Raimundus Lullus
Från Rilpedia
Raimundus Lullus (även Raimundo Lulio, Ramon Llull, Raimundus), född 1235 i Palma, Mallorca, enligt traditionen död 29 juni 1315 under en färd från Bougie, Algeriet, var en katalansk filosof, teolog, missionär och diktare från Mallorca. Han saligförklarades av Katolska kyrkan 1858.
Innehåll |
Biografi
Lullus hade hovtjänst både hos Jakob I och Jakob II av Aragonien. Till fyllda 30 år förde Lullus ett vilt liv, men så inträdde plötsligt en sinnesändring till följd av det tragiska slutet på kärleken till en gift dam; detta skede i Lullus liv behandlas av Per Hallström i en novell i "Purpur". Efter detta började han få religiösa uppenbarelser.
Lullus delade då sin egendom mellan sin familj och de fattiga, och inträdde i franciskanorden, företog pilgrimsfärder till Montserrat och Compostela, ägnade nio år åt studier inom alla grenar av tidens vetande och blev kreerad till "doctor illuminatus" av universitetet i Paris. Därefter började han sitt missionerande och strövade genom nästan hela den då kända världen, Europa, Asien, Afrika. Han ägde grundliga kunskaper i österländska språk, och islams bekämpande var huvudsyftet för hans missionsverksamhet. Trots detta var han positiv till religiös dialog med muslimer och influerades djupt av den islamiska mystiken, sufismen, i sina verk Llibre de contemplació de Déu och Llibre d'amic e amat.
Enligt en äldre uppfattning led Lullus vid 80 års ålder martyrdöden, stenad av muhammedanska fanatiker efter ett föredrag i Bougie. Halft döende, skulle han ha förts av två vänner till Europa, men innan fartyget hunnit fram till Palma, uppgav Lullus sista andan. Sanningen i denna berättelse är numera ifrågasatt.
Läror
Trots det irrande livet utvecklade Lullus enastående författarverksamhet på flera språk, bland annat latin, arabiska, limosinska och katalanska, omfattande filosofi, teologi, juridik, medicin, astronomi, kemi och flera andra ämnen. Lullus var även naturvetenskapsman: han anses ha upptäckt salpetersyran, magnetnålen var honom inte främmande, och att det skulle finnas en kontinent på det andra halvklotet ansåg han stå bortom allt tvivel.
Lullus huvudverk är Ars magna (Den stora konsten), en sammansmältning av mystik och metafysik, med vilken metod (den lulliska konsten) han trodde sig kunna lösa alla metafysiska problem och bevisa den kristna religionens absoluta sanning. Idén till verket fick han tidigt, men under en religiös uppenbarelse vid berget Monte Randa fick han klart för sig hur boken skulle gestalta sig. Genom en särskild kombinationsmetod av tankeelement, skulle han finna den evigt giltiga principen för sanning, varigenom han skulle överbevisa oliktänkare om att de hade fel. Kombinationsmöjligheterna för bevis tecknade han ned som cirklar, diagram och träddiagram, för att påvisa samband mellan all världens kunskap; om Gud, själen, och tingen. Med denna strävan intog han en extrem rationalism; inget i denna värld kunde undgå logikens lagar.
En avknoppning från detta arbete var Ars scientiæ (Vetenskapens träd), som med sexton träd försökte teckna ned dåtidens kunskap i encyklopedisk form.
Lullus Opera omnia utkom 1721-42 i Mainz i 10 band och i Palma 1886-1901. Hans idéer kom att få avgörande inflytande på bland andra Giordano Bruno, Leibniz, Johann Amos Comenius, och han räknas ofta som datavetenskapens och informationsvetenskapens fader. Hans betydelse var så stor att en professur i lullism inrättades vid universitetet i Paris; den förste innehavaren av posten var Bernhard de Lavinheta. Med Descartes’ skarpa kritik, avtog dock hans omedelbara auktoritet. Enligt Tore Frängsmyrs mening, har hans idéarv, som Frängsmyr betecknar som ett sökande efter ett universalspråk, övergått till Christian von Wolff, och därifrån till Auguste Comte, och sedan till den logiska positivismen.
Genom tre verk, Ars notandi, Ars eleccionis, och Alia ars eleccionis, har Lullus haft intresse för valteorin.
Lullus var likaså en framstående skönlitterär författare. Hans roman Blanquerna (1283) är det första skönlitterära verket på katalanska, och möjligen den första romanen skriven i Europa.
Lullus var djupt influerad av sufismen, islams mystik (Se inledningen till Boken om Evast och Blaquerna, översättning från katalanska och inledning: Michael Nordberg).
Lullus levnad har lämnat stoffet till Gaspar Nunez de Arces dikt "Raimundo Lulio" (3 sånger; sv. övers. av G. Björkman, 1903).
Bibliografi
- Art Abreujada d 'Atrobar Veritat
- Blanquerna (roman; 1283)
- Desconort (om förnuftets överhet)
- Ars scientiæ (Vetenskapens träd), (1295)
- Tractatus novus de astronomia
- Ars Magna (1305) eller Ars Generalis Ultima
- Ars Brevis (förkortad version av Ars Magna)
- Llibre de meravelles
- Practica compendiosa
- Liber de Lumine (Ljusets bok)
- Ars Infusa
- Liber Chaos (Boken om Kaos)
- Liber Proverbiorum
- Boken om Den helige andes sju gåvor
- Ars electionis
- Artifitium electionis personarum
- Ars notatoria
- Introductoria Artis demonstrativae
- Libre qui es de l'ordre de cavalleria (1279-1283)
Sammanlagt har Lullus skrivit åtminstone 265 verk, och ytterligare 400 verk är det tveksamt om han är författare till, fastän de ibland tillskrivs honom.
Källor
- Artikeln bygger på en modernisering av samma artikeluppslag i Nordisk familjebok, Uggleupplagen.
- Frängsmyr, Tore, ”Drömmen om det exakta språket”, Vetenskapens träd : Idéhistoriska studier tillägnade Sten Lindroth, redaktörer Gunnar Eriksson , Tore Frängsmyr, Magnus von Platen, Stockholm : Wahlström & Widstrand, 1974, s. 320-327