Götaverken

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Denna artikel behöver fler källor för att verifieras. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till fler pålitliga källor (använd helst fotnoter) Material som inte är verifierbart kan ifrågasättas eller tas bort.

Götaverken, var en varvs- och industrikoncern på Norra Älvstranden på Hisingen i Göteborg fram till 1977. Varvet återuppstod 1993, under namnet Götaverken Cityvarvet AB och år 2000 övertogs verksamheten av varvskoncernen Damen Shipyards Group med säte i Nederländerna.^[1]

Historia

Alexander Keiller var en skotsk affärsman som kom till Göteborg 1825. Hans far bedrev träaffärer i Göteborg, och Alexander Keiller kom därigenom i kontakt med skotten William Gibson. Dessa två startade ett segelduksväveri vid egendomen Sågen i Majorna, samt hyrde senare Slussen vid Drottningtorget där man anlade ett spinneri. År 1832 köpte man Jonsereds säteri vid sjön Aspens forsar, och byggde där upp ett fullständigt segelduksväveri, men även en mekanisk verkstad med gjuteri. Förhållandet med William Gibbson upphörde och 1840 köpte Keiller två sammanhängande tomter på 8 000 kvadratmeter vid Södra Älvstranden, begränsade i norr av Lilla Badhusgatan, i söder av Verkstadsgatan och i öster av Stora Badhusgatan.

I en skrivelse till Kungl. Maj:t den 25 oktober 1841 begär Keiller att få uppföra en fabriksanläggning på sin tomt [...] utå 9:de qvarteret eller så kallade Badstugu Bastionen, utmed stranden af Götha Elf, under N:ris 2 och 3 belägna tomter [...].^[2] Den 1 november samma år fick han ett "nådigt tillstånd", att under namnet Keillers Werkstad i Göteborg, "inrätta och drifva mechanisk verkstad för åstadkommande af alla slags machinerier, redskap och gjutgods af jern eller andra metaller". Verksamheten skulle bedrivas med "kraft och snabbhet" vilket var devisen på hans vapensköld. På en av de gamla fästningsvallarna uppfördes verkstadens huvudbyggnad, cirka 100 meter lång med ett gjuteri.

Snart anlitades Keillers verkstad av industrier i hela landet för leveranser av bland annat; ångpannor, olika slags maskiner, turbiner, ångsågar, pumpverk, kranar och hydrauliska pressar. Även järnbroar, kyrkklockor, tvättmaskiner, järnsängar, lantbruksredskap, järnvägsvagnar och en rad andra produkter ingick i tillverkningen.^[3]

Götaverken tar form

Redan 1844 ökade Keiller verkstadsområdet genom att köpa en tomt bredvid, "...för att å densamma och en i sammanhang därmed varande tomt anlägga en, fabriken genomgående, från berget till älvstranden sig sträckande bana eller railväg, å vilken skulle kunna iståndsättas ej allenast de mindre skador, vilka uppkomma å pannor och maskinerier till de många ångfartyg, som besökte stadens revier, utan även sådana större skador som ej kunde repareras annorlunda än efter fartygs upphalning". Landets första ånghammarsmedja kompletterade verkstaden från 1845, samt en vällugn och en plåtslagarverkstad. Den första större beställningen kom 1846, och bestod i att bygga och installera en ångmaskin på 80 hästkrafter till Rosenlunds bomullsspinneri.

Det första fartyg som byggdes vid verkstaden var en liten järnångare som levererades den 10 april 1847 och fick namnet "Kare". Båten hade måtten 91,7 fot lång; 11,8 fot bred och var försedd med en 16 hästkrafters ångmaskin från Bergsunds mekaniska verkstad. Beställare var Kungliga flottan, och den var avsedd att tjänstgöra som bogserbåt vid Stockholms örlogsstation, samt lustfartyg för den kungliga familjen. "Kare" slutade sina dagar som bogserbåt på Ångermanälven. Det dröjde fram till 1851 innan Keillers verkstad levererade nästa fartyg, passagerare- och lastfartyget "Arvika" på 200 bruttoton. Redan 1855 hade Keiller köpt ett stort markområde vid Lundbyvassarna på Hisingen, så när hans planer på expansion vid Stora Badhusgatan inte gick att genomföra, byggde han omgående upp verkstäder, smedja och en fartygsbädd där. På 1860-talet flyttades varvsrörelsen över till den plats på Hisingen som den hade fram till nedläggningen, och 1868 byggdes det första fartyget där, den 32 meter långa ångaren "Uddeholm" (179 bruttoton). På fastlandssidan hade då totalt 51 fartyg producerats.

Resultatet av en konkurs, blev att man i samband med överflyttningen 1867 bildade "Göteborgs Mek. Werkstads Aktiebolag", som övertog verkstadsrörelsen med ingenjör James Keiller som verkställande direktör. I dagligt tal kallades företaget aldrig annat än "Keillers". I början av 1870-talet var arbetsstyrkan uppe i 800 personer, mot 260 kring år 1867. Åren 1889 och 1899 köptes ytterligare några tomter, och en ny vagnspark uppfördes samt en ny stor ångpanneverkstad.

Verkstäderna stod under den Keillerska släktens ledning fram till 1906 då rörelsen övertogs av ett nybildat företag, "Göteborgs Nya Verkstadsaktiebolag", med telegramadress "Götaverken". De ledande männen i det nya bolaget var direktören Sven Almqvist och överingenjören Hugo Hammar, båda kom från Lindholmens varv som 1906 bytte ägare. Affären innebar att alla maskiner och inventarier från stadssidan fick flyttas över, och en kraftig upprustning av varvets kapacitet påbörjades. Åren fram till 1911 blev ekonomiskt kännbara, men vändningen kom genom en förfrågan från "Riga Börsen Kommittee" om en ny isbrytare, en order man tog hem. År 1911 sjösattes isbrytaren "Piotr Weliki" på 1 274 bruttoton.

År 1916 fick varvet sitt slutliga namn, AB Götaverken, och det var tack vare att Dan Broström, som då var sjöfartsminister och ägde Eriksbergs varv, köpte aktiemajoriteten i Götaverken som man kunde finansiera sin expansion.

I mitten av 1930-talet hade verksamheten växt så att Götaverken var världens största skeppsvarv 1933 med 47 200 bruttoregisterton sjösatta.^[4] Den 23 september 1954 invigdes Götaverkens nya flytdocka, med längden 218 meter och bredden 30,5 meter. Den totala lyftkraften var 18 000 ton. Första båten i dockan var Svenska Amerika Liniens M/S Kungsholm.^[5]

Götaverken förvärvade 1957 ett markområde vid Gapekilen i Arendal, som omfattade cirka 1 miljon kvadratmeter. Den 1 december 1958 beslutade styrelsen under ordföranden Assar Gabrielsson (AB Volvo), att genomföra "Arendalsidén" som byggde på ett nybyggnadsvarv och "den raka produktionslinjen" eller löpandeband-principen. Investeringen utgjorde 150 miljoner. Arendalsvarvet blev ett specialvarv för tankfartyg, malmfartyg, bulk- och OBO-fartyg i långa serier. Fredagen 1 mars 1963 lades den första sektionen, vikt 224 ton, ned i byggdocka II. Det var dubbla botten i maskinrummet i det första nybygget, malmfartyget Laponia på 36 400 tdw för Grängesbergsbolaget. Nybyggnadsnumret var 745.^[6]

När denna anläggning invigdes i maj 1963 var den världsunik genom att det mesta av byggnationen skedde inomhus. I takt med att Arendalsanläggningen kom i drift avvecklades också byggnationen vid det gamla varvet (Cityvarvet). Den 6 oktober 1967 sträcktes den sista fartygskölen^[7] på Cityvarvet och sista sjösättningen där ägde rum 1968.

Götaverken konstruerade och tillverkade även de berömda vridscenerna på stadsteatrarna i Göteborg och Malmö.

1971 övertogs ägandet av Salénrederierna AB. Statliga Svenska Varv övertog koncernen i sin tur 1977 i samband med varvskrisen. Under denna sista period i företagets historia sökte man efter alternativ till den traditionella produktionen av tank- och malmfartyg. Man försökte inrikta sig på specialfartyg, isbrytare, färjor och kylfartyg. 1989 levererades statsisbrytaren Oden från Arendal som Götaverkens sista egenbyggda fartyg.

Götaverken Cityvarvet överlevde dock krisen. Idag utför varvet olika slags reparationer, underhållsarbeten och ombyggnader av fartyg. Ca. 140 anställda arbetar med detta. Sedan år 2000 ägs varvet av den holländska varvskoncernen Damen Shipyards Group.

Götaverkens huvudkontor, beläget på Lindholmen, stod färdigt 1951. Efter varvskrisen och Götaverkens omstrukturering har huset stått tomt sedan 1991. Under 2006 undergick huset en omfattande renovering för cirka hundra miljoner kronor. I början av december 2006 flyttade en ny hyresgäst in, ESAB.

Alexander Keiller utarbetade även en stadsplan för Lundbyområdet och gav själv gatorna dess namn: Herkulesgatan, Ceresgatan, Neptunusgatan med flera.

Götaverkens Flygavdelning

På ett av Götaverkens styrelsemöten 1934 tog bolagets VD Hugo Hammar upp frågan om att starta en flygplanstillverkning. Redan 29 januari 1935 lyckades man få ett kontrakt på tre stycken Hawker Hart. Eftersom företaget saknade utbildad personal sändes ett tiotal hantverkare till CVM för inskolning i de tekniker som användes vid flygplanstillverkning. Som konstruktör och provflygare anställdes Bo Lundberg. Lokalproblemet löstes genom att varvets snickeriverkstad användes som verkstadslokal. Som hjälp till Finland under Vinterkriget monterades 1940 16 stycken Fiat G.50 jaktplan och nio stycken Lysander. Till försvaret levererades flygplansskidor för ett flertal flygplanstyper.

Flygplanstyper tillverkade och konstruerade vid Götaverken:

• S 7A/B 4A licenstillverkad Hawker Hart tre flygplan tillverkades, benämndes B 4.
• GV 38 licenstillverkad Rearwin 9000-L 14 flygplan tillverkades.
• GP 8 (P8) Fullskalemodell men försvaret valde Saab 18.
• GP 9 (P9) Jaktplan som bara kom till konstruktionsstadiet.
• Fiat G.50 jaktplan monterade för Finland.
• Fiat CR 42 12 stycken jaktplan monterade för Finland men placerades på F 3 som spaningsflygplan, benämndes J 11.
• Westland Lysander monterade för Finland levererade till Finland.

Se även

• Varvskrisen

Externa länkar

• Götaverken Cityvarvet AB
• Varvshistoriska Föreningen i Göteborg - Götaverken
• Göteborgs Veteranflygsällskap

Källor

• Götaverken 125 år: 1841-1966, utgiven som nr 496 i Götaverkens publikationsserie, C R Holmqvists Boktryckeri, Göteborg 1966

1. ↑ Götaverken Cityvarvet AB
2. ↑ Av bestående värde, utgiven av Götaverken Arendal AB, Göteborg 1990 s. 5
3. ↑ Götaverkens Verkstadsklubb 1901-1961, red. Curt Jansson, utgiven av Götaverkens Verkstadsklubb 1961
4. ↑ Av bestående värde (1990), s. 6
5. ↑ Vad hände egentligen i Göteborg på femtiotalet? Bengt Ason Holm, Winbergs Förlag, Hudiksvall 1992 ISBN 91-87004-43-7 s.46
6. ↑ Av bestående värde (1990), s. 10-12
7. ↑ Kronologiska anteckningar om viktigare händelser i Göteborg 1619-1982, Agne Rundqvist, Ralf Scander, Anders Bothén, Elof Lindälv, utgiven av Göteborgs hembygdsförbund 1982 s. 143