Dalupproren
Från Rilpedia
Dalupproren var de tre uppror som allmogen i Dalarna gjorde mot Gustav Vasa.
Innehåll |
Bakgrund
Unionskonungen Kristian II:s försök att skapa en skandinavisk hegemoni i Östersjön ledde till en konflikt med Hansan, som framförallt drabbade Sveriges förnämsta exportvara, kopparen från Stora Kopparberget. Allmogen i Dalarna och borgarna i Stockholm tillhörde därför de som först stödde Gustav Vasa när han reste upprorsfanan. Ökningen av kungamakten, lågkonjunkturen och inte minst reformationen och indragningen av kyrkans egendomar alienerade dock snart Dalaallmogen från konungen. Tre daluppror bröts ut som dock alla rann ut i sanden utan att några stridshandlingar skedde.
De två första upproren hade delvis som bakgrund Sture-släktens ambitioner att återta kronan från uppkomlingen Gustav Vasa.
Första dalupproret (1524–1525)
Föga mer än ett år hade förflutit efter Gustafs tronbestigning då i Dalarna yppade sig missnöje med hans regering. Det var naturligt att, efter de närmast föregående årtiondenas oro och särskilt efter befrielsekrigets våldsamma rörelse, mycket skulle vara i olag, som först med tiden och allteftersom de nya förhållandena vann stadga kunde rättas och bättras. Dit hörde bland annat det höga priset på nödvändighetsvaror, orsakat dels av bristen på redbart mynt, dels av det sätt varpå de lübeckska köpmännen begagnade det handelsmonopol som kungen av tvingande nöd givit dem till lön för deras hjälp vid Stockholms intagande 1523. Den oro dessa missförhållanden framkallade bland dalkarlarna yttrade sig redan vid slutet av 1524 i klagomål till kungen; men först 1525 antog missnöjet en farligare karaktär.
Dalkarlarna hade bearbetats av personer som i kung Gustaf såg en den lutherska reformationens vän, särskilt av två bland den gamla kyrkans män, Peder Jakobsson och Knut Mickelsson, vilka tillika av personliga skäl var kungens fiender. Den förre, som förut tjänat riksföreståndaren Sten Sture den yngre, hade skrivit mot kungen förgripliga brev och därför av denne 1523 avsatts från biskopsstolen i Västerås, och den senare, som var domprost i samma stad, hade såsom misstänkt för delaktighet i dessa stämplingar förlorat sitt ämbete. Båda uppträdde mot slutet av 1524 i Dalarna, utspridde där lögner rörande Gustafs sätt att behandla Sten Sture den yngres änka och barn i syfte att dra fördel av dalkarlarnas missnöje och deras gamla kärlek till Stureätten och vann stöd i synnerhet i övre Dalarna. Säkerligen stod deras stämplingar i samband med de fientligheter mot kung Gustaf, vilka samtidigt förenades av Sören Norby på Gotland och Berent von Mehlen på Kalmar slott. De skrivelser, genom vilka kungen sökte lugna sinnena, uträttade inget. Våren 1525 höll dalkarlarna ett möte i Tuna och uppsatte där ett brev, vari de förklarade för kungen att de ansåg sig fria från sin tro och lydnad, om inte missförhållandena rättades. Därmed hade emellertid rörelsen nått sin spets. Sedan Norbys krigståg i Skåne blivit genom danska trupper tillintetgjort och sedan kung Gustaf, i juli, med storm intagit Kalmar, minskades oron efter hand, och vid ett personligt möte med dalkarlarna vid Tuna, i oktober, mottog kungen av dem nya trohetsförsäkringar.
Upphovsmännen till oron begav sig (troligen redan i juni månad) till Norge, där de fann skydd hos ärkebiskop Olav Engelbrektsson i Trondheim och hos rikets ståthållare, Vincents Lunge, vilka av olika skäl var kung Gustaf gramse. Gustafs framställningar om flyktingarnas utlämnande understöddes emellertid av kung Fredrik I av Danmark, och i juli 1526 sändes äntligen Mäster Knut till Sverige. Han ställdes i Stockholm till rätta inför en domstol av andliga och världsliga personer och dömdes för förräderi. I september utlämnades även Peder Sunnanväder. Såväl han som hans medbroder fördes i ett skymfligt tåg genom Stockholms gator och hölls sedan båda i fängelse, till dess Peder Sunnanväder i februari 1527 sändes till Uppsala och ställdes inför en domstol, vilken var sammansatt ungefär så som den, av vilken Mäster Knut blivit dömd. De andliga ledamöterna protesterade visserligen mot domstolens befogenhet, men de världsliga dömde den anklagade till stegel och hjul. Domen verkställdes genast. Ett par dagar därefter undergick Mäster Knut samma öde i Stockholm.
Andra dalupproret (1527–1528)
Straffet hade inte hunnit drabba det så kallade första dalupprorets ledare, innan förebuden till det andra framträdde. Bristen på livsförnödenheter fortfor, kung Gustafs allt tydligare framträdande benägenhet för en kyrklig reformation stred i mycket mot allmogens åskådningssätt, och en skatt till gäldande av lübeckarnas fordringar från befrielsekriget väckte missnöje. I januari 1527 förebrår kungen dalkarlarna de "hårda och tredska svar" de givit på hans begäran om skatten, och vid samma tid började de bearbetas av "Daljunkern", som av allt att döma var Sten Stures 15-åriga son Nils Stensson Sture. Leksands, Mora och Orsa socknar lät sig förledas av bedragaren, men inte Hedemora, Husby och Skedvi, och till dem slöt sig snart även Tuna, Gagnef och Rättvik, vilka i början sagt sig vilja vara "neutrala". Upproret bestod egentligen i fejd mellan de olika socknarna, varvid bergsmannen Måns Nilsson i Aspeboda och Anders Persson på Rankhyttan var det kungliga partiets främsta ledare. Kungen var outtröttlig att genom skrivelser söka inverka på de upproriska, och vid Eriksmässan i Uppsala 1527 höll han ett möte med utskickade från Dalarna och besvarade deras klagomål. Kort därpå förmådde han Stockholms borgerskap och upplänningarna att genom en beskickning göra dalkarlarna föreställningar.
På Västerås riksdag infann sig bara ett fåtal ombud från Dalarna, men de lovade utlämna Daljunkern. Denne fick dock bege sig till Norge och därifrån företaga ett infall i Dalarna. Efter dettas misslyckande drog kungen i februari 1528 med krigsmakt till Tuna, dit dalallmogen under löfte om lejd instämts att möta. Menigheten omringades av krigsfolket, en av kungens rådsherrar uppträdde och höll ett skarpt förmaningstal, och då detta inte gjorde beräknad verkan togs de brottsligaste ur hopen, dömdes till döden och avrättades genast. Nu föll de övriga till föga och bad om nåd. Därmed var det så kallade andra dalupproret slut.
Tredje dalupproret (Klockupproret) (1531–1533)
Liksom påbudet om skatten till lübeckska gäldens betalning sannnolikt närmast bragte missnöjet i Dalarna till utbrott 1527 så var det beslut om klockskatten som för samma ändamål fattades vid herredagar i Örebro och Uppsala 1531 den huvudsakliga anledningen till det tredje dalupproret under Gustaf I:s tid. De kungliga sändebuden erhöll visserligen vid landstinget i Tuna (februari) löfte om en klocka från varje sockenkyrka; men när klockorna skulle hämtas, var stämningen förändrad. Leksandsbönderna misshandlade kungens utskickade, och såväl de som inbyggarna i Ål och Gagnef nekade att utlämna sina klockor. Tunabönderna tog sin tillbaka, och Kopparbergsmännen ställde sig på de uppstudsigas sida. Bland de främsta anstiftarna av oron var nu Gustafs forna vänner Måns Nilsson i Aspeboda och Anders Persson på Rankhyttan samt Nils i Söderby från Ål. I stället för att hörsamma kallelsen att sända ombud till den ovan omtalade herredagen i Uppsala (maj) utsände dalkarlarna kallelse till en riksdag i Arboga. Detta tilltag ledde emellertid inte till någon påföljd, och dalamännen blev nu en tid, till sin egen stora förvåning, lämnade åt sig själva. De visste inte rätt vad de skulle företaga och fann slutligen skäl att "ge sig till frids". I augusti 1531 erbjöd de sig att betala 2000 mark för sina klockor, vilket anbud mottogs av kungen, som på samma gång återgav dem sin nåd. Därmed trodde dalkarlarna saken vara slut; men de skulle finna, att de däri bedragit sig.
När kung Gustaf förklarade sig villig att mottaga dalkarlarnas förlikningsförslag visste han att den landsflyktige Kristian II äntligen lyckats samla en här för att återtaga sina riken, och han trodde till och med, att dennes flotta redan avseglat från Nederländerna. Under sådana förhållanden ville han naturligtvis vara fri från oro inom landet. Men knappt ett halft år efter det Kristians företag misslyckats fann han tiden inne att åter upptaga saken med sina dalkarlar. Det är inte troligt att huvudorsaken till den räfst han nu lät övergå dalkarlarna låg däri att möjligen några bland dem stått i förbindelse med kung Kristian och de svenska herrarna i dennes följe, utan helt säkert sökte Gustaf nu ett tillfälle att straffa vad han 1531 av nödtvång tillgivit. I januari 1533 stämde han dalkarlarna sig till mötes vid Kopparberget, infann sig där med krigsfolk och höll ett skarpare strafftal än någonsin förut. De brottsligaste fängslades, de övriga fick tillåtelse att återvända hem; men den hjälp i klockor och penningar, som dalkarlarna dittills hållit inne, blev nu utkrävd. Av de fängslade blev några genast dömda och avrättade. De andra fördes till Stockholm och hölls där i fängelse till i början av 1534, då de av en domstol, som bestod av riksråd, frälsemän samt huvudstadens borgmästare och råd, dömdes till döden. Bland dem som då avrättades var Måns Nilsson och Anders Persson. Därmed var det slut på oron i Dalarna under Gustaf I:s tid.
Resultat
Dalupproren medförde inga stridshandlingar, och inte en enda man verkar ha dödats på någon av sidorna, förutom de som blev avrättade efter upproren genom kungens försorg.
Dalupproren saknade kraftfull ledning och utgjorde aldrig något verkligt hot mot Gustav Vasa.
Dalarna delades efter upproren i två fögderier, med fogdar som mestadels hämtades utifrån, till skillnad från tidigare då de i första hand hämtades från landskapets ledande släkter.
Kungen hade ett intresse av att blåsa upp dessa händelser i den krönika som Peder Swart författade, för att visa på de besvärligheter som han lyckades övervinna under sitt första decennium vid makten. Denna krönika har sedan varit huvudkällan för historiker långt in på 1900-talet. Historieskrivningen om dessa händelser i läroböcker och inte minst i ovanstående text är fortfarande starkt präglade av Gustav Vasas propaganda.
Se även
Externa länkar
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
