Arthur Engberg

Från Rilpedia

Version från den 17 maj 2009 kl. 08.11 av Lavallen (Diskussion)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
Arthur Engberg

Jonas Arthur Engberg, född 1 januari 1888 i Hassela socken i Hälsingland, Gävleborgs län, död 27 mars 1944 i Härnösand, var en svensk socialdemokratisk politiker och tidningsman. Han studerade i Uppsala 1908-1913. Han var riksdagsledamot (andra kammaren) åren 1917-1940 och ecklesiastikminister september 1932 till juni 1936 och hösten 1936-1939. År 1940 blev Engberg landshövding i Västernorrlands län.

Innehåll

Engbergs tidiga karriär och ideologi

Arthur Engberg växte upp i Hassela som son till en ganska välbärgad bonde, hemmansägaren Anders Engberg och hans hustru Brita Kristina Danielsdotter. Fadern var borgerlig vänsterman i landstinget.

Efter mogenhetsexamen i Hudiksvall inskrevs Arthur Engberg vid Uppsala universitet 1908, där han tog fil.kand. 1913. 1914 studerade han vid tyska universitet.

Hägerström

Därefter studerade han för Axel Hägerström, som kom att utöva ett stort inflytande på Engberg; Engberg räknas som en av Hägerströms största beundrare. För Hägerström skulle han lägga fram en avhandling om Herakleitos, men arbetet slutfördes aldrig. Vid sidan av sina studier engagerade sig Engström i nykterhetsrörelsen och var medlem i Labores, socialdemokraternas studentförening.

Antisemitism och antinazism

Han blev efterhand en uppmärksammad debattör i tal och skrift, och blev invald i riksdagens andra kammare 1917 och socialdemokraternas partistyrelse samma år. Vid det laget hade han gjort sig känd som skribent i olika socialdemokratiska tidningar och tidskrifter. Hans tidiga debattinlägg kännetecknades av citat från antikens grekiska filosofer och sträng stilmedvetenhet, och angrepp på meningsmotståndarnas logik.

Framträdande var även hans antisemitiskt färgade och - för tiden i övrigt kännetecknande - rasbiologiska tankegångar, något som under senare år allt mera uppmärksammats, till exempel i Håkan Blomqvists Socialdemokrat och antisemit? (2001) och doktorsavhandling Nation, ras och civilisation i svensk arbetarrörelse före nazismen (2006). Som skribent, såväl i Tiden som Arbetet och Socialdemokraten, skrev Engberg en rad artiklar med judekritisk udd[källa behövs], som "Ty judendomen har i sällspord grad varit parasitär. Den är lik dessa underliga växter, som icke ha sina rötter i jorden utan i andra växter, vilkas must och saft utgöra deras näring. Judendomen har varit och är den indoariska folkstammens mistel. Den kräver en ädel ras som näringskälla, och det vore orättvist att förneka, att den har klar blick för det bästa och livsdugligaste. Så har den judiska rasen blivit historiens förnämsta exploatör" vilket citerades av nazister under andra världskriget.[1] Talande är bl.a. hans kritik 1914 av kung Gustaf V:s borggårdstal, genom anspelningar på dess författares, Sven Hedins, judiska påbrå, samt hans senare fraser om "semitisk storfinans" m.m. På 1920-talet anklagades Engberg också offentligt för antisemitism, samtidigt som han själv ville fjärma sig från detta, då han betraktade den organiserade antisemitismen som utslag av mänsklig dumhet.

Engbergs "antisemitism" kom så småningom att helt upphöra - året 1927 kan anses som en skiljeväg. Tillsammans med socialdemokraternas ledare Per-Albin Hansson och Gustav Möller, var Engberg som riksdagsman detta år engagerad mot den frisinnade regeringen Ekmans och högerns krav om skärpta invandringslagar. Bland de motiv som anfördes för denna lagstiftning var rädslan för judisk "invasion" från "Ost-Europas ghetton"[2], som andrakammarhögerns ledare Otto Järte formulerade det. Engberg vände sig mot att de borgerliga, som han menade, ville göra blodet och rasen till utgångspunkt för svensk lagstiftning[3], och i polemik med Järte - som gladdes över att det i Sverige i och med lagen skulle bedrivas socialpolitik "med rasbiologisk betoning"[4] - anklagade han denne för att vara anhängare av tysk rasfilosofi.[5]

Det tal Arthur Engberg höll tio år senare, som statsråd och ecklesiastikminister på Svenska flaggans dag 1937, kan ses som ett koncentrat av den "svenskhet" och patriotism Engberg kom att utveckla, närmast i anslutning till den s.k. folkhemsideologin.[6]:


” I vilka politiska läger vi än stå, vilka sociala grupper vi än tillhöra, vilka olikheter i tänkesätt vi än företräda - under vår flagga stå vi samman som ett enda folk, redobogna att bringa offer för den frihet som är allas vår sak. Det är en lycka att vi äntligen kommit dithän. Fördomar, historiskt förklarliga nog, ha fått vika. En ny social anda, präglad af solidaritet, en ökad insikt, att vi ha att svara en för alla och alla för en, en skärpt blick för att friheten är en och odelbar och att såväl andelivets som stats- och samhällslivets högsta värden ha samma villkor - slikt har bragt till snabb och glädjande mognad den sammangjutning och sammansmältning av uppbyggande krafter, som vi så väl behövde." [7] ”

I den ovan nämnda Socialdemokrat och antisemit? (2001), drar historieforskaren Håkan Blomqvist, som nära studerat Engbergs utveckling, slutsatsen att: "...utifrån undersökningsmaterialet ligger det nära till hands att den nationella folkhemstanken i Engbergs tappning inte främst blev ett verktyg för främlingsrädsla och utsortering - en aktuell kritik mot den socialdemokratiska folkhemsidén - utan för humanisering och människovärde, även gentemot en föreställningsvärld som varit hans egen. Bland försvararna av den demokratiska folkhemstanken mot nazismen minskade utrymmet för diskriminerande rastänkande och antisemitism."[8]

Arthur Engberg tog under 1930-talet tydlig ställning mot Nazityskland och vad han kallade "rashatets blods- och jordsreligion"[9]. I sin analys av Hitler och nationalsocialismen ("Hitlerska knölpåksrörelsen i Bajern"[10]) menade han att det inte var den förstnämnde som hade skapat denna ideologi, det var "tvärtom denna ideologi som skapat honom" [11]; nazismen hade sina rötter i den tyska historien. Stridsskriften Mein Kampf betraktade Engberg således inte först och främst som Hitlers verk, utan som "en resumé av föreställningar, som sedan ett halvt sekel tillbaka sipprat in i och fått en allt starkare makt över själarna"[12] i Tyskland. Dit hörde också tankarna om övermänniskan (Übermensch) - "den ariska människan i tysk skepelse"[13] Den nazistiska idévärlden var, menade Engberg, "filosofiskt förberedd i den romantiska traditionen, kompletterad genom Gobineau, Schopenhauer och Nietzsche"[14], därtill "vulgariserad av H.S. Chamberlain"[15]. Denna "germanska anda"[16] byggde på arvet från Fichte, naturfilosofen Schelling och Hegel, som i sin tur befruktats med rasteoretikernas program: "Wagners dunkla mystik löstes ut ur diktens och tonernas värld och blev till blod och järn."[17]. Därmed hade - över Schopenhauers avvisande av den gammaltestamentliga, personliga, guden ("non-judaism") - "steget tagits ut till en religion utan Gud, en mysticism utan hopp, en tillvaro utan den fria viljan"[18]. Liten sattes till Ledaren och Ödet.[19]

Efter andra världskrigets utbrott och i samband med samlingsregeringens bildande fick Engberg lämna densamma och blev istället utsedd till landshövding i Västernorrland, där han kom att bli en kritiker av regeringens gentemot Tyskland undfallande tryckfrihetspolitik. Engberg reagerade även mot de nazistiska judeförföljelserna i Europa ("den slutgiltiga lösningen"), och i sin återkommande spalt i Veckojournalen skev han 1943: "De gräsliga blodsdåden mot judarna, deras systematiska utrotning och nedslaktning ropa till himlen.[20]

Marxism

Som socialdemokratins andra generation i riksdagen kom Arthur Engberg att ”betraktas som socialdemokratins ’kulturgestalt’ och en av dess teoretiker” [21] Han skrev flera kortare skrifter om marxismen och menade att denna måste förbättras.

Engberg var en av dem som motsatte sig ett fortsatt samarbete med liberalerna 1919. 1931 dömdes han till tre månaders fängelse, böter och skadestånd för sina artiklar om Ådalshändelserna, men fick av regeringen nåd.

Statsråd

Den 24 september 1932 tillträdde Engberg som ecklesiastikminister. På den posten genomförde han en ny läroverksstadga, förstatligade de flesta folkskolorna och all dövstumundervisning. Det var hans förslag att införa engelska som obligatoriskt andraspråk, vilket dock genomdrevs efter hans tid. Mest känd torde han vara för att ha infört en sjuårig folkskola.

Folkkyrkan

Relationen mellan stat och kyrka var central för Engberg, som kallade sig ”hedning”. Han var en av de första politikerna i Sverige som fick större uppmärksamhet för sin kamp mot en statsreligion, och hans namn är förknippat med folkkyrkotanken. 1922 skrev han att kyrkan skulle kunna avskaffa sig själv om den fråntogs sitt självstyre och makten över sin utbildning. Detta ledde till att socialdemokraterna slutade ivra för en sekularisering, och att Engberg ändrade sig och menade att en statlig kontroll var nödvändig tills vidare. Något senare bildade nazisterna en folkkyrka, och 1937 anklagades Engberg för att ha skapat en kyrka på samma grundval som den nazistiska folkkyrkan.[22] Engberg mildrade dock sin antisemitism, och han beskrivs som en ombytlig man som med åren blev försvarsvän för att rädda demokratin mot totalitära regimer som kommunism och nazism. [23]

Landshövding

Engberg var initiativtagare till byggandet av Hassela skola som stod klar för invigning den 1 september 1939, men han fick aldrig hålla sitt invigningstal därför att den 1 september blev han nedkallad till Stockholm för regeringssammanträde med anledning av andra världskrigets utbrott. Hans politiska karriär var nu över, i den efterföljande samlingsregeringen fanns ingen plats för stridbara och kompromisslösa viljor. Han utnämndes till landshövding i Västernorrland 1940.

Övrigt

1936 skulle Arthur Engberg promoveras till hedersdoktor vid Uppsala universitet. Engberg sägs vara orsaken till att man vid doktorspromotioner i Sverige upphörde med bruket att latinisera namnet på promovendi. Engbergs namn blir nämligen på latin Pratmons, vilket givetvis i Engbergs fall, med hans kända talförmåga, föreföll extra lustigt.

Arthur Engberg ligger begravd på Hassela kyrkogård i Hälsingland.

Arthur Engberg är författaren till Hälsinglands landskapssång Såg du det landet.

Referenser

  1. ↑ Håkan Blomqvist, "Antisemitismen och vänstern", sidan läst 3 november 2008
  2. ↑ Håkan Blomqvist, Socialdemokrat och antisemit?, Stockholm 2001, s 81
  3. ↑ Blomqvist 2001, s 109
  4. ↑ Blomqvist 2001, s 81
  5. ↑ Blomqvist 2001, s 81
  6. ↑ Blomqvist 2001, s 108, 115
  7. ↑ Blomqvist 2001, s 108
  8. ↑ Blomqvist 2001, s 115
  9. ↑ Blomqvist 2001, s 108
  10. ↑ Blomqvist 2001, s 65
  11. ↑ Blomqvist 2001, s 98
  12. ↑ Blomqvist 2001, s 98
  13. ↑ Blomqvist 2001, s 99
  14. ↑ Blomqvist 2001, s 98
  15. ↑ Blomqvist 2001, s 98
  16. ↑ Blomqvist 2001, s 99
  17. ↑ Blomqvist 2001, s 99
  18. ↑ Blomqvist 2001, s 99
  19. ↑ Blomqvist 2001, s 99
  20. ↑ Blomqvist 2001, s 98
  21. ↑ Hemming Sten J:r, SBL XIII, s. 548
  22. ↑ Maciej Zaremba, En fri kyrka?/del 2 991203
  23. ↑ Hemming Sten J:r, SBL XIII, s. 552 ff

Externa länkar


Företrädare:
Sam Stadener		 Sveriges ecklesiastikminister
1932-1936		 Efterträdare:
Tor Andræ
Företrädare:
Tor Andræ		 Sveriges ecklesiastikminister
1936-1939		 Efterträdare:
Gösta Bagge
Företrädare:
Nils Löwbeer		 Landshövding i Västernorrlands län
1940-1944		 Efterträdare:
Ragnar Stattin
Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Arthur_Engberg"
Personliga verktyg
På andra språk