att den låg i sydväst, nära Puerto Rico-platån. Han hävdade att en väldig asteroid från yttre rymden hade trängt igenom jordens atmosfär och sedan kluvits i två jättelika stenblock. Dessa skulle ha störtat i Atlanten och orsakat den stora flodvåg som sköljde bort Atlantis. Trehundra år tidigare påstod jesuiten och fornforskaren Athanasius Kircher att Azorerna var det sjunkna Atlantis bergstoppar, och han ritade till och med en karta över vad han trodde hade varit platsen för den legendariska kontinenten. Atlantisforskningens nestor, en bombastisk amerikansk 1800-talspolitiker vid namn Ignatius Donnelly, hävdade efter grundliga studier i kongressbiblioteket att "det en gång existerade i Atlanten, utanför öppningen till Medelhavet, en stor ö som var en lämning av en atlantisk kontinent och känd under forntiden som Atlantis." På Lat: 31°19'29.97"N; Long: 24° 4'18.18"V, kan man på havets botten (ca 5500 m djup) se ett område som vissa hävdar är det sjunkna Atlantis.
Kreta
Tidningen The Times i London lanserade 1909 idén att Kreta uppslukades av en enorm flodvåg, framkallad av samma vulkanutbrott som skapade dagens Santorini. Anhängarna av denna uppfattning har uppmärksammat likheterna mellan Kretas minoiska kultur och den avancerade kulturen på Atlantis.
Cypern
Robert Sarmast har föreslagit att Atlantis låg på stort djup i östra Medelhavet, och att innanhavet då var avskuret från Atlanten och hade en mycket låg yta. Maringeologer avfärdar dock det och säger att det strider mot vad man vet om Medelhavets vattenstånd. Dessutom är platsen ifråga full av slamvulkaner.
Sydamerika (Bolivia)
Författaren J M Allen menar att Platons beskrivning stämmer in på Sydamerika då han beskriver en upphöjd rektangulär platå vilken skulle ligga i centrum av en kontinent, nära havet och halvvägs längs kontinentens längsta sida. Han beskriver också Atlantis huvudstad som var byggd på en liten vulkanö som också hette Atlantis. Staden låg på samma nivå som den rektangulära platån, åtta kilometer från havet, och som också enligt Platon låg högt över havets nivå på den längsta sidan av kontinenten. Sålunda har vi både en förlorad stad Atlantis och en förlorad kontinent Atlantis. Desmond Lees översättning av Platon säger "in the centre of the island near the sea was a plain which was enclosed by mountains, and the region as a whole was high above the level of the sea. The plain was uniformly flat, rectangular in shape and lay midway along the longest side of the continent”
Det var inte kontinenten Atlantis som sjönk i havet, utan huvudstaden med samma namn vilken var byggd på en vulkanö som sjönk i insjön som heter Pooposjön. Sjön ligger i ytterkanten av den rektangulära platå vars nuvarande namn är Bolivianska Högplatån. Denna platå ligger i mitten av kontinenten exakt som Platon beskrev den. Modern satellitkartering visar att den har en rektangulär form, helt plan, omgiven på alla sidor av berg och dessa berg innehöll metallerna guld, silver, koppar, tenn och den mystiska “Orichalcum" (en legering of guld och koppar som finns endast i Anderna) vilken enligt Platon användes för att klä väggarna i den cirkelformade staden. Orden “Atl" och “Antis" har i själva verket sitt ursprung i Amerika och betyder “vatten" och “koppar" och platån är föremål för jordbävningar och översvämningar sådana som enligt Platon fick staden att dränkas efter en dag och en natts skyfall. Hela platån försvann under ytan och blev en jättestor insjö vid en tid som Platon påstår är ca 9000 år f.Kr. Översvämningen av Atlantis skulle kunna vara “9000 månader” då han menar att slutet på Atlantis konkurrerar med Greklands grundande och invasionen av Grekland och Egypten av Atlanterna – om vi byter månader till år skulle det stämma överens med Theseus grundande av Aten 1400 f.Kr. och invasionen av Grekland och Egypten av ”Havsfolket” omkring 1200 f.Kr. Läs om allt detta i Atlantis: the Andes solution av J. M. Allen [[1]].
Se även
- Syndafloden
- Yonaguni
- Ica-stenar
- Bosniska pyramider
- Atlantis: Det försvunna riket
- Stargate Atlantis
- Försvunna civilisationer
