Leon Battista Alberti
Från Rilpedia
Leon Battista Alberti, född 18 februari 1404 i Genua, Italien, död 20 april 1472 i Rom, var en italiensk arkitekt, skulptör, guldsmed och konstteoretiker.
Alberti föddes i en florentinsk adelsfamilj som levde i exil i Genua. Han var sekreterare åt påven efter att ha avslutat studier i universiteten i Padua och Bologna 1432. Alberti arbetade som arkitekt i Ferrara, Florens, Mantua, Rimini, Rom och Urbino.
I Florens blev han bekant med Donatello, Ghiberti, Luca della Robbia och Masaccio, till vilken han dedicerade sin viktiga avhandling om målarkonsten, Della Pittura (1436). Den innehåller den första beskrivningen av perspektivisk återgivning, bland annat centralperspektivets teoretiska uppbyggnad.
I det mycket omfattande verket De re aedificatoria (1452) formulerar Alberti en teori om arkitekturen, som anknyter till Vitruvius. Bland Albertis mest kända byggnadsverk återfinns den antikinspirerade kyrkan San Francesco (1450) i Rimini, Palazzo Rucellai (1458) i Florens samt kyrkan Sant'Andrea (1472) i Mantua med sin banbrytande fasad och grundplan. Fasaden till kyrkan San Marco vid Piazza Venezia i Rom tillskrivs Alberti.
Som humanist betonade Alberti konsternas förnuftsmässiga och vetenskapliga natur. Han frångick härmed det religiöst symboliska eller funktionella och yrkade på en återgång till ett klassiskt tankesätt.
- Wikimedia Commons har media som rör Leon Battista Alberti
