Slaget vid Breitenfeld

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Den här artikeln behöver språkvård. Hjälp till genom att förbättra texten. Se Rilpedia:Korrekturläsning för mer information, och Kategori:Rilpedia:Språkvård för fler artiklar i behov av språkvård. Motivering: Ingen motivering angavs

Slaget vid Breitenfeld
Del av trettioåriga kriget
Gustav II Adolf i slaget vid Breitenfeld.
Datum 7 september (gs), 17 september (ns) 1631 Plats Breitenfeld, nära Leipzig, Tyskland Utfall Förkrossande svensk seger
Stridande
Sverige Sachsen	Tysk-romerska riket Katolska ligan
Befälhavare
Gustav II Adolf Gustaf Horn Johan Banér Lennart Torstenson Johan Georg I av Sachsen	Johann Tserclaes Tilly Gottfried Heinrich von Pappenheim
Styrka
Totalt: 42 000 25 000 svenska soldater. 17 000 sachsare (deserterade)	35 000 katoliker, majoriteten tyskar
Förluster
5 550 man På svensk sida: 3 550 döda och på sachsisk sida 2 000 döda	27 000 man 7 600 döda, 6 000 tillfångatagna och 10 400 försvunna (desertörer, eventuellt döda eller tillfångatagna)

Slaget vid Breitenfeld nära Leipzig den 7 september 1631 under trettioåriga kriget var ett av de största fältslagen och definitivt ett av de viktigaste i Sveriges historia.

Bakgrund

År 1630 landsteg en svensk här, anförd av Gustav II Adolf, på ön Usedom i Pommern för att ingripa på protestantismens sida i det som senare kom att kallas det trettioåriga kriget. Tidigare försök att stoppa kejsar Ferdinand II:s framfart över de självständiga tyska staterna hade misslyckats och protestantismen var hotad.

Gustav Adolf betraktades av protestanterna som "Lejonet från Norden", en gammal legend som inbegriper att en räddare ska komma från norr och hjälpa de rättrogna.

Officiellt så sa kungen att det var för att skydda Sverige han gick in i Tyskland men den mest troliga orsaken till hans inblandning var att kontrollera de viktiga floderna som fanns i Tyskland i form av tullavgifter.

Den här tidens regeringar följde merkantilismen: Högre inkomster tillät en större armé vilket i sin tur krävde nya inkomster osv.

Organisation

Den svenska armén var organiserad på ett helt nytt sätt. Tills dess så hade organiseringen av regementen varit i två klasser, så kallade skolor. Den spanska skolans formation - en s k tertia (som Tilly lät sig inspireras av) - bestod av en stor fyrkant pikenerare med fyra mindre fyrkanter musketerare runt omkring.

Den nederländska formationen - bataljon - var en mycket mindre rektangel med pikar i mitten och musköter på sidorna. Den var betydligt mer lättrörlig och lättstyrd, men tålde inte en tertias anslagskraft. Protestanterna ville inte använda sig av samma skola som katolikerna, därför fick de en viss underlägsenhet i början.

Men Gustav II Adolf hade förberett sig och organiserat en ny formation inför fälttåget: Brigaden (Gula brigaden, Gröna brigaden och Blåa brigaden). En brigad består av tre bataljoner (skvadroner) med små artilleripjäser framför, lättrörlig och fortfarande slagkraftig.

Den svenska armén bestod av landskapsregementen dvs att människor kom från samma by eller stad. Att slåss och känna en gemenskap med de människor man träffade i vardagen ökade stridsmoralen. Detta var möjligt med kyrkans personregister över alla människor i Sverige.

Legoknektar från olika platser är inte lika motiverade att samarbeta med varandra utan de ser varandra som rivaler när det gäller plundring och liknande. Legoknektar hade inget emot att se på medan andra legoknektar slaktades så länge de inte var en del av deras eget regemente, man hade också kontrakt på alla tänkbara händelser. Legoknektar ville inte anfalla artilleripositioner eller gräva i tunnlar under murar och lägga krut och sedan tända på så att befästningsmurarna kollapsade pga. närstrider med försvararnas kontragruva var otroligt farligt och gruvgrävare dog oftast själva i explosionen. Det var därför vanligt att man lät brottslingar gräva och slåss i gruvorna så att de åtminstone gjorde lite samhällsnytta.

Gula, blåa och gröna brigaden bestod av veteraner från fälttågen i Polen, de var därför pålitliga och de var oerfarna rekryters förebild - "om de klarar det klarar jag det också" var inställningen. Veteranerna visade vad som förväntades av en knekt och var även rådgivare till officerare.

Gustav Adolf var en erfaren krigsherre och hade kopierat bra taktiker från sina fiender.

Han var också mer aggressiv och anföll arméer fysiskt istället för att ta deras underhållslinjer som var samtida arméers standardtaktik.

Gustav Adolf kopierade det polska rytteriets taktik, som var den främsta och mest fruktade i Europa pga. deras kavallerichock.

Svenskarna hade inga rustningar på sig på grund av kostnaden, men var därför också rörligare än samtida rytteri. Att placera musketerare bland kavalleri var helt unikt i den svenska armén. Svenskarna hade också lättare artilleri än sina motståndare.

Katolikernas artilleri bestod av 48-24-12-pundare vilket krävde över 40 hästar att flytta.

Svenskarnas artilleri bestod av 24-12-6-pundare och de största kanonerna krävde 20 hästar. Man kunde därför flytta två 24-pundare istället för en 48-pundare och fick därmed överlägsen eldkraft.

Närkamp skrämmer mer än beskjutning och flyende panikslagna soldater är oorganiserade och stupar därför lättare än annars. "Frukta endast fruktan" var veteranernas motto.

Den svenska hären var fördelad på två linjer med infanteriet och artilleriet i centern och kavalleriet på de båda flyglarna. Högerflygelns första linje leddes av Konungen själv medan general Johan Banér förde den andra linjen, i centern förde generalmajor Maximilian Teuffel (som stupade) första linjen och överste John Hepburn den andra och på den vänstra flygeln förde fältmarskalk Gustav Horn befälet över den första linjen och överste Adolf Didrik von Efferen-Hall över den andra. I centern, framför första träffen, stod överste Lennart Torstenssons artilleri. ^[1]

Slaget

I slagets öppningsskede hade den svensk-sachsiska armén en lätt överlägsenhet (42 000 mot 35 000) och Tilly beslöt därför att skicka majoriteten av sin armé mot den svensk-sachsiska vänsterflygeln och ungefär hälften av kavalleriet att reta upp svenskarnas högerflygel med. Sachsarna, som fick ta emot det mesta av framstöten, flydde i panik. Majoriteten av antalet stridande trupper var därmed på Tillys sida. Nu skulle man flankera svenskarna från bägge hållen. Men på högerflygeln hade svenskarna lyckats försvara sig bra, och drev bort de katolska ryttarna med sina regementsstycken. Den svenska arméns rörlighet tillät att man snabbt vände sig emot fienden och efter hårda strider tvingades katolikerna till reträtt då sachsarna återvann sitt mod och kom tillbaka till slagfältet. Utan sin rörlighet hade svenskarna inte kunnat skapa en ny vänsterflygel utan blivit rejält flankerade och troligen besegrade.

Den katolska ligans taktik var gammal men åtminstone i teorin stark. Rytteriet använde pistoler på nära håll och red sedan ut på flankerna så att raden bakom dem kunde skjuta med sina egna pistoler. Detta skulle ge ryttarna ett övertag i form av eldkraft om motståndaren också hade en tercico-formation vilket inte var fallet.

Tanken var att eftersom de svenska leden inte hade många led pikenerare så skulle man kunna eliminera dem snabbt och sedan anfalla med svärd, musketerarna hade vid denna tid inga bajonetter.

De svenska pikenerarna led de största förlusterna i slaget men de överlägsna svenska eldkraften stoppade ryttarna. De katolska ryttarna som anföll svenskarnas högerflygel blev isolerade och svenskarnas eldchock från musketerarna och lätta artilleri som sköt druvhagel slog tillbaka de katolska ryttarna varje gång de anföll.

En tertia kan snabbt ändra riktning för att möta rytteri och kan stå emot anfall på alla sidor. Men den här formationen var långsam och ingen vill vara stillastående mitt under en strid. Nederländerna hade besegrat tertian några gånger genom att undvika dem erövra fiendekanonerna så att tertian hamnar i en korseld av artilleripjäser men fortfarande ansågs tertian vara oövervinnlig.

Fördelen Sveriges nya formation hade mot den spanska skolans formation var att fler soldater kunde strida samtidigt och hade därför större eldkraft än Tercico-formationen.

Eftersom den svenska centern inte hade blivit angripen tillät detta att man vände slagordningen åt vänster, och samtidigt så skickades en kavalleristyrka mot det katolska artilleriet från den svenska högerflygeln. De ryttare som fanns kvar kunde inte stoppa det svenska rytteriet. Det var det som avgjorde slaget, men man måste också ta med att större delen av den katolska ligans armé var legosoldater som slogs för den som hade övertaget för stunden så att de kunde plundra fritt oavsett vem som förlorade.

Man kan läsa en soldats dagbok i boken så satte vi staden i brand det är en tysk soldats dagbok som vittnar hur han flera gånger bytte sida, ena dagen hos svenskarna, andra dagen i katolska ligan osv.

Svenskarnas soldater var bondesoldater som inte hade något annat val än att strida även i motgång. En officerare tvekade inte att skjuta en bondesoldat.

Mer info kan man läsa i boken Lutzen 1632 som både förklarar ekonomiska faktorer samhället och viktiga händelser samt hur den svenska armén var uppbyggd och organiserad.

Efteråt

Vid en mönstring dagen efter slaget kvarstod endast 9 000 man i Tillys armé. Han hade förlorat nästan 25 000 man på något dygn. Svenskarna däremot kunde rekrytera in 6 000 fångar i de egna leden som ersättare för de 3 550 döda - ett halvår senare hade Gustav Adolfs armé ökat till 93 000 man, varav 6 000 svenskar.

Detta var möjligt eftersom segern vid Breitenfeld innebar att Gustav den andre Adolf fick oerhörd prestige i Europa och var därför attraktiv för legosoldater.

Den enda fördelen legosoldater hade mot svenska soldater var att de var immuna mot kontinentens sjukdomar som de svenska soldaterna dog som flugor av.

Det var vanligt med stora förluster framförallt hos infanteriet när panik och massflykt uppstod men med svenskarnas rörlighet hos kavalleriet som inte hade några rustningar tillät även att kyrassiärerna i den katolska ligan led svidande förluster.

Det den katolska ligan fick som erfarenhet från Breitenfeld var att karakollen var alltför ineffektiv och övergavs till förmån till chockanfall med svärd.

Tercicoformationen övergavs och den svenska träffen formationen kopierades och man införde lätta kanoner till sitt infanteri.

Lärdomarna testades i slaget om Lutzen som fick stora konsekvenser för Sverige trots segern.

Svenskarnas erfarenhet var att pikenerarna var alltför sårbara och man minskade antalet pikenerare till förmån till musketerare som med sina eldchocker sköt på hästarna och skapade därmed oordning i kavalleriet samt skulle den överlägsna eldkraften med dessa musketerare minska förlusterna i framtiden mot katolskt infanteri.

Men som det visade sig i Lützen kräver musketerarna en klar sikt av fienden för att vara effektiva vilket inte var möjligt i den täta dimman i Lützen.

Katolikerna däremot hade en klar bild av svenskarnas led vilket förklarar varför striden blev så hård och att kungen personligen var tvungen att ställa sig i första ledet...

Noter

1. ↑ Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek (SMB)

Se även

• slaget vid Lützen
• Topelius, Z Fältskärns berättelser, cykel 1, novell 2, avd 1.

Externa länkar

• Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek (SMB)
• Skildring av slaget