Giordano Bruno
Från Rilpedia
Giordano Bruno, född i januari 1548 i Nola, Italien som Filippo, död 17 februari 1600 i Rom, var en italiensk filosof.
Giordano Bruno tillhörde den så kallade hermetiska skolan (uppkallad efter Hermes Trismegistus), en skola som influerats av klassiska grekiska filosofer som Platon samt en del förkristen magi. Han utbildades till präst och antog namnet Giordano i samband med prästvigningen 1572.
På grund av sitt intresse för magi blev Bruno uppmärksammad av inkvisitionen och fick därför lämna Neapel 1576. Han studerade sedan flera år i Frankrike och kom då att skriva böcker som försvarade den heliocentriska världsbilden så som den framställts av Nicolaus Copernicus. I boken De l'Infinito, Universo e Mondi från 1584 hävdar han, att universum var oändligt, att det innehöll oändligt många världar och att alla dessa befolkades av intelligenta varelser. På grund av denna, i vår tid inte särskilt kontroversiella hypotes, blev han en mycket omdebatterad person och bemöttes ofta hätskt runtom i Europa.
Efter att han flyttat till Venedig 1591 arresterades han slutligen av inkvisitionen och 1592 skickades han till Rom för en andra rättegång, eftersom han vägrat avsvära sig sina påståenden vid den tidigare rättegången i Venedig. I Rom hölls han fången i 8 år och avrättades slutligen på ett kättarbål den 17 februari 1600 på Campo dei Fiori.
Man vet inte exakt på vilka grunder Bruno avrättades. Många har hävdat att det var för att han försvarade den heliocentriska världsbilden, men detta är inte ett historiskt faktum. Det kan lika gärna ha varit hans intresse för hermetism och mystisk filosofi som var grunden för avrättningen. Troligare är att han avrättades för sina religiösa kätterier av gnostisk natur, bland annat hävdas att han liksom gnostikerna ansåg att Jesus inte var en fysisk person utan bara en skenbild, sänd av Gud (doketism). För många har han dock fått utgöra en martyr för vetenskapens sökande efter sanning samt yttrandefrihet.
Till skillnad från fallet Galileo där påven faktiskt bad om ursäkt (Johannes Paulus II) har man aldrig omprövat Brunos fall. På initiativ av Romuniversitetets studenter restes 1889 ett monument till hans minne på Piazza Campo dei Fiori i Rom, där han avrättades. Monumentet utfördes av Ettore Ferrari.
Innehåll |
Biografi
De tidiga åren, 1548-1576
Filippo Bruno föddes i Nola (i Kampanien, som då var en del av Kungariket Neapel) år 1548, son till Giovanni Bruno, en soldat, och Fraulissa Savolino. Han skickades till Neapel för att få utbildning. Han fick privatlektioner på ett augustinskt kloster där och gick på allmänna föreläsningar på Studium Generale.[1] Vid 17 års ålder inträdde han i dominikanerorden vid det berömda klostret San Domenico Maggiore i Neapel, och tog namnet Giordano, efter sin metafysiklärare Giordano Crispo. Han fortsatte att studera där och år 1572, då han var 24 år gammal, prästvigdes han. Under sin tid i Neapel blev han känd för skicklighet i minneskonst och vid ett tillfälle reste han till Rom för att visa sitt mnemoniska system för påven Pius V och kardinalen Scipione Rebiba. Bruno menade i sina senare år att påven accepterade hans dedikation till honom i det förlorade verket On The Ark of Noah vid denna tidpunkt.[2]
En sådan ära tyder på att Bruno utmärkte sig med sin skicklighet. Men Brunos intresse för fritt tänkande och förbjudna böcker gav honom snart problem, och med tanke på den kontrovers som han senare i livet kom att orsaka är det förvånande att han kunde vara kvar inom klostersystemet i elva år. I sitt vittnesmål inför venetianska inkvisitorer, många år senare, uppgav han att två gånger hade han anklagats för att han kastat helgonbilder och bara behållit ett krucifix och givit kontroversiella läsrekommendationer till en novis. Sådant agerande kunde man kanske ha överseende med, men Brunos situation kom att bli betydligt allvarligare, då han uppgavs ha försvarat arianskt kätteri, och när ett exemplar av Erasmus, med hans anteckningar i, upptäcktes gömd på klosterdasset. När han fick veta att ett åtal förbereddes mot honom i Neapel flydde han och övergav sin klosterdräkt, åtminstone för en tid.[3]
De första vandringsåren, 1576-1583
Bruno for först till kuststaden Noli, och sedan vidare till Savona, Turin och slutligen Venedig, där han gav ut sitt förlorade verk On The Signs of the Times med dominikanen Remigio Nannini Fiorentinos tillåtelse (hävdade han vid sin rättegång). Därifrån reste han till Padua där han mötte dominikaner som övertalade honom att bära prästdräkt igen. Från Padua reste han till Bergamo och sedan över Alperna till Chambéry och Lyon. Hur han sedan reste är oklart.
År 1579 anlände han till Genève. Det verkar som om han under en kort tid anslutit sig till kalvinisterna.[4] Under rättegången i Venedig menade han dock att han inte hade tänkt att ansluta sig till den stadens religion utan bara ville bo där för att kunna leva i frihet och trygghet. Bruno lät sy upp ett par knäbyxor och han fick i gåva ett svärd, en hatt, en cape och annat så att han kunde klä sig utan att bli igenkänd som präst. Under en tid tycks det ha gått bra för Bruno, han skrev in sig vid universitetet i Genève i maj 1579. Men han kunde inte hålla tyst länge. I augusti publicerade han en attack mot den ansedda professorn Antoine de la Fayes verk. Han och boktryckaren arresterades. Istället för att be om ursäkt fortsatte han att försvara sin skrift. Han tilläts inte ta emot sakramenten. Även om detta sedan återtogs var Genève inte längre någon trygg plats för Bruno.
Han reste till Frankrike, först till Lyon, och bosatte sig sedan en tid (1580-1581) i Toulouse, där han doktorerade i teologi och valdes av studenterna som föreläsare i filosofi. Det verkar som om han försökte återvända till katolicismen, men han nekades absolution från den jesuitpräst han kontaktade. Då religiösa oroligheter utbröt sommaren 1581 flyttade han till Paris. Där höll han trettio föreläsningar i teologiska ämnen, och blev även känd för sitt fantastiskt goda minne. Brunos goda minne berodde, åtminstone delvis, på hans genomtänkta mnemoniksystem, men vissa av hans motståndare tyckte att det var enklare att påstå att det berodde på magiska krafter. Hans skicklighet gjorde kung Henrik III intresserad.
I Paris fick han beskydd av sina mäktiga franska mecenater. Under denna tid publicerade han flera verk om mnemonik, som De umbris idearum (1582), Ars Memoriae (1582) och Cantus Circaeus (1582). Alla dessa baserades på hans mnemonikmodeller, baserade på organiserad kunskap och erfarenhet, till skillnad från Petrus Ramus förenklade logikbaserade mnemoniktekniker, som vid denna tid var populära. Bruno skrev även en komedi som sammanfattade en del av hans filosofiska ståndpunkter, Il Candelaio (1582). De umbris idearum dedikerades till kung Henrik III. På 1500-talet godkändes i regel dedikeringar i förhand, och var därmed ett sätt att skydda verket genom en mäktig person. Med tanke på att Bruno dedikerade verk till personer som Henrik III, Philip Sydney, Michel de Castelnau (den franske ambassadören i England), och möjligen påve Pius V, är det tydligt att denne vandrare nu hade tagit sig in i mäktiga kretsar.
Källor
Den här artikeln är helt, eller delvis, översatt från Wikipedia, där anges följande noter:
- ↑ Dorothea Waley Singer, Giordano Bruno, His Life and Thought, New York, 1950
- ↑ Detta finns nedtecknat i en dagbok av en Guillaume Cotin, bibliotekarie på Abbey of St. Victor, som skrev ned minnen från flera konversationer han haft med Bruno. Bruno nämner även denna dedikation i Cabala del Cavallo Pegaseo (1585)
- ↑ Gosselin hävdar att Bruno behöll sin tonsur efter att han flytt från Neapel, och att Brunos uppgift om att han använde dominikansk dräkt i Padua tyder på att han behöll tonsuren åtminstone tills han kom till Genève 1579. Han menar även att det är troligt att Bruno behöll tonsuren även efter denna tidpunkt. Enligt detta synsätt ska tonsuren visa en fortsatt djup religiös hängivenhet i motsats mot det sätt som Bruno har framställts, som den moderna vetenskapens martyr. Tvärtom, menar Gosselin, bör Bruno ses som en av reformistiska katolska dissenter. Edward A. Gosselin, "A Dominican Head in Layman's Garb? A Correction to the Scientific Iconography of Giordano Bruno", in The Sixteenth Century Journal, Vol. 27, No. 3 (Autumn, 1996), s. 673-678
- ↑ Brunos namn förekommer på en lista, sammanställd hundra år senare, över italienska flyktingar som hade tillhört den protestantiska kyrkan i Genève.
Fördjupningslitteratur
- Berggren, Lars, Giordano Bruno på Campo dei Fiori: ett monumentprojekt i Rom 1876-1889. Lund: Artifex 1991. ISBN 91-628-0178-3
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Giordano Bruno
