Anders Johan von Höpken

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Anders Johan von Höpken (1712-1789).

Anders Johan von Höpken, bild från Svenska Familj-Journalen

Greve Anders Johan von Höpken, född 31 mars 1712 i Stockholm, död där 9 maj 1789, politiker; kanslipresident 1752-1761, riksråd 1746-1761 och 1773-1780. Son till presidenten friherre Daniel Niklas von Höpken, samt bror till Arvid Niclas von Höpken och Carl Fredrik von Höpken.

Höpken studerade 1728-1730 vid Uppsala universitet, tjänstgjorde 1730-1732 som attaché vid svenska beskickningen i London och gjorde 1732-1734 en studieresa genom Holland, Frankrike, Italien och Tyskland.

Efter hemkomsten arbetade Höpken i kungliga kansliets utrikesexpedition, i vilken han redan 1728 blivit inskriven; men då han som son till kanslipresidenten Arvid Horns bittraste fiende och anhängare av det nybildade hattpartiet icke kunde vänta någon snabbare befordran, mottog han en kammarjunkarsyssla hos hertigen av Pfalz-Zweibrücken. Ekonomiska svårigheter och faderns tilltagande sjuklighet hindrade honom emellertid att tillträda denna befattning, och hattpartiets seger vid 1738 års riksdag gav honom hopp om en lysande framtid i Sverige. Ehuru blott 26 år gammal, invaldes han (1738) i sekreta utskottet, som gav honom en plats i sin viktigaste avdelning, Mindre sekreta deputationen. 1739 var von Höpken en av de sex grundarna av vetenskapsakademien vid dess instiftelse, samt utnämndes han till kanslijunkare och användes under de närmast följande åren av kanslipresidenten Carl Gyllenborg som biträde vid den hemliga brevväxlingen.

Vid följande riksdag 1740-41 var Höpken ånyo medlem av de viktigaste utskotten; för hans räkning tillskapade sekreta utskottet 1741 en andra expeditionssekreterartjänst i kansliet, och samma år erhöll han i uppdrag att ledsaga greve Charles Emil Lewenhaupt i fält för att föra de underhandlingar, som ryska regeringen väntades inleda.

När krigspolitikens eländiga resultat hotade medföra hela hattregeringens fall vid riksdagen 1742-1743, kämpade Höpken troget på sitt partis sida, och han nämns bland dem, som mösspartiet ämnat avsätta, om de nått fullständig seger. När bondehären intågade i Stockholm, fann Höpken för gott att jämte Tessin och andra bland de mest hatade hattarna lämna huvudstaden för att sätta sin person i säkerhet.

Vid riksdagen 1746-1747 räknades Höpken redan till hattpartiets främsta krafter, deltog i partiets hemliga ledning och de främsta utskotten samt kom att personligen ingripa i partikampen på ett avgörande sätt, då han i november 1746 förmådde de splittrade och tvekande ständerna att gentemot ryske ministern von Korffs oförskämda förmaningar till tronföljaren ena sig om en "nationell förklaring", vari de tillkännagav, att de av fri vilja valt Adolf Fredrik samt att de med liv, blod och egendom skulle försvara honom och hans bröstarvingar. Det skarpsinne och den framställningskonst, som Höpken vid detta tillfälle lade i dagen, förskaffade honom 22 december 1746 den då oerhörda utmärkelsen att, trots att han var endast 34 år gammal och beklädde endast en expeditionssekreterarbefattning, kallas till riksråd. För att mildra oviljan mot denna kränkning av vanliga befordringsregler hittade man på att samma dag före riksrådsvalet utverka av konung Fredrik I en hovmarskalksfullmakt åt honom.

Det var på Höpkens förslag, som samma riksdag beslöt inrättandet av de svenska riddarordnarna, för att beröva de utländska ordnarna deras lockelse. Efter Tessins avskedstagande utsågs Höpken 1752 till kanslipresident. I denna egenskap fick han den svåra och ömtåliga uppgiften att som rådets främste ledamot förfäkta dess makt och rätt gentemot konungens maktutvidgningsplaner. Höpken var ingen dogmatisk beundrare av frihetstidens författning, men det var hans plikt att försvara det bestående statsskicket, och han ville ingalunda medgiva någon ändring därav under den dåvarande konungens regering. Höpkens högdragna och ömtåliga väsen bidrog kanske icke litet att skärpa konflikten med konungaparet under de närmast följande åren.

Vid riksdagen 1755-1756 vände sig både konung och råd med sina klagomål till ständerna. Rådets memorial var författat av Höpkens fina och skarpa penna. Även senare under riksdagen användes hans förmåga vid viktiga statsskrifters avfattande, såsom protokollsutdraget angående prinsarnas uppfostran. När efter revolutionsförsökets misslyckande och blodiga bestraffande ständernas maktfullkomlighet och självsvåld ej kände några gränser och konungamakten förödmjukats till det yttersta, var Höpken emellertid icke med; han ogillade det hänsynslösa förfarandet mot konungafamiljen, insåg faran därav för statsskickets framtid och begärde i aug. 1756 sitt afsked. Han förmåddes dock att taga sin ansökan tillbaka.

Efter riksdagens slut kom med anledning av sjuårskrigets utbrott den europeiska storpolitiken med sina lockelser till Sverige. De förbundna makterna, Frankrike och Österrike, önskade Sveriges deltagande på deras sida för att lugna de tyske protestanterna. Höpken hade dittills stått i nära förbindelse med Frankrike och 1754 förnyat vänskapsfördraget med denna makt på 10 år, ehuru det gamla fördraget utlöpte först 1758. Han hade 1756 med anledning av sjökriget mellan England och Frankrike slutit en traktat om väpnad neutralitet med Danmark, närmast riktad mot Englands tyranniska förfarande mot den neutrala handeln och sjöfarten. Nu ansåg han sig utan fara kunna gå Frankrike ännu ett steg till mötes, då han i mars 1757 avslöt en traktat med denna makt och Österrike, enligt vilken Sverige som garant av westfaliska freden avgav en deklaration i Regensburg mot Preussen. Härvid hade Höpken tänkt stanna. Men omedelbart därefter kommo nya anbud om stora subsidier och hela Pommerns återvinnande, om Sverige aktivt deltog i kriget. Det visade sig nu, att Höpken icke var kraftig nog att fasthålla sin ståndpunkt. Det traditionella beroendet av Frankrike, till vilken makt nu även Ryssland anslöt sig, hoppet om en lätt vinst och ansvaret för att icke begagna glänsande konjunkturer förmådde den svaga partiregeringen att ge efter för lockelserna, och efter lång tvekan slöt sig även Höpken, på hvilken avgörandet främst berodde, till krigspartiet (juni 1757). Preussens oväntade motståndskraft visade snart, att man missräknat sig, och i stället för vinst syntes inom kort arméns kapitulation och Pommerns förlust förestå. Höpken, som kände sig äga främsta ansvaret för kriget, inblandade sig nervöst och ingående i krigets ledning, eggade befälhavarna till farliga frammarscher i fiendeland och klandrade skarpt deras nödtvungna reträtter. Förhållandet mellan Höpken och krigsbefälet blev slutligen så spändt, att Höpken 1759 måste förbinda sig att avstå från brevväxlingen rörande krigsoperationerna. Höpken längtade numera blott att komma ifrån det utsiktslösa kriget och närmade sig 1759 i djupaste hemlighet England, ehuru han icke vågade att öppet bryta med sina förbundna, utan måste låta kriget i Pommern fortgå till skenet, för att åtnjuta subsidierna och uppfylla fördragen. Hela hattpartiets maktställning var emellertid i fara på grund av krigets återverkan på rikets myntväsen och finanser, och vid riksdagen 1760-1762 räddade sig partiet från fullständig undergång endast genom att uppoffra Höpken och två andra riksråd, övertygad av Fersen om nödvändigheten att genom frivillig avgång avböja en hotande efterräkning, skyndade Höpken att i febr. 1761 begära avsked från kanslipresidents- och riksrådsämbetena. Då han fick veta, att han fallit för sina forna vänners intriger, blev han högeligen förbittrad och synes till och med ha inlåtit sig i förbindelse med mössorna. Åtminstone blev han efter en kort tids förlopp genom dessas bedrivande återinkallad i rådet: Efter någon vacklan begärde han emellertid för andra gången avsked (sept. samma år) och tog därefter icke någon aktiv del i frihetstidens politiska liv. För Gustav III hyste Höpken i början stor beundran, men lät sig likväl blott genom konungens uttryckliga befallning förmås att återinträda i rådet (1773). Höpkens kritiska och försiktiga naturell passade föga tillsammans med Gustav III:s oroliga, företagsamma ande. Hans råd blev i regel utan verkan, och det blev snart tydligt för honom, att han numera användes som blott en dekoration i rådet och saknade allt verkligt inflytande. Till följd av en meningsskiljaktighet ang. tryckfriheten tog han avsked 1780.

Höpken var en rikt begåvad ande, utrustad med ett skarpt, genomträngande förstånd och en nobel karaktär, men han var av naturen skeptiskt anlagd, såg företrädesvis alla inkast, som kunde göras mot ett förslag, och saknade därför den handlingskraft och beslutsamhet, som behövs för en praktisk statsman. Höpken var från ungdomen en varm vän av hattpartiets politiska och ekonomiska grundsatser, men fri från dogmatiskt fasthållande av gamla idéer, började han redan i slutet av 1750-talet omfatta friare åsikter i näringslagstiftningen och betvivla riktigheten av hattarnas ekonomiska politik, liksom han även samtidigt skilde sig från deras blinda beroende av Frankrike. Till partiman var Höpken därför ej heller skapad, och den verkliga ledningen av hattpartiet övergick under H:s kanslipresidenttid till partimän, som stod utanför rådet, främst Axel von Fersen.

Höpken var en av sin tids förnämste skriftställare; han skrev, enligt Tessin, bättre än någon i riket. Hans tal och äreminnen utmärka sig genom språkets deklamatoriska prakt och renhet samt genom tankens djup och skärpa. Efter klassiskt mönster hade han utbildat sin stil, och han har blifvit kallad "Sveriges Tacitus". Trots sina omfattande kunskaper och sin makt över språket var han dock till följd av medfödd tröghet nästan litterärt ofruktsam: av omständigheterna måste han tvingas till författarskap. Han har utgivit tal eller äreminnen över A. Lindcreutz (1744), Anders Celsius (1745), Carl Hårleman (1753), Carl Gustaf Tessin (1771) och Claes Ekeblad (1777).

Höpken var varmt intresserad av vitterhet, vetenskap och konst och sökte på allt sätt främja den högre andliga kulturen. Redan 1737 deltog han i grundandet och ledningen av en svensk teater samt stiftade 1739 Vetenskapsakademien, vars stadgar han utarbetade och vars förste sekreterare han var. Lovisa Ulrika uppdrog 1753 åt honom att författa Vitterhetsakademiens stadgar och utsåg honom till dess president. Höpken blev 1774 ledamot av Musikaliska Akademien. Av Gustav III kallades han att intaga den första stolen i Svenska Akademien (1786). 1760-1764 var han kansler för Uppsala universitet. 22 juni 1762 upphöjdes han i grevligt stånd (grevebrevets datum 24 jan. 1761 är felaktigt). Höpkens skrifter är samlade och i urval utgifna af Carl Silfverstolpe, Riksrådet grefve A. J. von H:s skrifter (2 bd, 1890-1893). Jfr Minne af riksrådet grefve A. J. von Höpken av L. De Geer i Svenska Akademiens Handlingar, d. 57 (1882).

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).